I´m movin´ movin´ movin´..........

Detta är sista inlägget här på åtminstonde två månader. Hädanefter hittar ni mig på http://blogg.skanskan.se/tankarikaos/


Kolla höger om SKÅNSKAN.SE..märklig känsla! ;)


Den som är intresserad kan också kika in följande länk: http://www.skanskan.se/article/20101026/ESLOV/101029606
Ligger på soffan idag, iklädd flanellpyamas. Huvudet dunkar duktigt och fast jag bestämt mig för att städa så har jag ännu inte orkat börja. Jag håller på att slappna av. Jag har nu slutat arbeta. Så fort stressen försvunnit, och huvudvärken gett med sig, så ska rusa mot framtiden med stora steg. Stora glada steg.
Det känns faktiskt inte tragiskt alls. Jag är så oerhört nöjd med mitt beslut. Och kollegorna..tja, de kan jag träffa ändå, precis när jag vill.

Observera namnet..hm

Min chef och jag hade ett litet avslutningsmöte igår, Han bjöd på tjusig lunch på Gyllene Måsen (McDonalds då...men Gyllene Måsen låter bättre). Han valde inte matställe dock, det gjorde jag. Jag hade lite bråttom att komma hem nämnligen. Mitt nya liv hägrade ju.
Hur som helst så hade han med sig en avskedspresent. Han är något av en vinspecialist så jag fick en flaska Old Wine. Han skrattade gott åt namnet på vinet. Lite kul var det allt. ;) Han är sådan, min fd. chef..han är lättsam, lugn, skämtsam och mycket mycket omtänksam.

Nu kommer snart min exkollega på besök. Vi ska dricka kaffe och snacka skit. Ska bli kul.
Det ser fortfarande ut som om någon gjort inbrott här hemma men min exkollega bryr sig inte nämnvärt. Hon är nämnligen MYCKET lik mig. På de allra flesta vis. :)

Vi ses på skanskan.se hörrni!

Puss på er

Utbildningsradion, äldre släktingar och söta drömmar...

I eftermiddag har utbildningsradion varit här och intervjuat mig och Solskenet. Vi hade en allt igenom gemytlig pratstund på verandan allt medan vi mumsade wienerbröd och kolakakor. Solskenet var väldigt framåt och berättade på sitt kloka vis hur han uppfattar livet och omvärlden. Jag försökte göra detsamma.
Den som är intresserad kan lyssna på resultatet på P1 ons 27/10 kl 21:03. För den som inte kan, eller kommer ihåg, att lyssna kommer programmet finnas på Bildningsbyråns hemsida (programmet på P1 heter så)

Piggve

En äldre (och nu menar jag äldre, över 90 år) släkting ringde mig häromdagen. Hon hade sett mig på TV och tyckte att inslaget var väldigt bra. Hon sa att hon "tycker jag är så duktig och att det är så viktigt att berätta om den där sjukdomen". Hon sa vidare att hon hoppas att jag kommer att fortsätta föreläsa även i framtiden.
Jag föreställer mig att hon ändå blev rätt förvånad när hon, för det första, såg mig på TV och, för det andra, fick veta att jag har funktionsnedsättningar. Jag har aldrig medvetet dolt detta för henne men ämnet har liksom aldrig kommit upp. Jag blev oerhört glad över hennes uppmuntrande ord. Jag kunde höra genuin stolthet i hennes röst, och det kändes fantastiskt.
Och jag tänker..
...om en kvinna som föddes för över 90 år sedan, då psykiatriska diagnoser definitivt inte var något man talade högt om, anser att min öppenhet är nödvändig och viktig så finns det gott hopp om att de barn som idag växer upp med öppnare samtal kring psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar slänger fördomarna i sopkorgen. You go Mai, eller som min son skulle ha uttryckt det; Du äger!


Första fakturan!


För övrigt skickade jag mina två första fakturor idag. Det kändes rätt på alla sätt. Fick bassning av min banktjänsteman idag när hon insåg att jag inte fått iväg dem än. "Det är typiskt", sa hon, "det sista ni företagare tänker på är att ni faktiskt måste få betalt också för att kunna överleva. Ni brinner för det ni gör, men ni måste faktiskt leva också."
Hon har ju onekligen en poäng i det. Lovar bättring. Jag måste leva också.
Har för övrigt nästan helt fått kläm på mitt sprillans nya redovisnings- och faktureringsprogram. Utformningen är så oerhört pedagogisk att inte ens jag har några större svårigheter att greppa hur det går till.
Eller vänta nu föressten..jag är ju faktiskt rätt bra på sådant..trots att jag har ADHD. Är inte det konstigt?
För det kan väl aldrig vara så att en diagnos är en diagnos, men den som har diagnosen är en individ?!

Den som gissar rätt vinner en kram..

Nu är klockan sent, dags att sova. Kan inte påstå att jag är trött men jag har bestämt mig för att skapa goda sovrutiner. Har läst någonstans att nyckeln till god nattsömn är just rutiner, och med tanke på att jag över lag mår bäst när jag har rutiner så ter det sig ändå troligt att det borde innefatta även nattsömnen.
Återkommer med facit om några veckor.

Sweet dreams...

Korkade kommentarer och logiskt tänkande...

Det blev uppenbarligen läsarstorm efter Dagens Nyheters hemreportage Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Läsarstormen kom sig tydligen av att många läsare reagerat över det faktum att de allra flesta svenskar inte ens skulle komma i närheten av att ha råd med dylikt boende.
Förvisso ligger det något i det, även jag anser att det finns en missklädsam snedfördelning i samhället, men jag hade knappast själv reagerat över reportaget. Personligen målar jag egenhändigt väggarna här hemma först efter att noga ha räknat efter om ekonomin räcker till en färgburk just den månaden men jag tycker ändå om att läsa om andras extravaganta heminredningsprojekt. Med en mugg sött och vitt kaffe i handen bläddrar jag ivrigt igenom heminredningstidningarnas reportage med snordyra inredningsdetaljer och drömmer mig bort en stund. Samhällsdebatten faller i glömska när jag sitter där. Jag kan bara gratulera det aktuella paret i DN som uppenbarligen inte lever på sjukersättning eller behöver oroa sig över om A-kassan kommer i slutet av månaden, jag missunnar dem inte deras lyckosamma situation. (Jaha, det där LÄT missundsamt ändå, men det är inte så jag menar. Jag LOVAR!) (Och nu lät det ännu mer missundsamt..jösses, jag ger upp. Tro vad ni vill....)

DN Hems reporters mindre intelligenta kommentar reagerade jag dock över där jag satt i bilen på väg hem från jobbet och lyssnade på hans febrila försök att rättfärdiga tidningens val. Radioreporten frågade varför DN inte gör ett reportage om en ombyggnation av en 1:a i förorten varpå DN-reportern svarade; "Ja men det är svårt att hitta några sådana projekt." Radioreportern undrade då, med rätta, varför varpå DN-repporten släppte den extremt intelligenta kommentaren: "Ja men de som är med i våra hemreportage är ju människor som har heminredningsintresse."

Jag skulle aldrig ha bojkottat DNs hembilaga pga att deras reportage handlade om ett hem där pengar inte är en bristvara. Däremot kommer jag att bojkotta DNs hembilaga pga att deras reporter uppenbarligen tror att den som bor i en 1:a i förorten inte kan ha intresse för heminredning. Det var en riktigt korkad replik.

Sedan när är god smak och intresse synonymt med en tjock plånbok? Jisses...

För övrigt hade Solskenet rättstavningsläxa idag. Han satt vid köksbordet länge, vred på sig, suckade regelbundet och verkade allmänt missnöjd.
Givetvis kom jag till undsättning efter en stund, och frågade; "Har du problem med läxan?"
"Jag ska skriva 15 ord som jag inte kan", svarade Solskenet missnöjt, "och sedan ska jag träna på dem så att jag kan dem."
"Jaha", sa jag, "men då får du väl göra det då."
Solskenet tittade misstroget på mig, höjde axlarna och sa; "Men hur ska jag kunna skriva ner 15 ord jag inte kan om jag inte kan dem?!"

Frågar du mig så tycker jag att det var en ytterst befogad fråga. Han är logiken personifierad, onekligen.
Efter en timmes gemensamt arbete hade vid dock hittat ett antal ord han inte kunde stava till..men det var inte uppgiften. Uppgiften var att hitta ord han inte kunde. Punkt.

Tänk så fel det kan bli när en logisk liten kille möter en inte alltid så logisk omvärld.

För övrigt har jag feber igen. Lär nog överleva denna gång också.

Väl mött vänner!

Fördomar...

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Det är synd om oss alla med jämna mellanrum; ibland mår vi bra, ibland mår vi mindre bra och ibland mår vi riktigt dåligt.
Jag mår allt som oftast bra.
Jag tycker inte att jag är onormal. Om jag tyckte att jag var onormal hade jag nog inte valt att bli attitydambassadör.

Det finns många olika fördomar i samhället, och dessa drabbar oss alla. Funderar kring de fördomar jag brukar möta.

Å ena sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att jag är mina diagnoser, eller snarare att de tror att jag är deras bild av diagnoserna; att jag absolut inte kan strukturera, att jag har ett hetsigt temperament, att jag absolut inte kan läsa av andra människor etc. Dessa människor blundar, lägger händerna för öronen och kan vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns i stora drag två läger; de som tror att jag är onormal och oberäknelig, och inte vill ha med mig att göra, och de som tror att jag helt enkelt inte klarar av lika mycket som dem och därför inte räknar med mig som de skulle göra med någon som inte har några diagnoser.

Å andra sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att det är synd om mig, att jag lever i självförnekelse och att jag är ett offer för psykiatrin. Dessa människor målar in mig i sin egen bild av psykiatrin. De tror att jag vandrar omkring och känner mig "onormal", att omvärlden intalat mig att jag inte är "normal" och att jag mår dåligt av det. Dessa människor blundar också, och lägger händerna för öronen. De kan inte heller vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns också i stora drag två läger; de som tror att jag mår dåligt av att ha fått en diagnos och som menar att jag skulle må mycket bättre av att inte ha någon "etikett", och de som tror att jag ränner omkring och känner mig "onormal" och utanför. Dessa människor lägger ofta stor energi på att redogöra för mig varför jag är "normal", och på att försöka få mig att känna mig "normal".

Ärligt talat...alla ovanstående kategorier kan vara mycket tröttsamma. Fördomar bygger oftast på okunskap, och de skapas sällan av genuint elaka människor. Jag är mycket medveten om att de fördomar jag möts av inte beror på att den som för fram dem är elaka individer.
Ändå blir det tröttsamt ibland, när orken tryter.
För ganska ofta slås jag av att den människa jag möter faktiskt inte alls är intresserad av mina upplevelser, utan istället intresserad av att berätta för mig hur de tycker att jag borde uppleva världen.
Det är en märklig företeelse tycker jag. Mycket märklig.

Jag mår inte dåligt. Jag springer inte heller omkring och känner mig "onormal", för vad i hela fridens dagar kan kategoriseras som "normal"?
Jag är lika normal, eller onormal, som alla andra människor.
Jag har valt att bli attitydambassadör för att få möjligheten att berätta för människor om vem jag är, hur jag fungerar, vad jag är bra på, vad jag har svårare för..jag har helt enkelt valt att bli attitydambassadör för att berätta för människor att jag inte är konstigare än någon annan. Jag är vare sig bättre eller sämre, mer normal eller mer onormal. Jag är bara annorlunda, precis som alla andra individer.

Vi är alla annorlunda. Och ändå är vi på många sätt så lika. Visst är det härligt!

Jag tycker inte alls att jag är mina diagnoser, men jag tycker däremot att det är väldigt skönt att ha fått ett svar på varför jag upplevt vissa svårigheter inom vissa områden. I och med att jag blivit medveten om det har jag också en helt annan möjlighet att ta itu med dem...alternativt att strunta i dem och koncentrera mig det jag är bra på istället.
När jag fick huvudvärk och ansträngda ögon gick jag till optikern. Där konstaterades att jag hade dålig syn. Om man har dålig syn kan man prova ut glasögon för att underlätta livet.
När jag fick ryggskott gick jag till vårdcentralen. Där konstaterades att jag hade nerver i kläm. Om man har nerver i kläm kan man få smärtlindrande medicin, prova sjukgymnastik eller andra metoder för att minska problemen.
När jag kom på att jag hade svårt att tänka klart mina tankar gick jag till psykiatrin. Där konstaterades att jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom. Om man har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom kan man få medicin för att förbättra koncentrationen, struktureringshjälpmedel och andra metoder för att underlätta vardagen.

För mig är ingen av de ovanstående mer konstigt än det andra. För mig innebär det exakt samma sak; jag har upplevt ett problem eller en svårighet, och jag har letat ett sätt att komma till rätta med det. Rätt enkelt egentligen.

Och det var allt för idag...

Vissa dagar gör man saker man inte brukar göra..

Ikväll är jag trött. Ligger här med datorn på magen och kisar. Jag gör så emellanåt har jag upptäckt, tvingar mig själv att ha ögonen öppna trots att de vill falla igen. Märkligt. Ofta har jag ju så svårt att somna in så man skulle ju kunna tycka att jag borde ta chansen när ögonlocken börjar strejka. Jag får träna på det, helt enkelt.



Från Sydnytt 6/10 kl 19:15

 Dagen som just passerat har utan tvekan varit väldigt händelserik. Jag brukar sällan bli nervös men sedan jag igår fick veta att SVT Sydnytt skulle göra ett litet inslag med mig idag kändes det faktiskt aningen sugande i magtrakten. Inför deras ankomst idag kom jag på mig själv med att vandra fram och tillbaka här hemma. Jag irrade liksom runt lite planlöst, fick inget uträttat och hade ändå inte ro att sätta mig ner och ta det lungt. Gick in i köket för att hämta en koppkaffe och glömde skeden. Gick efter skeden och glömde koppen..and so on...
En stund innan de kom fick jag dock ett telefonsamtal som fick mig på andra tankar. Vips försvann nervositeten, och den återkom inte. Har ingen aning om varför.
Reportern och kameramannen var ytterst sympatiska människor, jag kände mig helt trygg. Dessutom gillade jag deras direkta order; gå ditåt, kom häråt, titta ditåt. Sådant är skönt tycker jag, när människor berättar hur de vill ha det...
...tycker det är så tröttsamt med gissningslekar.

Solskenet hann komma hem ifrån skolan innan TV-teamet åkt. Han visste om att de skulle komma, kikade in i rummet och sa; "Är de kvar än?!" tätt följt av ett "hej" och "jag går upp till mig..." Han är inte direkt jätteintresserad av att prata med människor han inte känner. Men han var jätteduktig, han sa hej!

Solskenet tyckte att det kändes konstigt att se mamma på TV, för på TVn brukar han ju se en massa kändisar. Men sedan log han och sa att det var lite roligt också. Storebror sa att han tyckte inslaget var bra. "Bra TV-inslag, mamma", var det första han sa när jag kom hem ikväll. Det kändes härligt. Kamikazepiloten gav också sitt gillande. Det är viktigt för mig, han är ju i allra högsta grad insyltad. :) Och mina största supportrar, mamma och pappa, lyckades leta reda på SVT Play de också. Att de skulle säga att de tyckte att inslaget var bra var trots allt föga oväntat, de är nog faktiskt lite partiska. :)

Själv såg jag inslaget på SVT Play för en stund sedan. Smygkikade mellan fingrarna. Tänk så konstigt det känns att se sig själv på TV. Hör ju inte till vardagen direkt.
Hittade mig själv på deras webbsida också, kändes också väldigt annorlunda. http://svt.se/2.128339/1.2181079/attitydamassador_med_touretts_syndrom?lid=puff_2181079&lpos=lasMer

Efter fyra timmar tackade Sydnytt för sig och jag styrde kosan mot Malmö där jag skulle föreläsa på Malmö Stads Anhörigdag. Jag föreläste sist av alla och publiken hann tunnas ut dramatiskt innan det blev min tur. Kan ärligt säga att det var den minsta skara jag någonsin föreläst för..men vad gör väl det. Små församlingar inbjuder oftast enklare till öppna dialoger, det är också mycket intressant.

Tror faktiskt att jag ska följa mina ögonlocks högsta önskan och slumra in nu. Känner mig duktig.

Väl mött alla!

Ålderstecken?

Den förlamande tröttheten har övermannat mig. Ögonen vill inte fortsätta vara öppna. Svider gör de också. Ögonen. Droppade dem med allergi-ögondroppar ikväll och för några minuter kändes det bättre. Det enda jag kan göra är att konstatera att orsaken till det onda troligtvis är en av två saker; antingen hör ögonsvidet ihop med min megaförkylning, eller så håller jag på att bli gammal. Minns tydligt hur frekvent det droppades med "extra tårar" på ålderdomshemmet jag jobbade på för många år sedan. Oavsett anledning..kul är det inte.

Jag har mycket att göra nu. Väldigt mycket. Bloggandet kommer troligtvis att bli lidande under denna period, men misströsta ej. I´ll be back! Jag återkommer alltid. Lite som en irriterande mygga när man ska somna.

För övrigt tittade jag på Glada Hudik-teatern ikväll, och log med hela ansiktet. Jag blir så lycklig när jag ser deras framgångar, och jag blir stolt och nostalgisk när jag ser alla bilder från min hemstad. Att jag sedan har haft äran att faktiskt fått arbeta med dessa människor för många år sedan gör att det känns lite extra i hjärtetrakten. Det var innan Elvis dock, långt innan berömmelsen..men de var lika fantastiska på den tiden.

Och nu är det dags att sova. Bums!

Natti natti..

Hej, jag söker arbete...

Snorar vidare här. Och filosoferar under tiden.
Låt oss ponera att du har ett företag och ska anställa. Följande personligt brev inkommer:

Lägg till bildtext

"Hej,
Jag söker den utannonserade tjänsten som enhetschef.
Mitt namn är Lisa Frick. Jag är 36 år gammal, gift och har två barn.
Jag har en socionomexamen samt en fil.kand i socialt arbete och har arbetat inom omsorgen i 16 år. Jag har såväl arbetat som personlig assistent och vårdbiträde, som biståndshandläggare och uppdragschef inom personlig assistans.  
Jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom........etc.."


Rannsaka nu dig själv noga och svara ärligt. Hade du ringt in mig till en anställningsintervju?

Vampyren..

Jaha, så blev klockan över midnatt igen.
Är jag trött?
Näpp.

I will eat you alive....

Varför jag kvicknar till nattetid vet jag inte, men det är ett fenomen som följt mig sedan urminnes tider. Eller ja, åtminstone så länge jag kan dra mig till minnes.
Minns hur jag som barn brukade tända ficklampan under täcket och smygläsa Bamse. Upptäckte du det någon gång, mamsen? ;)
Som tonåring somnade jag med hörlurar på öronen (ja, på den tiden var det på, eller alternativt över, öronen. På den tiden fanns inte hörlurar man sticker in i öronen) och min fina gula walkman i handen.

Jag sover ganska lite egentligen. Konstigt att jag fungerar. Antar det helt enkelt är så att sömnbehov varierar människor emellan.

Om jag vore envåldshärskare skulle jag börja arbeta kl. 12:00. Jag skulle inte nödvändigtvis sova till tolv, men åtminstone till tio. Sedan skulle jag sitta och dricka kaffe och läsa tidning i lugn och ro.
Arbetsdagen skulle sluta vid 19-tiden på kvällen, och i säng skulle jag troligtvis inte komma förrän vid två-tre på natten. Fyra om jag ville götta mig lite extra.

Rullade köttbullar idag, för övrigt. Gott blev det. Det är något särskilt med hemmarullade köttbullar.
Solskenet tycker dock mycket bättre om frysta köpeköttbullar, så jag fick lov att steka några sådana till honom. Jag bråkar inte om bagateller. Huvudsaken är att han blir mätt, och att vi har det bra tillsammans.

Storebror ska iväg på intervju inför en potentiell praktikplats imorgon. Önskar jag fick följa med. Då skulle jag stå bredvid honom, le med hela ansiktet och vara stolt till bristningsgränsen.
Varför jag är stolt över att han ska praktisera?
Ingen aning..jag är bara stolt i största allmänhet över mina söner.
Ibland hittar de på hyss. Möjligtvis gruffar jag i stunden men i förlägningen tackar jag min lyckliga stjärna för att mina söner är sådana fantastiska människor.
För vet ni vad..även fantastiska människor gör fel ibland. Till och med jag. Till och med. Det ni.

Det värsta är egentligen inte att göra fel, det värsta är att göra fel och inte försöka lära sig något av det.

Nu ska jag jobba lite, den sena timmen till trots. Jag jobbar bäst på natten när det är tyst och lungt. På natten är koncentrationen på topp. Jag är en nattvarelse, utan tvekan.

Kram från
Vampyren....

Uppföljning av vårdbidrag - samtal med försäkringskassan

Jag har vårdbidrag för Solskenet. Ett halvt sådant. Jag har haft det i många år. Med två års mellanrum görs uppföljningar med eventuella omprövningar. Eftersom försäkringskassan 2008 ansåg att Solskenets behov inte skulle kunna anses förändras märkbart under de följande fem åren fick vi faktiskt vårdbidrag på fem år, dock med uppföljning efter två.

Två år har gått nu. Idag pratade jag med försäkringskassan.

Under en uppföljning går man igenom hur hela dygnets behov ser ut, och om detta har förändrats sedan sist. Efter att ha gått igenom dagen utbrister handläggaren:

"Men du..varför har du bara ett halvt vårdbidrag?"Jag blev lite perplex och mumlade något om att jag inte riktigt visste varpå handläggaren fortsätter:
"Ofta blir man som förälder van och reagerar inte men jag tycker faktiskt att du ska söka om ditt vårdbidrag. Det halva vårdbidraget behåller du givetvis men jag skickar ansökningshandlingar till dig idag. Jag tycker att ett halvt vårdbidrag är för lite."

Där ser man. Det är inte alltid försäkringskassan gör allt för att spara in. Ibland fyller de faktiskt precis den funktion de ska ha. Denna handläggares uppföljning resulterade alltså inte i indragning, utan istället om en anmodan att söka mer.
Jag blir glad ända in i själen. Inte för att jag kanske potentiellt får mer vårdbidrag utan för att det jag fick bevis på att det finns handläggare på försäkringskassan som arbetar precis som de ska.

Jag vet egentligen att jag borde ha sökt mer vårdbidrag för länge sedan, jag brukar ofta prata om vikten av det. Men tänk så lätt det är att glömma bort sig själv mitt i allt..

Jag är fortfarande fruktansvärt förkyld men det känns ändå skönt i magtrakten idag, på alla sätt!

Solskenets elevassistent gör ingenting!!!

Det är sant!
Hon gör i stort sett ingenting.
Hon står allt som oftast på andra sidan skolgården när det är rast, och ibland är hon till och med inne i lärarrummet och fikar när min son är ute och leker.
Vissa dagar pratar hon mer med de andra eleverna än med Solskenet.
Det vore lätt att muttra: "Vad friden gör människan?! Varför ska han ha assistent?! Hon gör ju ingenting."

Men den som muttrar detta gör det i okunskap. Den som muttrar förstår inte eller har missförstått.
Solskenets elevassistent är av högsta tänkbara kvalitet. Hon är professionell ända ut i fingertopparna och vet exakt vad hennes yrke går ut på.

Jag och Solskenet

Under lång tid har Solskenets elevassistent Helen lär känna honom, och låtit honom lära känna henne. Hon har aldrig tvingat sig på honom, och definitivt aldrig använt förkastliga metoder som fasthållning och dylikt. Hon har vunnit hans förtroende, fullt ut. Idag händer det till och med att han ber henne om lite rygg- och axelmassage emellanåt. Det är stort när det handlar om en liten kille som i stort sett aldrig suttit i mammas knä eller på andra sätt sökt fysisk kontakt.
Om Helen, av någon anledning går in när det är rast, frågar Solskenet henne alltid efteråt var hon tog vägen.
Han är inte med henne på rasterna, men han vet så väl var hon är. Hon är hans trygghet, och han vet av erfarenhet att om han behöver hennes stöd så kommer hon..som en blixt.
Solskenet kan tryggt leka med sina kamrater när han vet att uppbackningen finns i närheten. Han är tvärsäker på att Helen alltid finns där, vilket gör att han kan koncentrera sig på att leka istället för att oroa sig över vad som skulle hända om något "blir fel". Och om någon incident inträffar finns Helen där för att hjälpa Solskenet att tolka.

Helen följer inte efter Solskenet som en blodhund. Hon finns i periferin. Hon låter honom växa och utvecklas, och hon uppmuntrar självständighet och eget tänkande, men när det behövs ett stöd finns hon där.

Min sons elevassistent Helen, gör i stort sett ingenting. Och ändå gör hon allt.

Jag önskar att alla barn hade en elevassistent som Helen. Tyvärr får ni inte låna henne. Hon är vår!

Nästa år börjar Solskenet på högstadiet...men det tänker jag inte tänka på idag. Idag ska jag vara tacksam över att allt är bra. Vi har det bra. Och vi mår bra!

Trevlig helg till alla!!

Mina jag..

Jag har handlett personalgrupper många gånger. Jag har lyssnat, guidat, hittat lösningar, stöttat. Jag har också föreläst många gånger. Människor lyssnar på mig då, jag har något viktigt att säga.

Jag är den professionelle, den beläste. Den som har kunskap och erfarenhet...

Jag har arbetat ideellt för att sprida kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag har deltagit i projekt, berättat om mina funktionsnedsättningar.

Jag är patienten/brukaren/personen med psykisk ohälsa...

Vissa dagar har jag åkt direkt från arbetet till de ideella engagemangen. Vissa eftermiddagar har jag satt mig i bilen som den professionelle och klivit ur den som patienten. Handledaren blir den handledde på något sätt.

Givetvis är jag alltid samma Lisa men skillnaden mellan de bemötanden jag får som professionell och de jag får som patient är ganska markant. Långt ifrån alltid sämre, men definitivt annorlunda.

Känslan är mycket märklig. Märklig indeed...

Jag = misstänkt

Jag är 36 år, gift, har två barn, är utbildad socionom och har arbetat heltid inom det sociala fältet i många år. Jag har aldrig haft missbruksproblematik och är inte kriminellt belastad. Jag kan nog anses vara väldigt "vanlig" (vad det nu innebär). Men jag har också Tourettes syndrom och ADHD med autistiska drag så i allas ögon är jag inte "vanlig".

För min ADHD medicinerar jag med en låg dos Concerta, och när jag första gången skulle gå till sjuksköterskan för provtagning fick jag en smärre chock. Eftersom Concerta kan ge högt blodtryck och påverka vikten hade jag föreställt mig att blodtrycksmätning och vägning skulle ingå i undersökningen. Jag blev förvånad när jag insåg att det hela också gällde blodprov. Rör efter rör pumpades ur min arm, för att kolla så att jag inte hade några "otillåtna substanser" i blodet sedan tidigare. Och mina tankar var i uppror..

"Jaha", sa sjuksköterskan, "då var det dags för ett bevakat urinprov".
"Varför då?", frågade jag varpå sjuksköterskan svarade "Jamen du äter ju Concerta!"
"Jo", svarade jag, "men varför ska jag lämna ett bevakat urinprov?"
"Jamen du har ju ADHD och då måste vi göra drogtester".
"Okej", sa jag, "så alla som har ADHD är alltså drogmissbrukare?"
"Nej", svarade sjuksköterskan (nu lite förvirrat), "men många har ju drogproblem och då är de tacksamma över att det upptäcks här."
"Okej", sa jag, "men jag har ju aldrig haft några drogproblem över huvudtaget. Jag dricker ju i stort sett inte ens alkohol. Varför ska jag drogtestas?"
"Ehh, så är det inom psykiatrin", svarade sjuksköterskan.
"Men om jag inte vill då", sa jag, "kan du tvinga mig då?"
Sjuksköterskan såg aningen obekväm ut och sa: "Nej, inte rent lagligt. Men det skulle ju i så fall innebära att du kanske inte får din medicin. Om du vägrar menar jag."

Jag vägrade inte. Jag behöver min medicin. Men jag är chockad, och upprörd.

När jag för några år sedan skadade nacken fick jag mycket starka värktabletter..i hundratal. Ingen frågade någonsin efter ett drogtest, trots att det är allmänt känt att många människor blir beroende av värktabletter.

Ingen som inte har någon tidigare missbruksproblematik tvingas kissa inför publik när de har ont i nacken.
Men får du medicinen utskriven genom psykiatrin och har ADHD då ska du drogtestas.

För så gör man inom psykiatrin...

Ögonlocken är så tunga...

...och jag får verkligen anstränga mig för att inte somna.

Varför ligger jag i TV-soffan?
Varför har jag inte gått och lagt mig?

Ett av livets mysterier...

"Öhhh...Concerta?"

Hämtade ut såväl min som Solskenets medicin idag. Solskenet äter Ritalin och jag äter Concerta. För oss båda fungerar det väldigt bra. Solskenet har haft problem kring doserna men har nu, förhoppningsvis, hamnat på den perfekta dosen. Själv har jag aldrig haft några problem. Jag äter en relativt låg dos, 36 mg/dag. För mig räcker det, alla är vi olika.
 
Tog alltså nummerlapp på apoteket och satte mig för att vänta på min tur. Att man tålmodigt måste vänta vet alla som någonsin varit på ett apotek. Köbildning är mer regel än undantag där, åtminstonde enligt mina erfarenheter.
Slutligen blev det min tur, och jag knatade fram till kassan och placerade gumpen på den lilla bänken framför. Eftersom jag är en duktig, och van, apoteksbesökare hade jag redan mitt körkort redo och lämnade lydigt fram det till receptarien.
Jag frågade kring en smärtstillande medicin som jag fick under min akuta ryggskottsperiod, och hon svarade med ord som "smärtsymptom", "användningsfrekvens" och "påverka tarmfloran". Jag nickade och tackade för informationen.

Receptariens bild av mig innan hon såg
att jag medicinerar med Concerta

Receptarien log artigt, förde in mitt körkort under streckkodsläsaren, tittade på skärmen och fortsatte vara tyst. Hon tittade ytterligare en stund på skärmen, sneglade lite på mig, tittade på skärmen igen, vände sig så slutligen försiktigt mot mig med en aningen chockerad min och sa: "Öhhh...Concerta?"

"Japp", sa jag och log.
Receptarien log så åt mig och sa tydligt och med aningen högre röst än tidigare: "Jaha, vänta lite så kommer jag strax. Jag ska hämta medicinen."
Hon försvann och återkom efter en stund med mina mediciner. Med tydligt uttal och hög röst förklarade hon pedagogiskt hur många tabletter jag ska ta per dag (vilket inte är särskilt komplicerat med tanke på att jag bara tar en per dag ;D) och förstärkte det hela med att peka på burkens doseringstejp samtidigt som hon talade. Hon påpekade också att det inte är lämpligt att dricka alkohol tillsammans med Concerta.
"Tack, tack", sa jag, "men jag har ätit Concerta förr så jag har koll på både docering, och vad medicineringen innebär."
"Jo, men det är viktigt att du vet hur många tabletter du ska ta, och att det blir rätt" , sa receptarien och log vänligt.

Jag kunde inte annat än att le. Och inombords gapskrattade jag. Jag kan inte anklaga henne för att vara otrevlig, hon var tvärtom mycket trevlig. Situationen var dock väldigt dråplig, och jag fick verkligen anstränga mig för att inte skratta högt.
Det faktum att hon höjde rösten var ytterst roande. Det är faktiskt väldigt få människor som har nedsatt hörsel som symptom på ADHD. Det allra lustigaste var nog ändå den enormt stora skillnad det var på vår konversation innan hon såg att jag medicinerade med Concerta, och vår konversation efter det att hon upptäckt att jag medicinerade med Concerta. Jag försöker på intet sätt framställa receptarien i dålig dager. Hon var trevlig och försökte nog allt hon kunde. Jag ville helt enkelt bara bjuda er på en, i mitt tycke, rätt dråplig anekdot. Situationen var rolig, och ändå kanske den kan väcka en tanke eller två.

Receptariens bild av mig efter det att
hon såg att jag medicinerar med Concerta

Hade jag mötts av samma reaktion om jag hämtat ut Kåvepenin?

Jag är bäst i världen på att vara jag!

Jag har växt upp med vetskapen om att jag är bra. Om jag bara fick en 2:a på matteprovet sa mina föräldrar: "Du är jätteduktig på religion!"
Jag har alltid fokuserat på det som är positivt, vilket givetvis är en nedärvd förmåga från mina fantastiska föräldrar. Min allra största uppgift i livet är att föra vidare denna förmåga till mina barn, och i nästa led till människor jag möter på min livsvandring.

Att göra sitt bästa är gott nog, om detta råder ingen tvivel. Så länge man gör sitt bästa ska man vara oerhört stolt över sig själv. Och när man gör sitt bästa förtjänar man positiva reaktioner från omgivningen.

I såväl privatlivet som i yrkeslivet har jag mött många människor som har någon form av funktionsnedsättning, och många har också någon form av intellektuell funktionsnedsättning. I läkarintygen står det ofta "utvecklingsstörning" eller "begåvningshandikapp" av någon grad. Allt för ofta har människor jag mött, som har lindrig-måttlig utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp, ett allt för dåligt självförtroende. Många gånger har jag hört människor säga att "de inte är lika bra som andra", eller att "andra nog tycker att de är kontsiga" eller till och med "jag kan ingenting".
Jag brukar alltid säga: "När du känner dig ledsen, eller tänker tankar om att du inte duger, så titta dig i spegeln, le åt dig själv och säg till dig själv att du är en fantastisk människa som gör ditt allra bästa, och att det är mer än vad många andra gör".Jag har faktiskt fått höra flera gånger att det fungerar. Jag vet att det fungerar, jag har praktiserat det själv flera gånger.

Ordet "utvecklingsstörning" eller "begåvningshandikapp" är en teknisk term för att beskriva att en människa har en långsammare eller annorlunda inlärningsprocess, och/eller att en människa inte har lika lätt att lära in eller förstå vissa saker. Exempel på sådana saker kan vara olika skolämnen som matte, kemi etc. Det betyder inte att samma människa inte kan vara bra på andra saker! Det kan också vara så att en människa kan vara jätteduktig på exempelvis matematik och sedan ha väldigt svårt att lära in olika språk. Det brukar man kalla för att någon har en "ojämn begåvningsprofil". De allra flesta människor har till viss del en ojämn begåvningsprofil eftersom nästan alla har vissa saker de är bättre på, men när läkarna börjar tala om "ojämn begåvningsprofil" betyder det att skillnaderna mellan saker man kan, och saker man inte kan, är större än hos genomsnittsmänniskan. Andra människor kan ha svårt att lära in många saker, men inte heller det betyder att de inte är bra på någonting alls.
Kanske är man jättebra på att hålla rent och fint i sin lägenhet.
Kanske är man jättebra på att vara snäll mot andra människor.
Kanske är man jättebra på att måla eller på att komma ihåg siffror.

Alla har vi saker vi är bra på, och saker vi är mindre bra på. Det är därför det är så himla bra att vi är olika, så att vi kan komplettera varandra. Det finns inte heller någon som kan säga att några kunskaper är bättre, eller mer värda, än andra.
Att vara väldigt duktig på matematik är ju jätteviktigt om man vill arbeta med det. Men vill man arbeta med exempelvis städning så är det ju jätteviktigt att man är duktig på att städa. Det finns ju också väldigt många saker man kan göra utan att vara bra på matematik.
För 200 år sedan ansågs det vara oerhört goda egenskaper att vara plikttrogen och stark så att man kunde sköta jordbruk eller på annat sätt se till att familjen fick mat. Idag anser många att det är viktigare att kunna lära in många teoretiska saker och få arbeten som exempelvis arkitekt, läkare, datortekniker etc eftersom det idag är sådana yrken som ger mest i lön. Sanningen är att det viktigaste alltid är att människor ser och uppskattar det de själva, och andra, är bra på, oavsett vad det är.

Jag har ADHD. Jag har väldigt dåligt arbetsminne vilket gör att jag måste ställa flera larm för att komma ihåg saker. Jag skäms inte ett dugg över det utan är istället mycket stolt över allt jag kan trots att jag har dåligt arbetsminne. Jag vet också att det finns många andra saker jag är jättebra på.

Jag vill att alla ska tänka på att poängtera de positiva egenskaperna i mötet med andra människor.
Nästa gång någon inte klarar en arbetsuppgift, vill jag inte att du säger: "Du klarade inte den arbetsuppgiften..." utan "Så bra att du försökte, ska vi prova något annat?"

Over and out...

Hur jag tänker när jag inte tänker...

Konstig titel, jag vet. Men faktum är att det jag tycker att det stämmer med vad jag tänkter skriva om idag.

En av mina nära vänner var med om en bilolycka idag. Olyckan var otäck men änglavakten ryckte ut så förhoppningsvis går tillfrisknandet relativt snabbt. Bilen blev dock ganska tilltryckt och olyckan, som orsakade stort utryckningspådrag av såväl polis som brandkår och ambulans, var omskriven i flera tidningar. Jag bläddrade runt bland artiklarna och klickade så på "tipsa en vän" och mejlade en av dem till lilla mamsen. Sedan uträttade jag ärenden.
Någon timme senare upptäcker jag ett smått desperat sms på min mobiltelefon. Mamsen hade med stora bokstäver skrivit: "VEM HAR KROCKAT?!?!?!"

Då först slog det mig. Då insåg jag att jag aldrig skrev vem länken gällde. Bilen på bilden är i stort sett identisk med min bil. Mamma höll på att få hjärtsnörp. Tänkte jag på detta? Näpp..för JAG visste ju att det inte var min bil på olycksbilden. Givetvis förstår jag ju att hon blev livrädd, lilla mamsen, men jag tänkte inte helt enkelt. Automatiken var avknäppt.
Polerna slår inte ihop ibland, bara att erkänna. ;)

Spenderade också minst en timme (har egentligen inte släppt det ännu) idag med att fundera över en, i mina ögon, totalt ologisk och oförstålig företeelse.
När man svänger in på universitetssjukhusets område i Malmö står där en stor skylt som deklarerar att rökare ska fimpa och att sjukhusområdet är rökfritt....
...och ändå står det stora askoppar vid flera av entréerna.

Är det bara jag som finner detta udda? Ologiskt? I stort sett omöjligt att släppa.....

Får lägga mig och fundera lite över det så kanske jag slumrar in.

Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare..

Jag var på ett fantastiskt härligt evenemang i helgen. Den fantastiska föreningen Ramlösa Södra FF anordnade fotbollsmatch mellan Kändislaget (innehållande..tja, kändisar) och Ramlösa Södra FFs IFA-lag (IFA = idrott för alla). Ramlösa vann...givetvis. De är ju outstanding! Var ett privilegium att ha få närvara även vid festen på kvällen.
Martin Svensson ståuppade tills vi nästan kissade på oss, bandet Cover & Others spelade tills gitarrsträngarna glödde, och våra ben värkte av hoppande och dansande. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om såväl matchen på dagen som middagen och underhållningen på kvällen men jag ska styra in det hela i NPF-filen..och även ODO-filen.

När klockan var mitt i natten släpptes allmänheten in på vår lilla privata fest. Allmänheten är lite jobbiga ibland. Jag känner inte allmänheten. Allmänheten kan vara påfrestande för nerverna...

NPF.. jag känner aldrig så mycket av mina NPF som när jag vistas i varma rum med stojjande människor och hög volym. Ljudet går rakt in, osorterat. Det spelar ingen roll hur roligt jag än tycker att det egentligen är, eller hur mycket jag än försöker se lika glad och uppsluppen ut som alla andra..emellanåt kommer jag ändå på mig själv med att sitta och titta allvarligt rakt fram. Då har jag stängt ner. Knäppt av ljudet. Rymt en sväng.

Och alla dessa människor sedan...
...jag är social sägs det, brukar inte ha några större svårigheter att vare sig lära känna nya människor eller umgås med dem jag känner. Men när homosapiens rör sig i flock blir det system overload i min skalle gång på gång.
När homosapiens rör sig i flock vet jag inte vad jag ska fokusera på. Hur väljer man vem man ska titta på i en folksamling? Och om man tittar på någon, tror de då att jag vill något? Och om de tror att jag vill något, kommer de då att vilja prata med mig? Och om de vill prata med mig, vad vill de då prata med mig om? And so on, and so on...
Men dansa kan vi ju göra, precis som alla andra. Problemet är bara att jag liksom har svårt att sprattla med både armar och ben samtidigt som jag tittar på ett live-band, försöker undvika att stampa på dem jag står bredvid, försöker lyssna vad mina vänner skriker genom musiken och dessutom återigen börja fundra över....vem ska jag titta på? Om jag tittar på någon, tror de att jag vill något?......

Jag tror inte jag är någon övergraciös varelse på dansgolvet. Fast å andra sidan bryr jag mig föga om det så det kan kvitta.

Så har vi avverkat några mil i NPF-filen.
Låt oss svänga in i ODO-filen några meter. 
ODO..Onykter, Desperat och Oförskämd.
Denna funktionsnedsättning är riktigt svårhanterlig. Har aldrig riktigt förstått varför för mig totalt okända män känner att de kan vräka ur sig i stort sett vad som helst till mig bara för att de tagit två-fyra-tolv(?) öl för mycket. Undrar alltid varför de inleder konversationer (eller ja..konversationer var nog aningen smickrande..LJUD är nog en bättre benämning--UGH..me Tarzan, you Jane..) med en kvinna som konsekvent undviker deras ögonkontakt, och som vänder sig om när de närmar sig.
Det är så ologiskt. Så oerhört ologiskt. Jag har svårt för det ologiska. Jag är logisk.
Vad vill de mig?! Eller ja..jag fattar vad de vill, men varför? Vore det inte enklare att försöka utbyta ljud med en kvinna som befinner sig i liknande sinnesstämning?
Och så ska de ta på mig också..greppa tag i armen när jag vägrar se på dem. Jag tycker INTE om när för mig främmande människor tar i mig. Jag är över lag inte överförtjust i att andra människor tar i mig, och när främmande människor gör det är det rent ut sagt obehagligt. Och kramar de mig gör det nästan ont. Å andra sidan har jag alltid ett sådant huvudbry över huruvida jag ska krama dem människa jag ska träffa eller inte. Har aldrig riktigt hajjat när det är okej att krama någon, och när man inte gör det. Finns det kriterier för detta? Var i helskotta lär man sig det i så fall?
Lika ofta som jag ryggar undan när någon annan försöker krama mig kramattackerar jag troligtvis någon som jag inte alls förväntas krama. Undrar just om de känner likadant som jag? Ska man klappa på ryggen när man kramas? Eller finns det regler för när man klappar och när man inte klappar?

För en kvinna som jag, som bävar inför sociala sammanhang av den enda anledningen att jag är rädd för att hamna bredvid någon som helt enkelt är dödstråkig, så är "utescenen" inte alltid helt bekväm. Kallprat..hm..öööh...och bilen går bra? Usch, får nästan eksem bara jag tänker på det.

Nä, jag tycker inte om när överförfriskade, extremt envetna, oförskämda män vägrar låta mig umgås med mina vänner. Å andra sidan förstår jag i stort sett aldrig om någon nykter människa faktiskt på allvar är intresserad av mig. Jag har gått på den niten några gånger. Jag tror vi är kompisar. Efter ett tag får jag ovett för att jag borde ha märkt att känslorna var starkare.
Men jag gör ju inte det. Jag märker inte. Jag behöver få det uttalat, annars går det mig förbi.

Låt oss köra med ett hjulpar i NPF-filen och ett i ODO-filen...
En man som nästan inte kunde stå greppade tag i min arm och sluddrade: "Varför är du så arg då?"
Den repliken fick mig faktiskt nästan att glömma ODO-symptomen. För faktum var att jag var glad. Skrattande. Och ändå var uppenbarligen utsidan helt allvarlig.
Undrar ibland om jag ser kall ut. Eller om jag ser uttråkad ut. Fast det sker bara när jag försvinner bort en stund, när jag är omedveten. För är jag medveten så ler jag. Ett leende är alltid användbart. Jag ler nästan jämt när jag medvetet tänker. Världen och medmänniskorna blir lättare att hantera då. Människor gillar leenden.

Jupp, lite annorlunda är jag allt. Men jag skäms inte ett dugg för det faktiskt. Annorlunda är inte synonymt med fel. Annorlunda är bara annorlunda. Emellanåt är annorlunda faktiskt till och med fantastiskt.

Jag kan lista ut det mesta. Med logiken och av erfarenheter kan man lära sig väldigt mycket. Ju högre intelligens du har desto enklare är det för dig att hitta strategier och modeller för att förklara verkligheten. Jag är inte alls oförmögen att "läsa av" människor, jag ser skillnad på glad och ledsen, jag känner av sinnesstämningar. Jag har inte alltid rätt, men ofta. Faktum är att det är väldigt svårt att säga om någon verkligen kan "känna av" andra människor eller om denne någon helt enkelt "söker mönster för att förklara beteenden". Kan du ärligt talat själv med säkerhet säga vilken metod du använder för att förstå dina medmänniskor?

Ingen orkar läsa romaner i bloggvärlden, dags att sluta. Tilläggas måste dock att jag mycket väl kan ge människor jag känner en kram. Jag kan till och med tycka att det är riktigt mysigt att kramas. Men det är med människor jag tycker om, människor jag litar på. Jag behöver inte alls ha känt dem i åratal men jag kramas inte till höger och vänster. Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare. Och nu måste jag försöka sova.

Natti natti!

Sinnesstämningar...

Jag målar, och finner ro. Tänk så fantastiskt. Mina stundom speedade tankar liksom stannar av en smula. Jag existerar, kort och gott.
Jag målar mig ända in i himlen.

Jag har alltid haft svårt att sova. Med penseln i hand finner jag åtminstonde en mening med sömnlösheten.

Men nu är det dags att sova. Sweet dreams..

Vår egen lyckobubbla...

Vi var på Legoland denna sommar, jag och Solskenet. Ända sedan jag och Storebror åkte till London på lillsemester för fyra år sedan har Solskenet pratat om att han också vill åka på semester med bara mig.
Varje år har jag haft intentionen, och varje år har det runnit ut i sanden av olika anledningar. Men i år tog jag mig i kragen, och succéen var total.
Vi bilade ner till Jylland, bodde på Scandic och spenderade tre härliga dagar tillsammans. Första dagen tillbringade vi på Lövparken Zoo. Regnet öste ner nästan hela tiden men vi fällde upp paraplyet, köpte regnponchos och lekte upptäcksresande i djungeln hela dagen. Vi såg flodhästar, lejon, giraffer, gorillor och mycket mer, och vi åt svindyr pizza och tryckte i oss godis tills vi mådde illa. Vi skrattade. Solskenet var så lycklig! Jag var lycklig.
Det faktum att det ösregnade gagnade oss, för parken var inte särskilt välbesökt. Just folksamlingar, larm och köer är ju en näradödenupplevelse för Solskenet..ja, för mig med till viss del. Men i spöregnet var vi fria, och härligt avslappnade.

Lösspringande små sötnosar gick hem hos Solskenet

I en liten inhägnad fanns små söta varelser. Eftersom mitt arbetsminne är i det närmaste obefintligt, faktiskt ganska gravt utvecklingsstört, så minns jag inte namnet på rasen (och jag har lärt mig att inte skämmas över det)..men söta var de. Solskenet blev förtrollad av dem, och utbrast; "Åh, det här kommer jag ALDRIG att glömma!"

De två övriga dagarna spenderade vi på Legoland, detta magiska ställe där sagovärld och verklighet smälter samman. Man kan muttra hur mycket man vill om prisnivåerna på området men faktum kvarstår..Legoland är en totalupplevelse för aktiva barn..små som stora (läs vuxna..exempelvis jag).

Första dagen på Legoland spöregnade det men tack vare våra regnponchos hade vi inga nämnbara problem. Och precis som på Zoo innebar regnet att vi slapp köer och trängsel. Vi knatade omkring hela dagarna, lekte, åkte, skrattade och åt.

Väldigt trött legogubbe

Alla intryck gjorde oss väldigt trötta. Har man ADHD, Tourettes och någon form av autism så är intryck tröttande...hur roligt det än är. Kvällarna spenderades därför oavkortat på hotellrummet. Där hyrde vi svindyra hotellbiofilmer och myste i vår egen lilla bubbla.

När semestern led mot sitt slut, och vi var på väg hem, drabbades jag av en stunds plötsligt vemod. Lyckobubblan vi befunnit oss i krackelerade på något vis. Att se hur lycklig Solskenet var, och att få dela hans kloka finurliga och filosofiska funderingar kring alla nya upplevelser, var så stort. Inga sorger eller bekymmer i världen fanns i vår lyckobubbla. Inga obegripliga läxor, inga kompisar som inte vill leka, ingen oro över framtiden..och nu, på hemvägen, kändes det vemodigt. Jag hade så gärna velat att Solskenet alltid fick vara så glad och sorgfri. Jag hade så innerligt önskat...

...men så försökte jag påminna mig själv om att inget liv är fritt från sorger och bekymmer, att det är en del av livet på samma sätt som glädje och lycka. Kanske är det så att det är just sorgerna som gör att man till fullo kan uppskatta de glädjeämnen som finns. Kanske...

Det enda jag kan sammanfatta denna lillsemester med är samma ord som Solskenet yttrade; "Åh, jag kommer ALDRIG att glömma detta!"

Sitter nu och surfar runt på olika resesajter...Disneyland Paris..en ny lyckobubbla..nästa år. Tror jag ska öppna ett särskilt sparkonto bara för det.

Ute spöregnar det igen. Blir kissnödig. Måste gå.
Vi hörs!

(A)ldrig (D)it (H)on (D)ikterat..

Aldrig dit hon dikterat,

sa någon med ett leende
I ett virvarr av känslor
och i ett myller av tankar
förenas sällan produkten
med avsikten
och det oförutsägbara
väcker spänning och beundran

Önskar mina tankar kunde följa
viadukter och akvedukter
avfartsvägar och snåriga stigar
landningsbanor och skidspår
att de ledde fram till
tankar klara som målskyltar

Ack om jag hade förmågan
att följa tanken ända fram
att ta mig förbi vattenkontroller
hurrande publik
och konkurrenter
utan att irra vilse
utan att försvinna bland
ett myller av nummerskyltar

Önskar mina tankar inte tog mig
till öppna landskap
till åkermarker utan slut
önskar de inte gick runt i cirklar
eller slutade vid en vacker blomma
på fältets mitt
vid bäckens porlande vatten
eller fångades av tranan som
breder ut sina vingar

Åh ack vilken frihet, säger massan,
att släppa sina tankar fria
att låta dem virvla lösa
utan lås och bojor
att nå kreativitetens höjder
genom att gå ifrån det inrutade
och bara vara

Men virvlande tankar, kära åhörare,
är enbart gångbara när de kan
finna vägen åter
när de kan läsa kartan
och inte gå vilse
för utan kartan
och utan vägen
kan tanken aldrig nå
hela vägen fram

Utan kartan och utan vägen
försvinner tanken i ingenting
och frustrationer rinner över
när alltet rämnar
när marken öppnar sig
och tanken flyger fritt

Det oförutsägbara kreativa
emottages med öppen famn
av omgivningen
men låten Dig icke luras att tro
att "aldrig dit hon dikterat"
inte kostar mer
att jag inte betalar dyrare
än vad som kan anas