Konstig titel, jag vet. Men faktum är att det jag tycker att det stämmer med vad jag tänkter skriva om idag.
En av mina nära vänner var med om en bilolycka idag. Olyckan var otäck men änglavakten ryckte ut så förhoppningsvis går tillfrisknandet relativt snabbt. Bilen blev dock ganska tilltryckt och olyckan, som orsakade stort utryckningspådrag av såväl polis som brandkår och ambulans, var omskriven i flera tidningar. Jag bläddrade runt bland artiklarna och klickade så på "tipsa en vän" och mejlade en av dem till lilla mamsen. Sedan uträttade jag ärenden.
Någon timme senare upptäcker jag ett smått desperat sms på min mobiltelefon. Mamsen hade med stora bokstäver skrivit: "VEM HAR KROCKAT?!?!?!"
Då först slog det mig. Då insåg jag att jag aldrig skrev vem länken gällde. Bilen på bilden är i stort sett identisk med min bil. Mamma höll på att få hjärtsnörp. Tänkte jag på detta? Näpp..för JAG visste ju att det inte var min bil på olycksbilden. Givetvis förstår jag ju att hon blev livrädd, lilla mamsen, men jag tänkte inte helt enkelt. Automatiken var avknäppt.
Polerna slår inte ihop ibland, bara att erkänna. ;)
Spenderade också minst en timme (har egentligen inte släppt det ännu) idag med att fundera över en, i mina ögon, totalt ologisk och oförstålig företeelse.
När man svänger in på universitetssjukhusets område i Malmö står där en stor skylt som deklarerar att rökare ska fimpa och att sjukhusområdet är rökfritt....
...och ändå står det stora askoppar vid flera av entréerna.
Är det bara jag som finner detta udda? Ologiskt? I stort sett omöjligt att släppa.....
Får lägga mig och fundera lite över det så kanske jag slumrar in.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare..
Jag var på ett fantastiskt härligt evenemang i helgen. Den fantastiska föreningen Ramlösa Södra FF anordnade fotbollsmatch mellan Kändislaget (innehållande..tja, kändisar) och Ramlösa Södra FFs IFA-lag (IFA = idrott för alla). Ramlösa vann...givetvis. De är ju outstanding! Var ett privilegium att ha få närvara även vid festen på kvällen.
Martin Svensson ståuppade tills vi nästan kissade på oss, bandet Cover & Others spelade tills gitarrsträngarna glödde, och våra ben värkte av hoppande och dansande. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om såväl matchen på dagen som middagen och underhållningen på kvällen men jag ska styra in det hela i NPF-filen..och även ODO-filen.
När klockan var mitt i natten släpptes allmänheten in på vår lilla privata fest. Allmänheten är lite jobbiga ibland. Jag känner inte allmänheten. Allmänheten kan vara påfrestande för nerverna...
NPF.. jag känner aldrig så mycket av mina NPF som när jag vistas i varma rum med stojjande människor och hög volym. Ljudet går rakt in, osorterat. Det spelar ingen roll hur roligt jag än tycker att det egentligen är, eller hur mycket jag än försöker se lika glad och uppsluppen ut som alla andra..emellanåt kommer jag ändå på mig själv med att sitta och titta allvarligt rakt fram. Då har jag stängt ner. Knäppt av ljudet. Rymt en sväng.
Och alla dessa människor sedan...
...jag är social sägs det, brukar inte ha några större svårigheter att vare sig lära känna nya människor eller umgås med dem jag känner. Men när homosapiens rör sig i flock blir det system overload i min skalle gång på gång.
När homosapiens rör sig i flock vet jag inte vad jag ska fokusera på. Hur väljer man vem man ska titta på i en folksamling? Och om man tittar på någon, tror de då att jag vill något? Och om de tror att jag vill något, kommer de då att vilja prata med mig? Och om de vill prata med mig, vad vill de då prata med mig om? And so on, and so on...
Men dansa kan vi ju göra, precis som alla andra. Problemet är bara att jag liksom har svårt att sprattla med både armar och ben samtidigt som jag tittar på ett live-band, försöker undvika att stampa på dem jag står bredvid, försöker lyssna vad mina vänner skriker genom musiken och dessutom återigen börja fundra över....vem ska jag titta på? Om jag tittar på någon, tror de att jag vill något?......
Jag tror inte jag är någon övergraciös varelse på dansgolvet. Fast å andra sidan bryr jag mig föga om det så det kan kvitta.
Så har vi avverkat några mil i NPF-filen.
Låt oss svänga in i ODO-filen några meter.
ODO..Onykter, Desperat och Oförskämd.
Denna funktionsnedsättning är riktigt svårhanterlig. Har aldrig riktigt förstått varför för mig totalt okända män känner att de kan vräka ur sig i stort sett vad som helst till mig bara för att de tagit två-fyra-tolv(?) öl för mycket. Undrar alltid varför de inleder konversationer (eller ja..konversationer var nog aningen smickrande..LJUD är nog en bättre benämning--UGH..me Tarzan, you Jane..) med en kvinna som konsekvent undviker deras ögonkontakt, och som vänder sig om när de närmar sig.
Det är så ologiskt. Så oerhört ologiskt. Jag har svårt för det ologiska. Jag är logisk.
Vad vill de mig?! Eller ja..jag fattar vad de vill, men varför? Vore det inte enklare att försöka utbyta ljud med en kvinna som befinner sig i liknande sinnesstämning?
Och så ska de ta på mig också..greppa tag i armen när jag vägrar se på dem. Jag tycker INTE om när för mig främmande människor tar i mig. Jag är över lag inte överförtjust i att andra människor tar i mig, och när främmande människor gör det är det rent ut sagt obehagligt. Och kramar de mig gör det nästan ont. Å andra sidan har jag alltid ett sådant huvudbry över huruvida jag ska krama dem människa jag ska träffa eller inte. Har aldrig riktigt hajjat när det är okej att krama någon, och när man inte gör det. Finns det kriterier för detta? Var i helskotta lär man sig det i så fall?
Lika ofta som jag ryggar undan när någon annan försöker krama mig kramattackerar jag troligtvis någon som jag inte alls förväntas krama. Undrar just om de känner likadant som jag? Ska man klappa på ryggen när man kramas? Eller finns det regler för när man klappar och när man inte klappar?
För en kvinna som jag, som bävar inför sociala sammanhang av den enda anledningen att jag är rädd för att hamna bredvid någon som helt enkelt är dödstråkig, så är "utescenen" inte alltid helt bekväm. Kallprat..hm..öööh...och bilen går bra? Usch, får nästan eksem bara jag tänker på det.
Nä, jag tycker inte om när överförfriskade, extremt envetna, oförskämda män vägrar låta mig umgås med mina vänner. Å andra sidan förstår jag i stort sett aldrig om någon nykter människa faktiskt på allvar är intresserad av mig. Jag har gått på den niten några gånger. Jag tror vi är kompisar. Efter ett tag får jag ovett för att jag borde ha märkt att känslorna var starkare.
Men jag gör ju inte det. Jag märker inte. Jag behöver få det uttalat, annars går det mig förbi.
Låt oss köra med ett hjulpar i NPF-filen och ett i ODO-filen...
En man som nästan inte kunde stå greppade tag i min arm och sluddrade: "Varför är du så arg då?"
Den repliken fick mig faktiskt nästan att glömma ODO-symptomen. För faktum var att jag var glad. Skrattande. Och ändå var uppenbarligen utsidan helt allvarlig.
Undrar ibland om jag ser kall ut. Eller om jag ser uttråkad ut. Fast det sker bara när jag försvinner bort en stund, när jag är omedveten. För är jag medveten så ler jag. Ett leende är alltid användbart. Jag ler nästan jämt när jag medvetet tänker. Världen och medmänniskorna blir lättare att hantera då. Människor gillar leenden.
Jupp, lite annorlunda är jag allt. Men jag skäms inte ett dugg för det faktiskt. Annorlunda är inte synonymt med fel. Annorlunda är bara annorlunda. Emellanåt är annorlunda faktiskt till och med fantastiskt.
Jag kan lista ut det mesta. Med logiken och av erfarenheter kan man lära sig väldigt mycket. Ju högre intelligens du har desto enklare är det för dig att hitta strategier och modeller för att förklara verkligheten. Jag är inte alls oförmögen att "läsa av" människor, jag ser skillnad på glad och ledsen, jag känner av sinnesstämningar. Jag har inte alltid rätt, men ofta. Faktum är att det är väldigt svårt att säga om någon verkligen kan "känna av" andra människor eller om denne någon helt enkelt "söker mönster för att förklara beteenden". Kan du ärligt talat själv med säkerhet säga vilken metod du använder för att förstå dina medmänniskor?
Ingen orkar läsa romaner i bloggvärlden, dags att sluta. Tilläggas måste dock att jag mycket väl kan ge människor jag känner en kram. Jag kan till och med tycka att det är riktigt mysigt att kramas. Men det är med människor jag tycker om, människor jag litar på. Jag behöver inte alls ha känt dem i åratal men jag kramas inte till höger och vänster. Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare. Och nu måste jag försöka sova.
Natti natti!
Martin Svensson ståuppade tills vi nästan kissade på oss, bandet Cover & Others spelade tills gitarrsträngarna glödde, och våra ben värkte av hoppande och dansande. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om såväl matchen på dagen som middagen och underhållningen på kvällen men jag ska styra in det hela i NPF-filen..och även ODO-filen.
När klockan var mitt i natten släpptes allmänheten in på vår lilla privata fest. Allmänheten är lite jobbiga ibland. Jag känner inte allmänheten. Allmänheten kan vara påfrestande för nerverna...
NPF.. jag känner aldrig så mycket av mina NPF som när jag vistas i varma rum med stojjande människor och hög volym. Ljudet går rakt in, osorterat. Det spelar ingen roll hur roligt jag än tycker att det egentligen är, eller hur mycket jag än försöker se lika glad och uppsluppen ut som alla andra..emellanåt kommer jag ändå på mig själv med att sitta och titta allvarligt rakt fram. Då har jag stängt ner. Knäppt av ljudet. Rymt en sväng.
Och alla dessa människor sedan...
...jag är social sägs det, brukar inte ha några större svårigheter att vare sig lära känna nya människor eller umgås med dem jag känner. Men när homosapiens rör sig i flock blir det system overload i min skalle gång på gång.
När homosapiens rör sig i flock vet jag inte vad jag ska fokusera på. Hur väljer man vem man ska titta på i en folksamling? Och om man tittar på någon, tror de då att jag vill något? Och om de tror att jag vill något, kommer de då att vilja prata med mig? Och om de vill prata med mig, vad vill de då prata med mig om? And so on, and so on...
Men dansa kan vi ju göra, precis som alla andra. Problemet är bara att jag liksom har svårt att sprattla med både armar och ben samtidigt som jag tittar på ett live-band, försöker undvika att stampa på dem jag står bredvid, försöker lyssna vad mina vänner skriker genom musiken och dessutom återigen börja fundra över....vem ska jag titta på? Om jag tittar på någon, tror de att jag vill något?......
Jag tror inte jag är någon övergraciös varelse på dansgolvet. Fast å andra sidan bryr jag mig föga om det så det kan kvitta.
Så har vi avverkat några mil i NPF-filen.
Låt oss svänga in i ODO-filen några meter.
ODO..Onykter, Desperat och Oförskämd.
Denna funktionsnedsättning är riktigt svårhanterlig. Har aldrig riktigt förstått varför för mig totalt okända män känner att de kan vräka ur sig i stort sett vad som helst till mig bara för att de tagit två-fyra-tolv(?) öl för mycket. Undrar alltid varför de inleder konversationer (eller ja..konversationer var nog aningen smickrande..LJUD är nog en bättre benämning--UGH..me Tarzan, you Jane..) med en kvinna som konsekvent undviker deras ögonkontakt, och som vänder sig om när de närmar sig.
Det är så ologiskt. Så oerhört ologiskt. Jag har svårt för det ologiska. Jag är logisk.
Vad vill de mig?! Eller ja..jag fattar vad de vill, men varför? Vore det inte enklare att försöka utbyta ljud med en kvinna som befinner sig i liknande sinnesstämning?
Och så ska de ta på mig också..greppa tag i armen när jag vägrar se på dem. Jag tycker INTE om när för mig främmande människor tar i mig. Jag är över lag inte överförtjust i att andra människor tar i mig, och när främmande människor gör det är det rent ut sagt obehagligt. Och kramar de mig gör det nästan ont. Å andra sidan har jag alltid ett sådant huvudbry över huruvida jag ska krama dem människa jag ska träffa eller inte. Har aldrig riktigt hajjat när det är okej att krama någon, och när man inte gör det. Finns det kriterier för detta? Var i helskotta lär man sig det i så fall?
Lika ofta som jag ryggar undan när någon annan försöker krama mig kramattackerar jag troligtvis någon som jag inte alls förväntas krama. Undrar just om de känner likadant som jag? Ska man klappa på ryggen när man kramas? Eller finns det regler för när man klappar och när man inte klappar?
För en kvinna som jag, som bävar inför sociala sammanhang av den enda anledningen att jag är rädd för att hamna bredvid någon som helt enkelt är dödstråkig, så är "utescenen" inte alltid helt bekväm. Kallprat..hm..öööh...och bilen går bra? Usch, får nästan eksem bara jag tänker på det.
Nä, jag tycker inte om när överförfriskade, extremt envetna, oförskämda män vägrar låta mig umgås med mina vänner. Å andra sidan förstår jag i stort sett aldrig om någon nykter människa faktiskt på allvar är intresserad av mig. Jag har gått på den niten några gånger. Jag tror vi är kompisar. Efter ett tag får jag ovett för att jag borde ha märkt att känslorna var starkare.
Men jag gör ju inte det. Jag märker inte. Jag behöver få det uttalat, annars går det mig förbi.
Låt oss köra med ett hjulpar i NPF-filen och ett i ODO-filen...
En man som nästan inte kunde stå greppade tag i min arm och sluddrade: "Varför är du så arg då?"
Den repliken fick mig faktiskt nästan att glömma ODO-symptomen. För faktum var att jag var glad. Skrattande. Och ändå var uppenbarligen utsidan helt allvarlig.
Undrar ibland om jag ser kall ut. Eller om jag ser uttråkad ut. Fast det sker bara när jag försvinner bort en stund, när jag är omedveten. För är jag medveten så ler jag. Ett leende är alltid användbart. Jag ler nästan jämt när jag medvetet tänker. Världen och medmänniskorna blir lättare att hantera då. Människor gillar leenden.
Jupp, lite annorlunda är jag allt. Men jag skäms inte ett dugg för det faktiskt. Annorlunda är inte synonymt med fel. Annorlunda är bara annorlunda. Emellanåt är annorlunda faktiskt till och med fantastiskt.
Jag kan lista ut det mesta. Med logiken och av erfarenheter kan man lära sig väldigt mycket. Ju högre intelligens du har desto enklare är det för dig att hitta strategier och modeller för att förklara verkligheten. Jag är inte alls oförmögen att "läsa av" människor, jag ser skillnad på glad och ledsen, jag känner av sinnesstämningar. Jag har inte alltid rätt, men ofta. Faktum är att det är väldigt svårt att säga om någon verkligen kan "känna av" andra människor eller om denne någon helt enkelt "söker mönster för att förklara beteenden". Kan du ärligt talat själv med säkerhet säga vilken metod du använder för att förstå dina medmänniskor?
Ingen orkar läsa romaner i bloggvärlden, dags att sluta. Tilläggas måste dock att jag mycket väl kan ge människor jag känner en kram. Jag kan till och med tycka att det är riktigt mysigt att kramas. Men det är med människor jag tycker om, människor jag litar på. Jag behöver inte alls ha känt dem i åratal men jag kramas inte till höger och vänster. Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare. Och nu måste jag försöka sova.
Natti natti!
fredag 27 augusti 2010
Framtiden är ett blankt ark...
Jag lämnade in min avskedsansökan igår, och avslutar min anställning hos min nuvarande arbetsgivare 31/10 2010. Beslutet har växt fram och känns oerhört bra.
Framtiden är nu ett blankt ark, och jag funderar över vilka färger på paletten jag ska börja måla med. Tänk så fantastisk många färger det finns, så fantastiskt många valmöjligheter.
Jag ler. Med hela ansiktet!
Cyklar framåt igen..mot framtiden..
Framtiden är nu ett blankt ark, och jag funderar över vilka färger på paletten jag ska börja måla med. Tänk så fantastisk många färger det finns, så fantastiskt många valmöjligheter.
Jag ler. Med hela ansiktet!
 |
| Bara att trampa vidare... |
torsdag 26 augusti 2010
Vägskäl..
Jag står vid ett vägskäl ikväll.
Många vägar ligger framför mina fötter och jag vet inte alls vilken väg jag ska gå. Det jag dock säkert vet är vilken väg jag inte ska gå.
Känslan är fantastisk. Hela mitt inre bubblar av lycka och spänning.
Frid och sinnesro. Mer värt än alla pengar i världen. Den känsla som infinner sig när man lyssnar till sitt hjärta kan inte jämföras med något annat. Lycka och harmoni är livets sanna rikedomar.
Jag är så rik. Så fruktansvärt rik.
Framtiden...here I come!!
Många vägar ligger framför mina fötter och jag vet inte alls vilken väg jag ska gå. Det jag dock säkert vet är vilken väg jag inte ska gå.
Känslan är fantastisk. Hela mitt inre bubblar av lycka och spänning.
Frid och sinnesro. Mer värt än alla pengar i världen. Den känsla som infinner sig när man lyssnar till sitt hjärta kan inte jämföras med något annat. Lycka och harmoni är livets sanna rikedomar.
Jag är så rik. Så fruktansvärt rik.
Framtiden...here I come!!
onsdag 25 augusti 2010
Tio rumskamrater?! Lysande Sickan..
Solskenets klass ska på läger tors-fre denna vecka.
Uppenbarligen kan hans assistent inte sova över, och det är givetvis helt okej. Hon har ju också ett eget liv, även om vi skulle vilja ha patent på henne. :)
Solskenet vill dock inte sova över nu. Inte utan sin assistent. Och inte i ett rum tillsammans med tio klasskompisar.
Men ja..en sak i taget. Nu ska jag jobba.
Peace out!
Uppenbarligen kan hans assistent inte sova över, och det är givetvis helt okej. Hon har ju också ett eget liv, även om vi skulle vilja ha patent på henne. :)
Solskenet vill dock inte sova över nu. Inte utan sin assistent. Och inte i ett rum tillsammans med tio klasskompisar.
Men ja..en sak i taget. Nu ska jag jobba.
 |
| Mästerpusslaren... |
Sinnesstämningar...
Jag målar, och finner ro. Tänk så fantastiskt. Mina stundom speedade tankar liksom stannar av en smula. Jag existerar, kort och gott.
Jag målar mig ända in i himlen.
Jag har alltid haft svårt att sova. Med penseln i hand finner jag åtminstonde en mening med sömnlösheten.
Men nu är det dags att sova. Sweet dreams..
Jag målar mig ända in i himlen.
Jag har alltid haft svårt att sova. Med penseln i hand finner jag åtminstonde en mening med sömnlösheten.
Men nu är det dags att sova. Sweet dreams..
tisdag 24 augusti 2010
Faktarutan...
Tydliga rutiner och scheman är bra hjälpmedel. Tänkte bjuda på två exempel. Stjäl dem gärna! Ingen vore lyckligare än jag! :)
Vissa människor behöver oerhört detaljerade scheman. Andra behöver bara några stödord. Alla är vi olika. Viktigast av allt är anpassning...
 |
| Ett schema behöver inte vara komplicerat. Det kan räcka med en handskriven lapp |
 |
| Man ska inte krångla till det i onödan.. |
Brum, brum...
Ryggen är inte bra ännu. Den är bättre, men inte bra. Sjukgymnasten suckade åt mig när jag sa att jag skulle börja jobba imorgon. Jag lovade att vara försiktig, och det tänker jag hålla.
Har funderat mycket kring livet den senaste tiden, över vad som är viktigt och vad som för med sig negativa frustrationer.
Livet är en resa sägs det, och jag är benägen att hålla med. Kanske kan man säga att vissa perioder i livet kan liknas med tillfälliga stopp. Tankstopp exempelvis. Att tanka kostar pengar, jag tänker negativitet här. Andra stopp kan vara bensträckare, sådant är skönt. Men efter stoppen hoppar man in i bilen igen. Efter stoppen fortsätter resan.
Jag tror jag är redo att sätta mig i bilen igen.
Jag är kryptisk, jag vet, men eftersom det här är min blogg är jag allsmäktig. Den som har tålamod lär förstå vad tiden lider.
Jag har extremt mycket att göra nu, men jag känner mig ändå på något konstigt vis harmonisk. Det känns så härligt att äntligen ha insett att livet är för kort för att inte prioritera rätt. Varje dag ska man göra sitt bästa för att man själv och ens omgivning ska må så bra som möjligt.
Jag har fattat ett beslut, och det känns oerhört skönt. Med spänning möter jag framtiden. Tillsammans med Solskenet, Storebror och kamikazepiloten jag är gift med.
Frihet...
Nu ska jag lägga mig och läsa en artikel av Simon Baron-Cohen. Ser fram emot det, han brukar bjuda på intressant läsning.
Vi hörs!
Har funderat mycket kring livet den senaste tiden, över vad som är viktigt och vad som för med sig negativa frustrationer.
Livet är en resa sägs det, och jag är benägen att hålla med. Kanske kan man säga att vissa perioder i livet kan liknas med tillfälliga stopp. Tankstopp exempelvis. Att tanka kostar pengar, jag tänker negativitet här. Andra stopp kan vara bensträckare, sådant är skönt. Men efter stoppen hoppar man in i bilen igen. Efter stoppen fortsätter resan.
Jag tror jag är redo att sätta mig i bilen igen.
Jag är kryptisk, jag vet, men eftersom det här är min blogg är jag allsmäktig. Den som har tålamod lär förstå vad tiden lider.
Jag har extremt mycket att göra nu, men jag känner mig ändå på något konstigt vis harmonisk. Det känns så härligt att äntligen ha insett att livet är för kort för att inte prioritera rätt. Varje dag ska man göra sitt bästa för att man själv och ens omgivning ska må så bra som möjligt.
Jag har fattat ett beslut, och det känns oerhört skönt. Med spänning möter jag framtiden. Tillsammans med Solskenet, Storebror och kamikazepiloten jag är gift med.
 |
| Utsikt från sommarstugan - frihet och gudomlig skönhet |
Nu ska jag lägga mig och läsa en artikel av Simon Baron-Cohen. Ser fram emot det, han brukar bjuda på intressant läsning.
Vi hörs!
måndag 23 augusti 2010
Fick nedanstående via mejl. Känns helt underbart att nå fram, och att någon dessutom uppskattar min mundiarré. Underbart!
"Hej Lisa! Jag vill bara tacka för en fantastiskt intressant föreläsning i Hässleholm. Du tydliggjorde problemen väldigt bra, och visade på ett humoristiskt sätt på en fantastisk självinsikt. Det som slog mig med var att många av de saker som du tog upp som ett problem för dig faktiskt inte borde vara ett problem. Alla människor skulle må bra av att inte göra saker som är tråkiga, att inte stanna kvar i ett förhållande som inte fungerar, och ärlighet är också en positiv egenskap. Du fick också fram dina positiva sidor på att bra sätt. T.ex din kreativitet och idérikedom. Tack än en gång!
Helgen har varit lugn och harmonisk. Jag har målat. Och målat. Och målat.
Som alltid gör jag allt i stora portioner, eller inte alls.
Livet med ADHD. I ett nötskal.
Sjukuppdatering:
Solskenets lilla tossing är fortfarande blå men mår ändå bättre. (Säger han)
Ryggen mår hyfsat. Långt ifrån bra, men hyfsat. (Säger jag)
Börja inte jobba för tidigt, och ta det lungt! (Säger doktorn)
Tänkt så märkligt det är, måste vara min Tourette, men det verkar som om jag inte hör vad läkare säger. Tror öronen tvångsstänger sig när de pratar. Eller nåt..
För på onsdag börjar jag jobba igen. Pilutta dig!
"Hej Lisa! Jag vill bara tacka för en fantastiskt intressant föreläsning i Hässleholm. Du tydliggjorde problemen väldigt bra, och visade på ett humoristiskt sätt på en fantastisk självinsikt. Det som slog mig med var att många av de saker som du tog upp som ett problem för dig faktiskt inte borde vara ett problem. Alla människor skulle må bra av att inte göra saker som är tråkiga, att inte stanna kvar i ett förhållande som inte fungerar, och ärlighet är också en positiv egenskap. Du fick också fram dina positiva sidor på att bra sätt. T.ex din kreativitet och idérikedom. Tack än en gång!
Helgen har varit lugn och harmonisk. Jag har målat. Och målat. Och målat.
Som alltid gör jag allt i stora portioner, eller inte alls.
Livet med ADHD. I ett nötskal.
Sjukuppdatering:
Solskenets lilla tossing är fortfarande blå men mår ändå bättre. (Säger han)
Ryggen mår hyfsat. Långt ifrån bra, men hyfsat. (Säger jag)
Börja inte jobba för tidigt, och ta det lungt! (Säger doktorn)
Tänkt så märkligt det är, måste vara min Tourette, men det verkar som om jag inte hör vad läkare säger. Tror öronen tvångsstänger sig när de pratar. Eller nåt..
För på onsdag börjar jag jobba igen. Pilutta dig!
 |
| Lite nostalgi.. |
lördag 21 augusti 2010
En liten blå tå..
Solskenet har brutit tån.
Vi satt först på vårdcentralen i en evighet, fortsatte sedan till rönten och satt där i ytterligare en evighet för att sedan återvända till vårdcentralen och vänta lite till. Slutligen kom domen...benet i tån är helt av, så nu är tån tejpad och det blir inga akrobatiska övningar en tid framöver.
Förvisso avskyr Solskenet alla former av akrobatiska övningar i vanliga fall också men utan bruten tå kan han i alla fall..om han skulle vilja.
Solskenet har väldigt hög smärttröskel. Han har inte gnällt mycket över sin onda tå. Jag fick en smärre chock när jag slutligen tog mig en titt på den.
Trots att läkaren klämde så det gjorde ont, att röntgenpersonalen tvingade honom att ligga i en ställning som var obekväm, så var dagens största problem något helt annat.
Dagens största problem var jag.
På röntgenavdelningen kan man köpa kaffe eller saft + bulle för 10 kr.
Solskenet drack saft och åt bulle - frid och fröjd.
Jag var inte sugen på en bulle så jag tog istället ett glas saft och en kopp kaffe - inte frid och fröjd.
"Mamma", sa Solskenet och rynkade näsan, "det står att man får kaffe ELLER saft och en bulle för 10 kr. Du tog saft och kaffe och ingen bulle!!"
Han gav inte mycket för mina åsikter kring att ett glas saft är billigare en en stor muffins, och att röntgenavdelningen tjänade på att jag inte åt muffins utan tog ett glas saft istället. Istället upprepade han det som stod på skylten flera gånger.
"Man får ta kaffe ELLER saft och en bulle för 10 kr, mamma!!"
Eftersom jag märkte att Solskenet blev oroligare och oroligare frågade jag honom om det skulle kännas bättre om jag frågade personalen i receptionen om vilka regler som gällde varpå han lättat utbrast: "Jaaa!"
Inget annat fanns att göra än att göra just så, och när personalen så intygat att jag fick ta en kopp kaffe och ett glas saft istället för en kopp kaffe och en bulle så var allt frid och fröjd igen.
Personalen greppade situationen omedelbart, och en dam kom till och med ut i väntrummet och pratade med Solskenet. Tänk vilka fantastiska människor man möter emellanåt!
Solskenet hoppar runt på kryckor men vägrar följa läkarens råd om att gå i träskor. (Träskor är bra när man har bruten tå eftersom de inte ger vika utan erbjuder stabilitet.)
"Jag brukar inte gå i träskor", sa Solskenet. Och det var slutet på den diskussionen.
Over and out...
Vi satt först på vårdcentralen i en evighet, fortsatte sedan till rönten och satt där i ytterligare en evighet för att sedan återvända till vårdcentralen och vänta lite till. Slutligen kom domen...benet i tån är helt av, så nu är tån tejpad och det blir inga akrobatiska övningar en tid framöver.
Förvisso avskyr Solskenet alla former av akrobatiska övningar i vanliga fall också men utan bruten tå kan han i alla fall..om han skulle vilja.
 |
| Krokig blå liten tossing |
Trots att läkaren klämde så det gjorde ont, att röntgenpersonalen tvingade honom att ligga i en ställning som var obekväm, så var dagens största problem något helt annat.
Dagens största problem var jag.
På röntgenavdelningen kan man köpa kaffe eller saft + bulle för 10 kr.
Solskenet drack saft och åt bulle - frid och fröjd.
Jag var inte sugen på en bulle så jag tog istället ett glas saft och en kopp kaffe - inte frid och fröjd.
"Mamma", sa Solskenet och rynkade näsan, "det står att man får kaffe ELLER saft och en bulle för 10 kr. Du tog saft och kaffe och ingen bulle!!"
Han gav inte mycket för mina åsikter kring att ett glas saft är billigare en en stor muffins, och att röntgenavdelningen tjänade på att jag inte åt muffins utan tog ett glas saft istället. Istället upprepade han det som stod på skylten flera gånger.
"Man får ta kaffe ELLER saft och en bulle för 10 kr, mamma!!"
 |
| Tejpad liten tossing |
Inget annat fanns att göra än att göra just så, och när personalen så intygat att jag fick ta en kopp kaffe och ett glas saft istället för en kopp kaffe och en bulle så var allt frid och fröjd igen.
Personalen greppade situationen omedelbart, och en dam kom till och med ut i väntrummet och pratade med Solskenet. Tänk vilka fantastiska människor man möter emellanåt!
Solskenet hoppar runt på kryckor men vägrar följa läkarens råd om att gå i träskor. (Träskor är bra när man har bruten tå eftersom de inte ger vika utan erbjuder stabilitet.)
"Jag brukar inte gå i träskor", sa Solskenet. Och det var slutet på den diskussionen.
Over and out...
torsdag 19 augusti 2010
Min alldeles egna domän...
Jag har nu äntligen kommit mig för att registrera ett domännamn. Tror jag kan tacka min onda rygg för detta. När ryggläge är det enda som fungerar riktigt bra finns inte så mycket annat att göra än att zappa mellan TV-kanalerna och surfa runt på nätet.
Önska mig nu lycka till när jag ska försöka knåpa ihop en helt egen hemsida.
Efter att ha bottensugit hela webboceanen, likt en halvblind slamkrypare, efter webbhotell fastnade jag för Binero (http://www.binero.se/) som blivit bäst-i-test på diverse it-sajter. Information på deras hemsida var lättillgänglig och begripligt..till och med för en teknisk imbecill som jag. Det avgjorde det hela.
http://www.tankarikaos.se/ ...känner mig barnsligt upprymd över detta faktum. Ge mig tid dock, Rom byggdes inte på en dag.
Tar gärna emot tips..
Vad tycker ni jag ska ha med på min hemsida?
Peace out!
Önska mig nu lycka till när jag ska försöka knåpa ihop en helt egen hemsida.
Efter att ha bottensugit hela webboceanen, likt en halvblind slamkrypare, efter webbhotell fastnade jag för Binero (http://www.binero.se/) som blivit bäst-i-test på diverse it-sajter. Information på deras hemsida var lättillgänglig och begripligt..till och med för en teknisk imbecill som jag. Det avgjorde det hela.
 |
| My baby... |
Tar gärna emot tips..
Vad tycker ni jag ska ha med på min hemsida?
Peace out!
onsdag 18 augusti 2010
Jag lyckas med de mest oväntade saker...
......TROTS ATT jag har ADHD."
Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt många gånger att en mer korrekt vinkling är; "Jag kan lyckas med de mest oväntade saker DÄRFÖR ATT jag har ADHD..."
Jag är inte så bra på att urskilja alla hinder förstår du..så jag bara gör.
Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt många gånger att en mer korrekt vinkling är; "Jag kan lyckas med de mest oväntade saker DÄRFÖR ATT jag har ADHD..."
Jag är inte så bra på att urskilja alla hinder förstår du..så jag bara gör.
 |
| Hämtad från www,wulfmorganthaler.com |
Jag HATAR skolan!!
Jag älskar blommor. Blommor är i allra högsta grad välbefinnande för mig. Sällan blir jag mer harmonisk än just när jag påtar i trädgården. Med det sagt behöver jag nog inte närmare förklara hur glad jag blev över buketten nedan. Tack Riksgymnasiet Kristianstad! Det är alltid lika roligt att ha med er att göra!
Skolan började idag för lilla Solskenet. Storebror börjar inte förrän imorgon.
Solskenet var inte helt överlycklig över skolstarten. Han hatar skolan säger han. Med betoning på "hatar".
Detta är något nytt. Aldrig tidigare har han hatat skolan. Snarare tvärtom, trots stundtals väldigt turbulenta skolperioder.
Men nu hatar han alltså skolan.
Han hatar skola därför att han inte tycker om att jobba, säger han. Därför att de nu ska läsa nya ämnen, och nya inriktgingar. Det nya är skrämmande. Och han hatar skolan därför att han inte vill bli stor.
Blir man stor måste man flytta hemifrån, och var ska man då bo? Hur gammal är man när man måste flytta hemifrån? Får man komma hem och hälsa på när man har flyttat hemifrån? Och tänk om man vill bo med mamma jättelänge, får man inte det då?
Den sista anledningen är att hans liv förändras idag. Sommarlovet är slut, allt det han vant sig vid under sommarmånaderna förändras, och han måste anpassa sig till att gå i skolan varje måndag. Hans skolschema är annorlunda från i våras, taxi kommer en annan tid än i våras, hans favorittjej i skolan ska flytta 1 oktober.
Förändringar, stora förändringar, är mycket mycket jobbigt för en liten kille med Aspergers syndrom.
Sanningen är nog egentligen att han inte alls hatar skolan, utan att han hatar alla förändringar.
Han är skadad också, stackars liten. Han slog en loop i badrummet igår kväll och idag var hans mellantå svälld och blå. Han kan inte gå ordentligt och behöver kryckor för att ta sig fram längre sträckor. Solskenet har motoriska svårigheter. Det är väldigt svårt att gå på kryckor när man har motoriska svårigheter. Håller tummarna för att lilla tån snart återfår normalfärg.
Själv är jag lite skröppligare ikväll än igår vilket troligtvis beror på att jag stod upp i 4 h idag. Men det var det värt. Seg är jag, seg som kola. Och faktiskt också irriterande envis emellanåt.
Nu fes hunden. Måste gå. Vi hörs!
 |
| Harmoni.. |
Skolan började idag för lilla Solskenet. Storebror börjar inte förrän imorgon.
Solskenet var inte helt överlycklig över skolstarten. Han hatar skolan säger han. Med betoning på "hatar".
Detta är något nytt. Aldrig tidigare har han hatat skolan. Snarare tvärtom, trots stundtals väldigt turbulenta skolperioder.
Men nu hatar han alltså skolan.
Han hatar skola därför att han inte tycker om att jobba, säger han. Därför att de nu ska läsa nya ämnen, och nya inriktgingar. Det nya är skrämmande. Och han hatar skolan därför att han inte vill bli stor.
Blir man stor måste man flytta hemifrån, och var ska man då bo? Hur gammal är man när man måste flytta hemifrån? Får man komma hem och hälsa på när man har flyttat hemifrån? Och tänk om man vill bo med mamma jättelänge, får man inte det då?
 |
| Ett solsken och några åskmoln.. |
Den sista anledningen är att hans liv förändras idag. Sommarlovet är slut, allt det han vant sig vid under sommarmånaderna förändras, och han måste anpassa sig till att gå i skolan varje måndag. Hans skolschema är annorlunda från i våras, taxi kommer en annan tid än i våras, hans favorittjej i skolan ska flytta 1 oktober.
Förändringar, stora förändringar, är mycket mycket jobbigt för en liten kille med Aspergers syndrom.
Sanningen är nog egentligen att han inte alls hatar skolan, utan att han hatar alla förändringar.
Han är skadad också, stackars liten. Han slog en loop i badrummet igår kväll och idag var hans mellantå svälld och blå. Han kan inte gå ordentligt och behöver kryckor för att ta sig fram längre sträckor. Solskenet har motoriska svårigheter. Det är väldigt svårt att gå på kryckor när man har motoriska svårigheter. Håller tummarna för att lilla tån snart återfår normalfärg.
Själv är jag lite skröppligare ikväll än igår vilket troligtvis beror på att jag stod upp i 4 h idag. Men det var det värt. Seg är jag, seg som kola. Och faktiskt också irriterande envis emellanåt.
Nu fes hunden. Måste gå. Vi hörs!
tisdag 17 augusti 2010
Vår egen lyckobubbla...
Vi var på Legoland denna sommar, jag och Solskenet. Ända sedan jag och Storebror åkte till London på lillsemester för fyra år sedan har Solskenet pratat om att han också vill åka på semester med bara mig.
Varje år har jag haft intentionen, och varje år har det runnit ut i sanden av olika anledningar. Men i år tog jag mig i kragen, och succéen var total.
Vi bilade ner till Jylland, bodde på Scandic och spenderade tre härliga dagar tillsammans. Första dagen tillbringade vi på Lövparken Zoo. Regnet öste ner nästan hela tiden men vi fällde upp paraplyet, köpte regnponchos och lekte upptäcksresande i djungeln hela dagen. Vi såg flodhästar, lejon, giraffer, gorillor och mycket mer, och vi åt svindyr pizza och tryckte i oss godis tills vi mådde illa. Vi skrattade. Solskenet var så lycklig! Jag var lycklig.
Det faktum att det ösregnade gagnade oss, för parken var inte särskilt välbesökt. Just folksamlingar, larm och köer är ju en näradödenupplevelse för Solskenet..ja, för mig med till viss del. Men i spöregnet var vi fria, och härligt avslappnade.
I en liten inhägnad fanns små söta varelser. Eftersom mitt arbetsminne är i det närmaste obefintligt, faktiskt ganska gravt utvecklingsstört, så minns jag inte namnet på rasen (och jag har lärt mig att inte skämmas över det)..men söta var de. Solskenet blev förtrollad av dem, och utbrast; "Åh, det här kommer jag ALDRIG att glömma!"
De två övriga dagarna spenderade vi på Legoland, detta magiska ställe där sagovärld och verklighet smälter samman. Man kan muttra hur mycket man vill om prisnivåerna på området men faktum kvarstår..Legoland är en totalupplevelse för aktiva barn..små som stora (läs vuxna..exempelvis jag).
Första dagen på Legoland spöregnade det men tack vare våra regnponchos hade vi inga nämnbara problem. Och precis som på Zoo innebar regnet att vi slapp köer och trängsel. Vi knatade omkring hela dagarna, lekte, åkte, skrattade och åt.
Alla intryck gjorde oss väldigt trötta. Har man ADHD, Tourettes och någon form av autism så är intryck tröttande...hur roligt det än är. Kvällarna spenderades därför oavkortat på hotellrummet. Där hyrde vi svindyra hotellbiofilmer och myste i vår egen lilla bubbla.
När semestern led mot sitt slut, och vi var på väg hem, drabbades jag av en stunds plötsligt vemod. Lyckobubblan vi befunnit oss i krackelerade på något vis. Att se hur lycklig Solskenet var, och att få dela hans kloka finurliga och filosofiska funderingar kring alla nya upplevelser, var så stort. Inga sorger eller bekymmer i världen fanns i vår lyckobubbla. Inga obegripliga läxor, inga kompisar som inte vill leka, ingen oro över framtiden..och nu, på hemvägen, kändes det vemodigt. Jag hade så gärna velat att Solskenet alltid fick vara så glad och sorgfri. Jag hade så innerligt önskat...
...men så försökte jag påminna mig själv om att inget liv är fritt från sorger och bekymmer, att det är en del av livet på samma sätt som glädje och lycka. Kanske är det så att det är just sorgerna som gör att man till fullo kan uppskatta de glädjeämnen som finns. Kanske...
Det enda jag kan sammanfatta denna lillsemester med är samma ord som Solskenet yttrade; "Åh, jag kommer ALDRIG att glömma detta!"
Sitter nu och surfar runt på olika resesajter...Disneyland Paris..en ny lyckobubbla..nästa år. Tror jag ska öppna ett särskilt sparkonto bara för det.
Ute spöregnar det igen. Blir kissnödig. Måste gå.
Vi hörs!
Varje år har jag haft intentionen, och varje år har det runnit ut i sanden av olika anledningar. Men i år tog jag mig i kragen, och succéen var total.
Vi bilade ner till Jylland, bodde på Scandic och spenderade tre härliga dagar tillsammans. Första dagen tillbringade vi på Lövparken Zoo. Regnet öste ner nästan hela tiden men vi fällde upp paraplyet, köpte regnponchos och lekte upptäcksresande i djungeln hela dagen. Vi såg flodhästar, lejon, giraffer, gorillor och mycket mer, och vi åt svindyr pizza och tryckte i oss godis tills vi mådde illa. Vi skrattade. Solskenet var så lycklig! Jag var lycklig.
Det faktum att det ösregnade gagnade oss, för parken var inte särskilt välbesökt. Just folksamlingar, larm och köer är ju en näradödenupplevelse för Solskenet..ja, för mig med till viss del. Men i spöregnet var vi fria, och härligt avslappnade.
 |
| Lösspringande små sötnosar gick hem hos Solskenet |
I en liten inhägnad fanns små söta varelser. Eftersom mitt arbetsminne är i det närmaste obefintligt, faktiskt ganska gravt utvecklingsstört, så minns jag inte namnet på rasen (och jag har lärt mig att inte skämmas över det)..men söta var de. Solskenet blev förtrollad av dem, och utbrast; "Åh, det här kommer jag ALDRIG att glömma!"
De två övriga dagarna spenderade vi på Legoland, detta magiska ställe där sagovärld och verklighet smälter samman. Man kan muttra hur mycket man vill om prisnivåerna på området men faktum kvarstår..Legoland är en totalupplevelse för aktiva barn..små som stora (läs vuxna..exempelvis jag).
Första dagen på Legoland spöregnade det men tack vare våra regnponchos hade vi inga nämnbara problem. Och precis som på Zoo innebar regnet att vi slapp köer och trängsel. Vi knatade omkring hela dagarna, lekte, åkte, skrattade och åt.
 |
| Väldigt trött legogubbe |
När semestern led mot sitt slut, och vi var på väg hem, drabbades jag av en stunds plötsligt vemod. Lyckobubblan vi befunnit oss i krackelerade på något vis. Att se hur lycklig Solskenet var, och att få dela hans kloka finurliga och filosofiska funderingar kring alla nya upplevelser, var så stort. Inga sorger eller bekymmer i världen fanns i vår lyckobubbla. Inga obegripliga läxor, inga kompisar som inte vill leka, ingen oro över framtiden..och nu, på hemvägen, kändes det vemodigt. Jag hade så gärna velat att Solskenet alltid fick vara så glad och sorgfri. Jag hade så innerligt önskat...
...men så försökte jag påminna mig själv om att inget liv är fritt från sorger och bekymmer, att det är en del av livet på samma sätt som glädje och lycka. Kanske är det så att det är just sorgerna som gör att man till fullo kan uppskatta de glädjeämnen som finns. Kanske...
Det enda jag kan sammanfatta denna lillsemester med är samma ord som Solskenet yttrade; "Åh, jag kommer ALDRIG att glömma detta!"
Sitter nu och surfar runt på olika resesajter...Disneyland Paris..en ny lyckobubbla..nästa år. Tror jag ska öppna ett särskilt sparkonto bara för det.
Ute spöregnar det igen. Blir kissnödig. Måste gå.
Vi hörs!
tisdag 10 augusti 2010
Djurpolisen..
Har ont i ryggen! Svårt att sova. Tacka vet jag TV4 Fakta. Djurpolisen blir aldrig tråkig.
Har inte tagit min medicin på fyra dagar, av rädsla för att få ännu svårare att sova. Jag äter ju Concerta, och av Concerta kan man få sömnsvårigheter. Att inte äta medicinen nu är egentligen helt ologiskt...jag har ju aldrig fått sömnproblem av den. Antar jag bara är så himla rädd att jag ska sova ännu sämre att jag plötsligt mindes listan av "biverkningar" på medicinen. Så dumt. Imorgon ska jag ta min tablett, då kanske humöret stiger en aning också.
Ja, vad finns att tillägga? Jag är helt enkelt väldigt ologisk emellanåt.
Sov sött!
Har inte tagit min medicin på fyra dagar, av rädsla för att få ännu svårare att sova. Jag äter ju Concerta, och av Concerta kan man få sömnsvårigheter. Att inte äta medicinen nu är egentligen helt ologiskt...jag har ju aldrig fått sömnproblem av den. Antar jag bara är så himla rädd att jag ska sova ännu sämre att jag plötsligt mindes listan av "biverkningar" på medicinen. Så dumt. Imorgon ska jag ta min tablett, då kanske humöret stiger en aning också.
Ja, vad finns att tillägga? Jag är helt enkelt väldigt ologisk emellanåt.
 |
| Hämtad från http://www.wulffmorgenthaler.com/ Outstanding! |
Sov sött!
(A)ldrig (D)it (H)on (D)ikterat..
Aldrig dit hon dikterat,
sa någon med ett leende
I ett virvarr av känslor
och i ett myller av tankar
förenas sällan produkten
med avsikten
och det oförutsägbara
väcker spänning och beundran
Önskar mina tankar kunde följa
viadukter och akvedukter
avfartsvägar och snåriga stigar
landningsbanor och skidspår
att de ledde fram till
tankar klara som målskyltar
Ack om jag hade förmågan
att följa tanken ända fram
att ta mig förbi vattenkontroller
hurrande publik
och konkurrenter
utan att irra vilse
utan att försvinna bland
ett myller av nummerskyltar
Önskar mina tankar inte tog mig
till öppna landskap
till åkermarker utan slut
önskar de inte gick runt i cirklar
eller slutade vid en vacker blomma
på fältets mitt
vid bäckens porlande vatten
eller fångades av tranan som
breder ut sina vingar
Åh ack vilken frihet, säger massan,
att släppa sina tankar fria
att låta dem virvla lösa
utan lås och bojor
att nå kreativitetens höjder
genom att gå ifrån det inrutade
och bara vara
Men virvlande tankar, kära åhörare,
är enbart gångbara när de kan
finna vägen åter
när de kan läsa kartan
och inte gå vilse
för utan kartan
och utan vägen
kan tanken aldrig nå
hela vägen fram
Utan kartan och utan vägen
försvinner tanken i ingenting
och frustrationer rinner över
när alltet rämnar
när marken öppnar sig
och tanken flyger fritt
Det oförutsägbara kreativa
emottages med öppen famn
av omgivningen
men låten Dig icke luras att tro
att "aldrig dit hon dikterat"
inte kostar mer
att jag inte betalar dyrare
än vad som kan anas
sa någon med ett leende
I ett virvarr av känslor
och i ett myller av tankar
förenas sällan produkten
med avsikten
och det oförutsägbara
väcker spänning och beundran
Önskar mina tankar kunde följa
viadukter och akvedukter
avfartsvägar och snåriga stigar
landningsbanor och skidspår
att de ledde fram till
tankar klara som målskyltar
Ack om jag hade förmågan
att följa tanken ända fram
att ta mig förbi vattenkontroller
hurrande publik
och konkurrenter
utan att irra vilse
utan att försvinna bland
ett myller av nummerskyltar
Önskar mina tankar inte tog mig
till öppna landskap
till åkermarker utan slut
önskar de inte gick runt i cirklar
eller slutade vid en vacker blomma
på fältets mitt
vid bäckens porlande vatten
eller fångades av tranan som
breder ut sina vingar
Åh ack vilken frihet, säger massan,
att släppa sina tankar fria
att låta dem virvla lösa
utan lås och bojor
att nå kreativitetens höjder
genom att gå ifrån det inrutade
och bara vara
Men virvlande tankar, kära åhörare,
är enbart gångbara när de kan
finna vägen åter
när de kan läsa kartan
och inte gå vilse
för utan kartan
och utan vägen
kan tanken aldrig nå
hela vägen fram
Utan kartan och utan vägen
försvinner tanken i ingenting
och frustrationer rinner över
när alltet rämnar
när marken öppnar sig
och tanken flyger fritt
Det oförutsägbara kreativa
emottages med öppen famn
av omgivningen
men låten Dig icke luras att tro
att "aldrig dit hon dikterat"
inte kostar mer
att jag inte betalar dyrare
än vad som kan anas
Hejdå mamma...
Mamma åkte precis. Hem till Hudiksvall. Och här ligger jag på soffan och tycker synd om mig själv.
Lilla solskenet sitter framför sin dator uppe i sitt fort. Han älskar sitt rum. Hans rum är hans trygghet, där är han sin egen herre och allt som oftast ensam herre på täppan.
Solskenet har inte så många kompisar. Ibland säger han att han är ledsen över det men jag har ändå sällan upplevt att han lidit av det. Enda gången han är märkbart ledsen är när den kompis han faktiskt har väljer att leka med någon annan, ibland i långa perioder. Då blir Solskenet ledsen. Då undrar han vad det är för fel på honom, varför kompisen inte vill leka med honom. Vad svarar man på det?
Inaktiviteten känns i humöret idag. Det kunde ha varit bättre. Troligt är nog också att mammas hemresa bidrar en aning till sinnesstämningen. Blir en liten liten flicka när hon åker, vill springa efter bilen och ropa; "Kom tillbaka!!"Tyvärr har jag ryggproblem just nu. Springa finns inte i mitt vokabulär. Och jag vet ju att vi snart ses igen. Mamma kommer hit i stort sett varje lov. Hon håller ställningarna när alla rutiner bryts. Hon är tryggheten i neuropsykiatrinästet under de lediga dagarna.
Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ömka mig gärna idag. Det är synd om mig!
Lilla solskenet sitter framför sin dator uppe i sitt fort. Han älskar sitt rum. Hans rum är hans trygghet, där är han sin egen herre och allt som oftast ensam herre på täppan.
Solskenet har inte så många kompisar. Ibland säger han att han är ledsen över det men jag har ändå sällan upplevt att han lidit av det. Enda gången han är märkbart ledsen är när den kompis han faktiskt har väljer att leka med någon annan, ibland i långa perioder. Då blir Solskenet ledsen. Då undrar han vad det är för fel på honom, varför kompisen inte vill leka med honom. Vad svarar man på det?
Inaktiviteten känns i humöret idag. Det kunde ha varit bättre. Troligt är nog också att mammas hemresa bidrar en aning till sinnesstämningen. Blir en liten liten flicka när hon åker, vill springa efter bilen och ropa; "Kom tillbaka!!"Tyvärr har jag ryggproblem just nu. Springa finns inte i mitt vokabulär. Och jag vet ju att vi snart ses igen. Mamma kommer hit i stort sett varje lov. Hon håller ställningarna när alla rutiner bryts. Hon är tryggheten i neuropsykiatrinästet under de lediga dagarna.
Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ömka mig gärna idag. Det är synd om mig!
 |
| Mor, lilla mor..ingen är väl som du.. |
Ryggskott och buktande diskar..
 |
| På britsen.... |
Fick värktabletter av läkaren idag, och ett försiktigt litet träningsprogram av sjukgymnasten. Smärtan är fruktansvärd ärligt talat. Det sägs att förlossningssmärtor snabbt glöms bort, vilket troligtvis är sant eftersom jag skulle kunna svära på att detta är värre än att föda barn.
Men ärligt talat är smärtan inte det allra värsta för mig. Det allra värsta är att jag är orörlig. Oaktiv. Stilla.
Jag är överaktiv...oaktivitet och jag är ingen bra kombo. Humöret är trots allt ganska okej, än så länge. Kanske beror det på värktabletterna.
In i dimman nu. Jag återkommer snarast möjligt..
söndag 8 augusti 2010
Välkommen till kaos...
Jag har anlänt.
Detta är fortsättningen på början till något nytt. Förvirrande mening måhända men sådan är jag emellanåt. Låt mig förklara...
..Vid ett lönesamtal sa min chef; "Du är så himla kompetent, och har så många bra idéer..berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar."
Jag nickade lite, mumlade en aning. Flabbergasted! Jag reagerade inte förrän jag satt i bilen på vägen hem. Det var då jag bestämde mig. Det var då jag började filosofera kring föreläsningsmaterial.
Tack chefen!!
Tack för att du fick mig att inse att jag måste berätta..för alla jag möter, om utredningar och diagnoser, och vardagslivet och initiativrikedom, om glädjeämnen och svårigheter, om mediciner och drogtester, utbildningar och yrkesliv och många många "Va?! Du funktionsnedsättning?! Du som är så normal....".
Jag är mamma till två pojkar. 17-åringen är vad vi brukar benämna som "diagnoslös". 12-åringen har diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Jag kommer att göra allt jag kan för att min 12-åring ska våga prata om sina diagnoser utan att vara rädd för att inte bli tagen på allvar. Att föreläsa och handleda är ett sätt. Att blogga ett annat.
Denna blogg är fortsättningen då. Fortsättningen på början till något nytt. Den kommer att uppdateras regelbundet. Den kommer att vara en del av mig....från nu och till evigheten...
Detta är fortsättningen på början till något nytt. Förvirrande mening måhända men sådan är jag emellanåt. Låt mig förklara...
..Vid ett lönesamtal sa min chef; "Du är så himla kompetent, och har så många bra idéer..berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar."
Jag nickade lite, mumlade en aning. Flabbergasted! Jag reagerade inte förrän jag satt i bilen på vägen hem. Det var då jag bestämde mig. Det var då jag började filosofera kring föreläsningsmaterial.
Tack chefen!!
Tack för att du fick mig att inse att jag måste berätta..för alla jag möter, om utredningar och diagnoser, och vardagslivet och initiativrikedom, om glädjeämnen och svårigheter, om mediciner och drogtester, utbildningar och yrkesliv och många många "Va?! Du funktionsnedsättning?! Du som är så normal....".
Jag är mamma till två pojkar. 17-åringen är vad vi brukar benämna som "diagnoslös". 12-åringen har diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Jag kommer att göra allt jag kan för att min 12-åring ska våga prata om sina diagnoser utan att vara rädd för att inte bli tagen på allvar. Att föreläsa och handleda är ett sätt. Att blogga ett annat.
 |
| Jag och lilla solskenet... |
Denna blogg är fortsättningen då. Fortsättningen på början till något nytt. Den kommer att uppdateras regelbundet. Den kommer att vara en del av mig....från nu och till evigheten...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)