Lisa - Queen of the Nerds....

Jag erkänner!
Farmville..jag är beroende.

Farmville är en intressant företeelse på många sätt och, ärligt talat, ytterst beroendeframkallande. Inte minst det faktum att så många farmville-entusiaster skördar i lönndom. Det är uppenbarligen lite "skämmigt" att erkänna att man finner farmville underhållande, nördigt i kvadrat..upphöjt till 7.
Well, om så är fallet kan jag i så fall hädanefter tituleras som Queen of the Nerds. Jag skördar gladeligen. Jag mjölkar kossor, sår märkliga grödor som "candy corn" och "ghost pepper", kelar med bebis-tigrar och busar med mina farmvillegranner genom att utföra halloween-bus på deras farmer (trots att jag egentligen avskyr halloween).

Jag vet inte riktigt varför jag finner Farmville så underhållande. Underhållande är egentligen fel ord..avslappnande är ett bättre ord. Kamikaze-piloten finner mitt nyfunna bonde-alterego roande. Han accepterar det, och ler...roat. Han tycker att det är lite lustigt att en 36-årig tvåbarnsmor spelar onlinespel där fiktiva fän utgör grunden.
Jag bjuder på det.
Jag skördar bort all stress där jag ligger i soffan med datorn på magen efter en hektisk dag.
Jag tycker också mycket om det faktum att jag kan bestämma exakt hur jag vill att min farm ska se ut, vad jag ska odla och vilka djur jag vill ha. Till min glädje finns nu också flera möjligheter till att förvara föremål jag inte använder utan att jag för den skull är nödgad att göra mig av med dem. Jag bestämmer ordningen på farmen, farmen är en ordnad plats. Min ordning i kaos måhända.

Fyyyyyyyy!!!!

Det finns dock ett problem. För att själv tjäna pengar, erfarenhet och möjligtvis finna saker, finns en möjlighet att gå in på sina grannars farmer och skörda såväl grödor som djur samt att gödsla grannarnas grödor. Grödorna är uppdelade i små kvadrater som, sammansatta, kan bilda stora åkrar.
Nu till problemet...när du ska hjälpa din granne har du ett begränsat hjälpantal att tillgå. Fem (5) närmare bestämt. Du kan göra din granne fem tjänster. Fem.

FEEEEEM!!!!
 Fem är ett mycket ojämt tal.

Fem är ett obehagligt ojämt tal.
I hela mitt liv har detta varit ett problem. Jag har aldrig någonsin pratat om det, inte för att jag skämts över det utan helt enkelt för att jag aldrig tänkt på att nämna det. Jag avskyr ojämna tal. Jag avskyr assymetri. Många har nog en släng av denna egenhet, för tänk bara på hur det ser ut i fönstren hemma hos de flesta människor...där står två ljusstakar, eller två lampor, kanske två blommor. Symmetri, annars känns det obehagligt.
För mig är det nog lite allvarligare dock. Jag mår fysiskt illa när jag inte kan hjälpa mina farmvillegrannar symmetriskt. Jag kan inte riktigt förklara känslan men ska göra ett försök...
....jag får en känsla av obehag i bröstet, som om jag har svårt att andas. Ett lätt illamående kommer över mig dessutom, samt att jag känner ett starkt behov av att knyta nävarna. Jag knyter inte nävarna för att jag blir arg och vill slå någon, jag knyter dem så att mina fingertoppar känner motstånd. Fingertoppar utan motstånd känns obehagligt för mig. (Vi tar det en annan dag)
Det händer att jag bara hjälper mina grannar fyra gånger men allt som oftast tvingar jag mig själv att hjälpa till fem gånger. Jag tycker själv att detta är väldigt märkligt, men å andra sidan har jag accepterat att jag är märklig så jag skäms inte över detta heller. Jag har dock löst detta problem nu. Låt mig upplysa er...

The Holy W

En kvinna i min bekantskapskrets, en kvinna jag känner stor samhörighet med, gav mig ett tips. Vi skrattade båda när vi insåg att vi hade samma svårigheter när det gäller assymetri, och hon delade med sig av hur hon löst problemet. Istället för att gödsla fyra kvadrater i par och en stackars kvadrat helt solo hade hon kommit på att det känns bättre att gödsla alla till synes assymetriskt. Assymetrin i detta fall är dock sammanhängande eftersom hon gödslar ett W. Ett, två, tre, fyra, fem...i ett W. Jag provade när jag kom hem, och det kändes ärligt talat mycket bättre. Det känns inte helt bra, men ändå bättre. Jag är henne evigt tacksam. :)
Jag kan icke fatta varför Zynga, Farmvilles förälder, envisats med att utdela ett antal tjänster som är i stort sett omöjliga att fördela symetriskt. Undrar om Zynga är Tourettes-hatare, tvånghatare..

För övrigt raderar jag Farmville-posterna på min Facebook-logg. Inte på grund av skam, utan enkom därför att alla dylika poster rör till det i min stundtals ofokuserade hjärna. För många farmvilleposter dränker alla andra potentiella inlägg som kan dyka upp på min logg. Jag vill ha ordning där också, jag vill ha avslappning, tankevila.

Och givetvis tror jag inte på allvar att Zynga hatar människor som har tvång. Jag har aldrig, hittills, lidit av förföljelsemani. Jag skriver hittills..för jag kan aldrig säkert veta. Och vet ni vad..det kan inte ni heller.

Nu ska jag skörda mina grödor här. Och jag ska lämna massor av W:n på mina grannars farmer.

Bye bye, farmer..

Vi har haft inbrott....

Årets första...

Det snöade igår kväll.
Har uppfattat att de flesta ser detta som något negativt. Själv blev jag förtjust som ett barn på julafton.
I mina tankar ser jag mig själv sittande i soffan, invirad i min tjocka ludna mysfilt läsandes en bra bok allt medan snön virvlar utanför fönstren och elden i kakelugnen sprakar gemytligt.
(Fastfrusna bildörrar, elavbrott, oplogade vägar, ryggskott pga skottning och frostskador raderar jag bort ur tankarna för närvarande)

Faktum är att jag tycker om vintern. Eller rättare sagt, jag tycker om RIKTIG vinter. Förra vintern var exempelvis en ren dröm. I alla fall den vinter vi hade här nere i Skåne. På nordligare breddgrader låg snön kvar långt in i maj, det är mindre kul, men här nere försvann den enligt det mönster jag är van sedan barndomen.
Jag är ju norrlänning. Måhända ett gränsfall, född och uppväxt strax norr om Dalälven, men ändock, faktum kvarstår, jag är norrlänning.

Vintern i Skåne är dock i regel ingen höjdare. Jag tycker inte om ishinnor på svarta vägar. Jag tycker inte heller om när termometern visar -2 men vinden och fukten gör att det känns som om det vore -43 och öronen håller på att frysa loss. Jag gillar inte heller när vinden släpar med sig den lilla snö som finns ut över vägarna så att man inte vet om man kör på vägen eller ute på en åker. Jag tycker inte heller om alla orutinerade, ovana vintervägsbilister som halkar omkring som käglor på en bowlingbana, eller det faktum att de uppenbarligen fått för sig att dubbdäck inte är något att ha.

Låt mig upplysa er;

Dubbdäck räddar liv. Dubbdäck är BRA på isiga vägar. Om du skaffar dubbdäck slipper du sitta som ett plåster i min bils söta lilla bakdel, OCH du slipper fastna i diket du annars skulle glida ner i.

Jag är oftast en lugn och positiv människa. Bakom ratten är situationen något förändrad. Allra helst på vintrarna. Min mamma brukar alltid säga att hon inte alls känner den kvinna som sitter bakom ratten i min bil. Det är inte så att jag hyttar med nävar eller pekar finger..men det händer att jag svär högt och jag blir omkörd sista halvmetern där två körbanor blir en, eller om alla kör i 17 km/h bara för att det snöade i förrgår, eller för den delen om någon som kör 20 km/h för sakta vägrar köra åt sidan så att det går att köra förbi. Då svär jag väldigt högt för mig själv i bilen. Varför vet jag inte, det fyller inte direkt någon funktion, mer än att jag själv då lättar på trycket och sedan leende kan fortsätta min bildfärd.

Igår fick jag en pratstund med en kär vän och hennes enormt söta lille son, Sixten. Han är ljuvlig, onekligen. Jag är över lag ingen "bebismänniska". Jag har aldrig förstått vitsen med att gulla med alla bebisar man möter, men bebisar jag på något vis har anknytning till är givetvis en annan historia.
Det var härligt att träffa hans mamma, ta en promenad och snacka lite. Framöver ska det bli mer av det, no doubt.

För övrigt gnider jag geniknölarna kring ett handledningsjobb jag har. Funderar, vänder och vrider. Ska nog bli bra det här. Det svåraste i nästan alla handledningssituationer är dock en och samma sak; MAMMA!

Vill därför passa på att lämna er med följande ord:
Mamma är mamma. Mamma älskar oftast sitt barn och gör allt för att det ska bli så bra som möjligt. Mamma oroar sig för sitt barns välbefinnande. Oro är inte alltid logisk, men alltid något att ta på allvar. Att skylla på mamma leder ingen vart. En personalgrupp kan ytterst sällan förändra mamma. Se henne som en tillgång istället, förstå hennes oro. Lägg inte all energi på en faktor ni med allra största sannolikhet inte kan påverka, lägg den istället på att hitta strategier för att få samarbetet att fungera. Ibland har mamma till och med rätt. Bekräfta henne i detta, och var ödmjuk när ni för fram egna idéer. Mamma har känt den ni arbetar med längst av alla. Och sist av allt..försök fundera över hur du själv hade reagerat om det var du som var mamman.

Givetvis kan detta gälla PAPPA också. Eller MORMOR/MORFAR eller FARMOR/FARFAR eller..ja, ni fattar.
Nu ska jag försöka samla ihop mig själv och mitt hem innan jag ger mig ut på nya äventyr.
Om någon oanmäld kommer hit, kommer jag bestämt att hävda att vi haft inbrott. För det kan absolut inte finnas någon annan orsak till att ett hem är så stökigt som vårt är just nu.

Japp..inbrott var det.

(Förlåt och jag lurades med överskriften. I couldn´t help myself! Jag har ju Tourettes...)
Parantes 2 (F-låt igen..man ska inte utnyttja diagnoser. Men å andra sidan för de med sig ett visst obehag för den som har dem så jag tycker jag har rätt att skämta emellanåt.)
Parantes 3 (Alltså jag menar inte att jag brukar "hitta på tics och tvång" bara för att komma undan med saker utan att jag brukar skämta om dem för att avdramatisera det hela.)
Parantes 4 (Alltså jag BRUKAR inte skylla på Tourettes, jag lovar.)
Parantes 5 (Jösses, nu verkar det som om jag faktiskt brukar ta tillfället i akt, vräka ur mig något och skylla på Tourettes)
Parantes 6 (Jag ger upp, tro vad ni vill... ;D)

Väl mött alla!

Att blunda när man kör bil är nog ingen bra idé..

Att jag har varit förkyld väldigt länge har nog inte gått någon som läst min blogg förbi.
Att jag också har Tourettes syndrom är knappast heller en hemlighet.



Vad är bäst?! Att rynka på näsan när man kör bil....

 Att vara förkyld länge OCH ha Tourettes syndrom kan vara problematiskt. Eller ja, givetvis är det problematiskt för alla att vara förkyld länge men har man dessutom Tourettes kan problemen bli lite annorlunda.
Min förkylning har inneburit att jag har en riktigt jobbig hosta. Ett av mina tics är också just hostningar.
Jag hostar nu alltså pga att jag är förkyld. Och jag hostar också ibland pga att jag måste. Eller känner att jag måste rättare sagt.
När min förkylningshosta börjar klinga av fortsättar jag ticshosta. Resultatet blir att halsen konstant blir lite irriterad. Alltså hostar jag vidare.

Har försökt få bort mina host-tics men inte lyckats särskilt bra. När jag inte tics-hostar blundar jag istället. Det är ingen bra kombo att ha ett yrke som innefattar mycket bilkörning och samtidigt ha tics som gör att man känner att man vill blunda. Ingen bra kombo alls. Att rynka på näsan funkar dock, men jag har inte riktigt tränat in det än.

Därför hostar jag vidare, och rynkar på näsan emellanåt..for now.

..eller att blunda?! Jag väljer INTE blunda ;)

Laddar inför Skånerock på Jägersbo i Höör ikväll. Ska bli himla kul. Men först ska jag till veterinären med min stora vovve. Rocky-pojken har fått öroninflammation igen :(

Ha nu en riktigt härlig fredagkväll allesammans. Själv ska jag vicka rumpa på dansgolvet till sent inatt!

Fördomar...

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Det är synd om oss alla med jämna mellanrum; ibland mår vi bra, ibland mår vi mindre bra och ibland mår vi riktigt dåligt.
Jag mår allt som oftast bra.
Jag tycker inte att jag är onormal. Om jag tyckte att jag var onormal hade jag nog inte valt att bli attitydambassadör.

Det finns många olika fördomar i samhället, och dessa drabbar oss alla. Funderar kring de fördomar jag brukar möta.

Å ena sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att jag är mina diagnoser, eller snarare att de tror att jag är deras bild av diagnoserna; att jag absolut inte kan strukturera, att jag har ett hetsigt temperament, att jag absolut inte kan läsa av andra människor etc. Dessa människor blundar, lägger händerna för öronen och kan vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns i stora drag två läger; de som tror att jag är onormal och oberäknelig, och inte vill ha med mig att göra, och de som tror att jag helt enkelt inte klarar av lika mycket som dem och därför inte räknar med mig som de skulle göra med någon som inte har några diagnoser.

Å andra sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att det är synd om mig, att jag lever i självförnekelse och att jag är ett offer för psykiatrin. Dessa människor målar in mig i sin egen bild av psykiatrin. De tror att jag vandrar omkring och känner mig "onormal", att omvärlden intalat mig att jag inte är "normal" och att jag mår dåligt av det. Dessa människor blundar också, och lägger händerna för öronen. De kan inte heller vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns också i stora drag två läger; de som tror att jag mår dåligt av att ha fått en diagnos och som menar att jag skulle må mycket bättre av att inte ha någon "etikett", och de som tror att jag ränner omkring och känner mig "onormal" och utanför. Dessa människor lägger ofta stor energi på att redogöra för mig varför jag är "normal", och på att försöka få mig att känna mig "normal".

Ärligt talat...alla ovanstående kategorier kan vara mycket tröttsamma. Fördomar bygger oftast på okunskap, och de skapas sällan av genuint elaka människor. Jag är mycket medveten om att de fördomar jag möts av inte beror på att den som för fram dem är elaka individer.
Ändå blir det tröttsamt ibland, när orken tryter.
För ganska ofta slås jag av att den människa jag möter faktiskt inte alls är intresserad av mina upplevelser, utan istället intresserad av att berätta för mig hur de tycker att jag borde uppleva världen.
Det är en märklig företeelse tycker jag. Mycket märklig.

Jag mår inte dåligt. Jag springer inte heller omkring och känner mig "onormal", för vad i hela fridens dagar kan kategoriseras som "normal"?
Jag är lika normal, eller onormal, som alla andra människor.
Jag har valt att bli attitydambassadör för att få möjligheten att berätta för människor om vem jag är, hur jag fungerar, vad jag är bra på, vad jag har svårare för..jag har helt enkelt valt att bli attitydambassadör för att berätta för människor att jag inte är konstigare än någon annan. Jag är vare sig bättre eller sämre, mer normal eller mer onormal. Jag är bara annorlunda, precis som alla andra individer.

Vi är alla annorlunda. Och ändå är vi på många sätt så lika. Visst är det härligt!

Jag tycker inte alls att jag är mina diagnoser, men jag tycker däremot att det är väldigt skönt att ha fått ett svar på varför jag upplevt vissa svårigheter inom vissa områden. I och med att jag blivit medveten om det har jag också en helt annan möjlighet att ta itu med dem...alternativt att strunta i dem och koncentrera mig det jag är bra på istället.
När jag fick huvudvärk och ansträngda ögon gick jag till optikern. Där konstaterades att jag hade dålig syn. Om man har dålig syn kan man prova ut glasögon för att underlätta livet.
När jag fick ryggskott gick jag till vårdcentralen. Där konstaterades att jag hade nerver i kläm. Om man har nerver i kläm kan man få smärtlindrande medicin, prova sjukgymnastik eller andra metoder för att minska problemen.
När jag kom på att jag hade svårt att tänka klart mina tankar gick jag till psykiatrin. Där konstaterades att jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom. Om man har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom kan man få medicin för att förbättra koncentrationen, struktureringshjälpmedel och andra metoder för att underlätta vardagen.

För mig är ingen av de ovanstående mer konstigt än det andra. För mig innebär det exakt samma sak; jag har upplevt ett problem eller en svårighet, och jag har letat ett sätt att komma till rätta med det. Rätt enkelt egentligen.

Och det var allt för idag...

Vissa dagar gör man saker man inte brukar göra..

Ikväll är jag trött. Ligger här med datorn på magen och kisar. Jag gör så emellanåt har jag upptäckt, tvingar mig själv att ha ögonen öppna trots att de vill falla igen. Märkligt. Ofta har jag ju så svårt att somna in så man skulle ju kunna tycka att jag borde ta chansen när ögonlocken börjar strejka. Jag får träna på det, helt enkelt.



Från Sydnytt 6/10 kl 19:15

 Dagen som just passerat har utan tvekan varit väldigt händelserik. Jag brukar sällan bli nervös men sedan jag igår fick veta att SVT Sydnytt skulle göra ett litet inslag med mig idag kändes det faktiskt aningen sugande i magtrakten. Inför deras ankomst idag kom jag på mig själv med att vandra fram och tillbaka här hemma. Jag irrade liksom runt lite planlöst, fick inget uträttat och hade ändå inte ro att sätta mig ner och ta det lungt. Gick in i köket för att hämta en koppkaffe och glömde skeden. Gick efter skeden och glömde koppen..and so on...
En stund innan de kom fick jag dock ett telefonsamtal som fick mig på andra tankar. Vips försvann nervositeten, och den återkom inte. Har ingen aning om varför.
Reportern och kameramannen var ytterst sympatiska människor, jag kände mig helt trygg. Dessutom gillade jag deras direkta order; gå ditåt, kom häråt, titta ditåt. Sådant är skönt tycker jag, när människor berättar hur de vill ha det...
...tycker det är så tröttsamt med gissningslekar.

Solskenet hann komma hem ifrån skolan innan TV-teamet åkt. Han visste om att de skulle komma, kikade in i rummet och sa; "Är de kvar än?!" tätt följt av ett "hej" och "jag går upp till mig..." Han är inte direkt jätteintresserad av att prata med människor han inte känner. Men han var jätteduktig, han sa hej!

Solskenet tyckte att det kändes konstigt att se mamma på TV, för på TVn brukar han ju se en massa kändisar. Men sedan log han och sa att det var lite roligt också. Storebror sa att han tyckte inslaget var bra. "Bra TV-inslag, mamma", var det första han sa när jag kom hem ikväll. Det kändes härligt. Kamikazepiloten gav också sitt gillande. Det är viktigt för mig, han är ju i allra högsta grad insyltad. :) Och mina största supportrar, mamma och pappa, lyckades leta reda på SVT Play de också. Att de skulle säga att de tyckte att inslaget var bra var trots allt föga oväntat, de är nog faktiskt lite partiska. :)

Själv såg jag inslaget på SVT Play för en stund sedan. Smygkikade mellan fingrarna. Tänk så konstigt det känns att se sig själv på TV. Hör ju inte till vardagen direkt.
Hittade mig själv på deras webbsida också, kändes också väldigt annorlunda. http://svt.se/2.128339/1.2181079/attitydamassador_med_touretts_syndrom?lid=puff_2181079&lpos=lasMer

Efter fyra timmar tackade Sydnytt för sig och jag styrde kosan mot Malmö där jag skulle föreläsa på Malmö Stads Anhörigdag. Jag föreläste sist av alla och publiken hann tunnas ut dramatiskt innan det blev min tur. Kan ärligt säga att det var den minsta skara jag någonsin föreläst för..men vad gör väl det. Små församlingar inbjuder oftast enklare till öppna dialoger, det är också mycket intressant.

Tror faktiskt att jag ska följa mina ögonlocks högsta önskan och slumra in nu. Känner mig duktig.

Väl mött alla!

Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare..

Jag var på ett fantastiskt härligt evenemang i helgen. Den fantastiska föreningen Ramlösa Södra FF anordnade fotbollsmatch mellan Kändislaget (innehållande..tja, kändisar) och Ramlösa Södra FFs IFA-lag (IFA = idrott för alla). Ramlösa vann...givetvis. De är ju outstanding! Var ett privilegium att ha få närvara även vid festen på kvällen.
Martin Svensson ståuppade tills vi nästan kissade på oss, bandet Cover & Others spelade tills gitarrsträngarna glödde, och våra ben värkte av hoppande och dansande. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om såväl matchen på dagen som middagen och underhållningen på kvällen men jag ska styra in det hela i NPF-filen..och även ODO-filen.

När klockan var mitt i natten släpptes allmänheten in på vår lilla privata fest. Allmänheten är lite jobbiga ibland. Jag känner inte allmänheten. Allmänheten kan vara påfrestande för nerverna...

NPF.. jag känner aldrig så mycket av mina NPF som när jag vistas i varma rum med stojjande människor och hög volym. Ljudet går rakt in, osorterat. Det spelar ingen roll hur roligt jag än tycker att det egentligen är, eller hur mycket jag än försöker se lika glad och uppsluppen ut som alla andra..emellanåt kommer jag ändå på mig själv med att sitta och titta allvarligt rakt fram. Då har jag stängt ner. Knäppt av ljudet. Rymt en sväng.

Och alla dessa människor sedan...
...jag är social sägs det, brukar inte ha några större svårigheter att vare sig lära känna nya människor eller umgås med dem jag känner. Men när homosapiens rör sig i flock blir det system overload i min skalle gång på gång.
När homosapiens rör sig i flock vet jag inte vad jag ska fokusera på. Hur väljer man vem man ska titta på i en folksamling? Och om man tittar på någon, tror de då att jag vill något? Och om de tror att jag vill något, kommer de då att vilja prata med mig? Och om de vill prata med mig, vad vill de då prata med mig om? And so on, and so on...
Men dansa kan vi ju göra, precis som alla andra. Problemet är bara att jag liksom har svårt att sprattla med både armar och ben samtidigt som jag tittar på ett live-band, försöker undvika att stampa på dem jag står bredvid, försöker lyssna vad mina vänner skriker genom musiken och dessutom återigen börja fundra över....vem ska jag titta på? Om jag tittar på någon, tror de att jag vill något?......

Jag tror inte jag är någon övergraciös varelse på dansgolvet. Fast å andra sidan bryr jag mig föga om det så det kan kvitta.

Så har vi avverkat några mil i NPF-filen.
Låt oss svänga in i ODO-filen några meter. 
ODO..Onykter, Desperat och Oförskämd.
Denna funktionsnedsättning är riktigt svårhanterlig. Har aldrig riktigt förstått varför för mig totalt okända män känner att de kan vräka ur sig i stort sett vad som helst till mig bara för att de tagit två-fyra-tolv(?) öl för mycket. Undrar alltid varför de inleder konversationer (eller ja..konversationer var nog aningen smickrande..LJUD är nog en bättre benämning--UGH..me Tarzan, you Jane..) med en kvinna som konsekvent undviker deras ögonkontakt, och som vänder sig om när de närmar sig.
Det är så ologiskt. Så oerhört ologiskt. Jag har svårt för det ologiska. Jag är logisk.
Vad vill de mig?! Eller ja..jag fattar vad de vill, men varför? Vore det inte enklare att försöka utbyta ljud med en kvinna som befinner sig i liknande sinnesstämning?
Och så ska de ta på mig också..greppa tag i armen när jag vägrar se på dem. Jag tycker INTE om när för mig främmande människor tar i mig. Jag är över lag inte överförtjust i att andra människor tar i mig, och när främmande människor gör det är det rent ut sagt obehagligt. Och kramar de mig gör det nästan ont. Å andra sidan har jag alltid ett sådant huvudbry över huruvida jag ska krama dem människa jag ska träffa eller inte. Har aldrig riktigt hajjat när det är okej att krama någon, och när man inte gör det. Finns det kriterier för detta? Var i helskotta lär man sig det i så fall?
Lika ofta som jag ryggar undan när någon annan försöker krama mig kramattackerar jag troligtvis någon som jag inte alls förväntas krama. Undrar just om de känner likadant som jag? Ska man klappa på ryggen när man kramas? Eller finns det regler för när man klappar och när man inte klappar?

För en kvinna som jag, som bävar inför sociala sammanhang av den enda anledningen att jag är rädd för att hamna bredvid någon som helt enkelt är dödstråkig, så är "utescenen" inte alltid helt bekväm. Kallprat..hm..öööh...och bilen går bra? Usch, får nästan eksem bara jag tänker på det.

Nä, jag tycker inte om när överförfriskade, extremt envetna, oförskämda män vägrar låta mig umgås med mina vänner. Å andra sidan förstår jag i stort sett aldrig om någon nykter människa faktiskt på allvar är intresserad av mig. Jag har gått på den niten några gånger. Jag tror vi är kompisar. Efter ett tag får jag ovett för att jag borde ha märkt att känslorna var starkare.
Men jag gör ju inte det. Jag märker inte. Jag behöver få det uttalat, annars går det mig förbi.

Låt oss köra med ett hjulpar i NPF-filen och ett i ODO-filen...
En man som nästan inte kunde stå greppade tag i min arm och sluddrade: "Varför är du så arg då?"
Den repliken fick mig faktiskt nästan att glömma ODO-symptomen. För faktum var att jag var glad. Skrattande. Och ändå var uppenbarligen utsidan helt allvarlig.
Undrar ibland om jag ser kall ut. Eller om jag ser uttråkad ut. Fast det sker bara när jag försvinner bort en stund, när jag är omedveten. För är jag medveten så ler jag. Ett leende är alltid användbart. Jag ler nästan jämt när jag medvetet tänker. Världen och medmänniskorna blir lättare att hantera då. Människor gillar leenden.

Jupp, lite annorlunda är jag allt. Men jag skäms inte ett dugg för det faktiskt. Annorlunda är inte synonymt med fel. Annorlunda är bara annorlunda. Emellanåt är annorlunda faktiskt till och med fantastiskt.

Jag kan lista ut det mesta. Med logiken och av erfarenheter kan man lära sig väldigt mycket. Ju högre intelligens du har desto enklare är det för dig att hitta strategier och modeller för att förklara verkligheten. Jag är inte alls oförmögen att "läsa av" människor, jag ser skillnad på glad och ledsen, jag känner av sinnesstämningar. Jag har inte alltid rätt, men ofta. Faktum är att det är väldigt svårt att säga om någon verkligen kan "känna av" andra människor eller om denne någon helt enkelt "söker mönster för att förklara beteenden". Kan du ärligt talat själv med säkerhet säga vilken metod du använder för att förstå dina medmänniskor?

Ingen orkar läsa romaner i bloggvärlden, dags att sluta. Tilläggas måste dock att jag mycket väl kan ge människor jag känner en kram. Jag kan till och med tycka att det är riktigt mysigt att kramas. Men det är med människor jag tycker om, människor jag litar på. Jag behöver inte alls ha känt dem i åratal men jag kramas inte till höger och vänster. Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare. Och nu måste jag försöka sova.

Natti natti!

Vår egen lyckobubbla...

Vi var på Legoland denna sommar, jag och Solskenet. Ända sedan jag och Storebror åkte till London på lillsemester för fyra år sedan har Solskenet pratat om att han också vill åka på semester med bara mig.
Varje år har jag haft intentionen, och varje år har det runnit ut i sanden av olika anledningar. Men i år tog jag mig i kragen, och succéen var total.
Vi bilade ner till Jylland, bodde på Scandic och spenderade tre härliga dagar tillsammans. Första dagen tillbringade vi på Lövparken Zoo. Regnet öste ner nästan hela tiden men vi fällde upp paraplyet, köpte regnponchos och lekte upptäcksresande i djungeln hela dagen. Vi såg flodhästar, lejon, giraffer, gorillor och mycket mer, och vi åt svindyr pizza och tryckte i oss godis tills vi mådde illa. Vi skrattade. Solskenet var så lycklig! Jag var lycklig.
Det faktum att det ösregnade gagnade oss, för parken var inte särskilt välbesökt. Just folksamlingar, larm och köer är ju en näradödenupplevelse för Solskenet..ja, för mig med till viss del. Men i spöregnet var vi fria, och härligt avslappnade.

Lösspringande små sötnosar gick hem hos Solskenet

I en liten inhägnad fanns små söta varelser. Eftersom mitt arbetsminne är i det närmaste obefintligt, faktiskt ganska gravt utvecklingsstört, så minns jag inte namnet på rasen (och jag har lärt mig att inte skämmas över det)..men söta var de. Solskenet blev förtrollad av dem, och utbrast; "Åh, det här kommer jag ALDRIG att glömma!"

De två övriga dagarna spenderade vi på Legoland, detta magiska ställe där sagovärld och verklighet smälter samman. Man kan muttra hur mycket man vill om prisnivåerna på området men faktum kvarstår..Legoland är en totalupplevelse för aktiva barn..små som stora (läs vuxna..exempelvis jag).

Första dagen på Legoland spöregnade det men tack vare våra regnponchos hade vi inga nämnbara problem. Och precis som på Zoo innebar regnet att vi slapp köer och trängsel. Vi knatade omkring hela dagarna, lekte, åkte, skrattade och åt.

Väldigt trött legogubbe

Alla intryck gjorde oss väldigt trötta. Har man ADHD, Tourettes och någon form av autism så är intryck tröttande...hur roligt det än är. Kvällarna spenderades därför oavkortat på hotellrummet. Där hyrde vi svindyra hotellbiofilmer och myste i vår egen lilla bubbla.

När semestern led mot sitt slut, och vi var på väg hem, drabbades jag av en stunds plötsligt vemod. Lyckobubblan vi befunnit oss i krackelerade på något vis. Att se hur lycklig Solskenet var, och att få dela hans kloka finurliga och filosofiska funderingar kring alla nya upplevelser, var så stort. Inga sorger eller bekymmer i världen fanns i vår lyckobubbla. Inga obegripliga läxor, inga kompisar som inte vill leka, ingen oro över framtiden..och nu, på hemvägen, kändes det vemodigt. Jag hade så gärna velat att Solskenet alltid fick vara så glad och sorgfri. Jag hade så innerligt önskat...

...men så försökte jag påminna mig själv om att inget liv är fritt från sorger och bekymmer, att det är en del av livet på samma sätt som glädje och lycka. Kanske är det så att det är just sorgerna som gör att man till fullo kan uppskatta de glädjeämnen som finns. Kanske...

Det enda jag kan sammanfatta denna lillsemester med är samma ord som Solskenet yttrade; "Åh, jag kommer ALDRIG att glömma detta!"

Sitter nu och surfar runt på olika resesajter...Disneyland Paris..en ny lyckobubbla..nästa år. Tror jag ska öppna ett särskilt sparkonto bara för det.

Ute spöregnar det igen. Blir kissnödig. Måste gå.
Vi hörs!

(A)ldrig (D)it (H)on (D)ikterat..

Aldrig dit hon dikterat,

sa någon med ett leende
I ett virvarr av känslor
och i ett myller av tankar
förenas sällan produkten
med avsikten
och det oförutsägbara
väcker spänning och beundran

Önskar mina tankar kunde följa
viadukter och akvedukter
avfartsvägar och snåriga stigar
landningsbanor och skidspår
att de ledde fram till
tankar klara som målskyltar

Ack om jag hade förmågan
att följa tanken ända fram
att ta mig förbi vattenkontroller
hurrande publik
och konkurrenter
utan att irra vilse
utan att försvinna bland
ett myller av nummerskyltar

Önskar mina tankar inte tog mig
till öppna landskap
till åkermarker utan slut
önskar de inte gick runt i cirklar
eller slutade vid en vacker blomma
på fältets mitt
vid bäckens porlande vatten
eller fångades av tranan som
breder ut sina vingar

Åh ack vilken frihet, säger massan,
att släppa sina tankar fria
att låta dem virvla lösa
utan lås och bojor
att nå kreativitetens höjder
genom att gå ifrån det inrutade
och bara vara

Men virvlande tankar, kära åhörare,
är enbart gångbara när de kan
finna vägen åter
när de kan läsa kartan
och inte gå vilse
för utan kartan
och utan vägen
kan tanken aldrig nå
hela vägen fram

Utan kartan och utan vägen
försvinner tanken i ingenting
och frustrationer rinner över
när alltet rämnar
när marken öppnar sig
och tanken flyger fritt

Det oförutsägbara kreativa
emottages med öppen famn
av omgivningen
men låten Dig icke luras att tro
att "aldrig dit hon dikterat"
inte kostar mer
att jag inte betalar dyrare
än vad som kan anas

Välkommen till kaos...

Jag har anlänt.
Detta är fortsättningen på början till något nytt. Förvirrande mening måhända men sådan är jag emellanåt. Låt mig förklara...

..Vid ett lönesamtal sa min chef; "Du är så himla kompetent, och har så många bra idéer..berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar."

Jag nickade lite, mumlade en aning. Flabbergasted! Jag reagerade inte förrän jag satt i bilen på vägen hem. Det var då jag bestämde mig. Det var då jag började filosofera kring föreläsningsmaterial.

Tack chefen!!
Tack för att du fick mig att inse att jag måste berätta..för alla jag möter, om utredningar och diagnoser, och vardagslivet och initiativrikedom, om glädjeämnen och svårigheter, om mediciner och drogtester, utbildningar och yrkesliv och många många "Va?! Du funktionsnedsättning?! Du som är så normal....".

Jag är mamma till två pojkar. 17-åringen är vad vi brukar benämna som "diagnoslös". 12-åringen har diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Jag kommer att göra allt jag kan för att min 12-åring ska våga prata om sina diagnoser utan att vara rädd för att inte bli tagen på allvar. Att föreläsa och handleda är ett sätt. Att blogga ett annat.

Jag och lilla solskenet...

Denna blogg är fortsättningen då. Fortsättningen på början till något nytt. Den kommer att uppdateras regelbundet. Den kommer att vara en del av mig....från nu och till evigheten...