Luktar det illa? Men så stäng munnen...

Klockan är nu 01:10. Jag ska upp kl 06:00, om mindre än fem timmar alltså. Jag lär inte heller somna än på ett tag. Gissar mig till på att jag kommer att sova runt 4 timmar i natt.
Jag är trött. Väldigt, väldigt trött.
Nattvaket är inte helt frivilligt inatt dock, det är inte så att jag är vaken bara för att jag inte vill, eller kommer mig för, att gå och lägga mig. Inatt är jag vaken eftersom jag håller på att föra över hundratals bilder från min jobbdator till min privata dator. Rätt typiskt mig att komma på sista kvällen att det måste göras.
Imorgon lämnar jag in min jobbdator for good. På den finns alla bilder från tre jular tillbaka, vårt bröllop och flera semestrar. Vore lyckat att lämna dem där, oh ja.
Därför nattarbetar jag inatt. Snart får jag vila. Snart ska jag sova ett dygn i sträck. Snart är mamma här, då brukar jag somna bums. Det är faktiskt så..jag somnar när jag träffar henne. Vi brukar skoja om att det beror på att hon är så jäkla tråkigt, men sanningen är nog snarare att jag känner mig så himla trygg när hon finns i närheten. Mamma är liksom speciell, mamma är alltid mamma. Ja, pappa är speciell han med, men han är inte lika mobil som min mor..så honom får jag bara tillfälle att somna ifrån några gånger per år.



Flydda tider...

 Imorgon bitti ska min tjänstebil lämnas på service, och på fredag lämnar jag den på jobbet tillsammans med nycklarna. Fr o m fredag eftermiddag kommer jag att köra gammel-saab. Men tja, den är himla skön att köra, så jag har inget emot det. Fyra hjul och en ratt..som jag brukar säga.

För övrigt har jag funderat mycket på värderingar och beteenden den sista tiden. Jag blir så trött ibland. Trött på kategoriska människor, människor som alltid tror att just deras sätt är det rätta. Människor som tror att ytan är viktigare än vad som finns inuti. Sådant gör mig arg emellanåt, men oftast blir jag bara uppgiven och ledsen.
Jag möter ofta människor som inte beteer sig som jag, som har andra värderingar än vad jag har, och som lever sina liv på ett annorlunda vis än vad jag gör.
Hur korkad vore jag väl om jag hävdade att deras sätt är fel?!

Varför är det så himla svårt för vissa människor att bara acceptera olikheter?
Varför retar vissa människor upp sig på bagateller?
Varför tror vissa människor att de är bättre än andra?
Och framför allt...varför tycker vissa människor att de som inte gör precis som dem på något sätt skulle vara 1) sämre människor, 2) ha sämre uppfostran, 3) vara dumma i huvudet...and so on.

Det finns då och då saker jag reagerar på hos andra, sidor jag inte tycker är allt för lockande, men jag känner inget behov av att låta dem veta detta. Jag känner inget behov av att påpeka att deras sätt är FEL, eftersom jag lärt mig att fel och rätt är ytterst flytande begrepp. Mitt fel, är ju någon annans rätt och vice versa. Jag försöker istället fokusera på de sidor jag tycker om, och de likheter som faktiskt finns. För alla människor har någon likhet. Väljer man att fokusera på olikheterna blir man nog till slut en mycket bitter och ensam människa.

Usch. Det enda jag kan säga är usch.

Det som retar dig, kanske är normalt för mig. Kom ihåg att det som är normalt för dig, troligtvis retar någon annan. Ibland är det helt enkelt bättre att hålla käften stängd..för att slippa känna stanken av sin egen obehagliga andedräkt.

Datorn tickar på här brevid. Hundarna fiser fasligt illa. Tror jag måste släppa ut dem en sväng.

Vill lämna er med en uppmaning:
Se dig i spegeln och svara ärligt; TROR DU ATT DITT SÄTT UPPFATTAS SOM TREVLIGT AV ALLA DU MÖTER?

Väl mött alla!

Utbildningsradion, äldre släktingar och söta drömmar...

I eftermiddag har utbildningsradion varit här och intervjuat mig och Solskenet. Vi hade en allt igenom gemytlig pratstund på verandan allt medan vi mumsade wienerbröd och kolakakor. Solskenet var väldigt framåt och berättade på sitt kloka vis hur han uppfattar livet och omvärlden. Jag försökte göra detsamma.
Den som är intresserad kan lyssna på resultatet på P1 ons 27/10 kl 21:03. För den som inte kan, eller kommer ihåg, att lyssna kommer programmet finnas på Bildningsbyråns hemsida (programmet på P1 heter så)

Piggve

En äldre (och nu menar jag äldre, över 90 år) släkting ringde mig häromdagen. Hon hade sett mig på TV och tyckte att inslaget var väldigt bra. Hon sa att hon "tycker jag är så duktig och att det är så viktigt att berätta om den där sjukdomen". Hon sa vidare att hon hoppas att jag kommer att fortsätta föreläsa även i framtiden.
Jag föreställer mig att hon ändå blev rätt förvånad när hon, för det första, såg mig på TV och, för det andra, fick veta att jag har funktionsnedsättningar. Jag har aldrig medvetet dolt detta för henne men ämnet har liksom aldrig kommit upp. Jag blev oerhört glad över hennes uppmuntrande ord. Jag kunde höra genuin stolthet i hennes röst, och det kändes fantastiskt.
Och jag tänker..
...om en kvinna som föddes för över 90 år sedan, då psykiatriska diagnoser definitivt inte var något man talade högt om, anser att min öppenhet är nödvändig och viktig så finns det gott hopp om att de barn som idag växer upp med öppnare samtal kring psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar slänger fördomarna i sopkorgen. You go Mai, eller som min son skulle ha uttryckt det; Du äger!


Första fakturan!


För övrigt skickade jag mina två första fakturor idag. Det kändes rätt på alla sätt. Fick bassning av min banktjänsteman idag när hon insåg att jag inte fått iväg dem än. "Det är typiskt", sa hon, "det sista ni företagare tänker på är att ni faktiskt måste få betalt också för att kunna överleva. Ni brinner för det ni gör, men ni måste faktiskt leva också."
Hon har ju onekligen en poäng i det. Lovar bättring. Jag måste leva också.
Har för övrigt nästan helt fått kläm på mitt sprillans nya redovisnings- och faktureringsprogram. Utformningen är så oerhört pedagogisk att inte ens jag har några större svårigheter att greppa hur det går till.
Eller vänta nu föressten..jag är ju faktiskt rätt bra på sådant..trots att jag har ADHD. Är inte det konstigt?
För det kan väl aldrig vara så att en diagnos är en diagnos, men den som har diagnosen är en individ?!

Den som gissar rätt vinner en kram..

Nu är klockan sent, dags att sova. Kan inte påstå att jag är trött men jag har bestämt mig för att skapa goda sovrutiner. Har läst någonstans att nyckeln till god nattsömn är just rutiner, och med tanke på att jag över lag mår bäst när jag har rutiner så ter det sig ändå troligt att det borde innefatta även nattsömnen.
Återkommer med facit om några veckor.

Sweet dreams...

Fördomar...

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Det är synd om oss alla med jämna mellanrum; ibland mår vi bra, ibland mår vi mindre bra och ibland mår vi riktigt dåligt.
Jag mår allt som oftast bra.
Jag tycker inte att jag är onormal. Om jag tyckte att jag var onormal hade jag nog inte valt att bli attitydambassadör.

Det finns många olika fördomar i samhället, och dessa drabbar oss alla. Funderar kring de fördomar jag brukar möta.

Å ena sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att jag är mina diagnoser, eller snarare att de tror att jag är deras bild av diagnoserna; att jag absolut inte kan strukturera, att jag har ett hetsigt temperament, att jag absolut inte kan läsa av andra människor etc. Dessa människor blundar, lägger händerna för öronen och kan vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns i stora drag två läger; de som tror att jag är onormal och oberäknelig, och inte vill ha med mig att göra, och de som tror att jag helt enkelt inte klarar av lika mycket som dem och därför inte räknar med mig som de skulle göra med någon som inte har några diagnoser.

Å andra sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att det är synd om mig, att jag lever i självförnekelse och att jag är ett offer för psykiatrin. Dessa människor målar in mig i sin egen bild av psykiatrin. De tror att jag vandrar omkring och känner mig "onormal", att omvärlden intalat mig att jag inte är "normal" och att jag mår dåligt av det. Dessa människor blundar också, och lägger händerna för öronen. De kan inte heller vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns också i stora drag två läger; de som tror att jag mår dåligt av att ha fått en diagnos och som menar att jag skulle må mycket bättre av att inte ha någon "etikett", och de som tror att jag ränner omkring och känner mig "onormal" och utanför. Dessa människor lägger ofta stor energi på att redogöra för mig varför jag är "normal", och på att försöka få mig att känna mig "normal".

Ärligt talat...alla ovanstående kategorier kan vara mycket tröttsamma. Fördomar bygger oftast på okunskap, och de skapas sällan av genuint elaka människor. Jag är mycket medveten om att de fördomar jag möts av inte beror på att den som för fram dem är elaka individer.
Ändå blir det tröttsamt ibland, när orken tryter.
För ganska ofta slås jag av att den människa jag möter faktiskt inte alls är intresserad av mina upplevelser, utan istället intresserad av att berätta för mig hur de tycker att jag borde uppleva världen.
Det är en märklig företeelse tycker jag. Mycket märklig.

Jag mår inte dåligt. Jag springer inte heller omkring och känner mig "onormal", för vad i hela fridens dagar kan kategoriseras som "normal"?
Jag är lika normal, eller onormal, som alla andra människor.
Jag har valt att bli attitydambassadör för att få möjligheten att berätta för människor om vem jag är, hur jag fungerar, vad jag är bra på, vad jag har svårare för..jag har helt enkelt valt att bli attitydambassadör för att berätta för människor att jag inte är konstigare än någon annan. Jag är vare sig bättre eller sämre, mer normal eller mer onormal. Jag är bara annorlunda, precis som alla andra individer.

Vi är alla annorlunda. Och ändå är vi på många sätt så lika. Visst är det härligt!

Jag tycker inte alls att jag är mina diagnoser, men jag tycker däremot att det är väldigt skönt att ha fått ett svar på varför jag upplevt vissa svårigheter inom vissa områden. I och med att jag blivit medveten om det har jag också en helt annan möjlighet att ta itu med dem...alternativt att strunta i dem och koncentrera mig det jag är bra på istället.
När jag fick huvudvärk och ansträngda ögon gick jag till optikern. Där konstaterades att jag hade dålig syn. Om man har dålig syn kan man prova ut glasögon för att underlätta livet.
När jag fick ryggskott gick jag till vårdcentralen. Där konstaterades att jag hade nerver i kläm. Om man har nerver i kläm kan man få smärtlindrande medicin, prova sjukgymnastik eller andra metoder för att minska problemen.
När jag kom på att jag hade svårt att tänka klart mina tankar gick jag till psykiatrin. Där konstaterades att jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom. Om man har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom kan man få medicin för att förbättra koncentrationen, struktureringshjälpmedel och andra metoder för att underlätta vardagen.

För mig är ingen av de ovanstående mer konstigt än det andra. För mig innebär det exakt samma sak; jag har upplevt ett problem eller en svårighet, och jag har letat ett sätt att komma till rätta med det. Rätt enkelt egentligen.

Och det var allt för idag...