Lilla solskenet sitter framför sin dator uppe i sitt fort. Han älskar sitt rum. Hans rum är hans trygghet, där är han sin egen herre och allt som oftast ensam herre på täppan.
Solskenet har inte så många kompisar. Ibland säger han att han är ledsen över det men jag har ändå sällan upplevt att han lidit av det. Enda gången han är märkbart ledsen är när den kompis han faktiskt har väljer att leka med någon annan, ibland i långa perioder. Då blir Solskenet ledsen. Då undrar han vad det är för fel på honom, varför kompisen inte vill leka med honom. Vad svarar man på det?
Inaktiviteten känns i humöret idag. Det kunde ha varit bättre. Troligt är nog också att mammas hemresa bidrar en aning till sinnesstämningen. Blir en liten liten flicka när hon åker, vill springa efter bilen och ropa; "Kom tillbaka!!"Tyvärr har jag ryggproblem just nu. Springa finns inte i mitt vokabulär. Och jag vet ju att vi snart ses igen. Mamma kommer hit i stort sett varje lov. Hon håller ställningarna när alla rutiner bryts. Hon är tryggheten i neuropsykiatrinästet under de lediga dagarna.
Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ömka mig gärna idag. Det är synd om mig!
 |
| Mor, lilla mor..ingen är väl som du.. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar