Vår egen lyckobubbla...

Vi var på Legoland denna sommar, jag och Solskenet. Ända sedan jag och Storebror åkte till London på lillsemester för fyra år sedan har Solskenet pratat om att han också vill åka på semester med bara mig.
Varje år har jag haft intentionen, och varje år har det runnit ut i sanden av olika anledningar. Men i år tog jag mig i kragen, och succéen var total.
Vi bilade ner till Jylland, bodde på Scandic och spenderade tre härliga dagar tillsammans. Första dagen tillbringade vi på Lövparken Zoo. Regnet öste ner nästan hela tiden men vi fällde upp paraplyet, köpte regnponchos och lekte upptäcksresande i djungeln hela dagen. Vi såg flodhästar, lejon, giraffer, gorillor och mycket mer, och vi åt svindyr pizza och tryckte i oss godis tills vi mådde illa. Vi skrattade. Solskenet var så lycklig! Jag var lycklig.
Det faktum att det ösregnade gagnade oss, för parken var inte särskilt välbesökt. Just folksamlingar, larm och köer är ju en näradödenupplevelse för Solskenet..ja, för mig med till viss del. Men i spöregnet var vi fria, och härligt avslappnade.

Lösspringande små sötnosar gick hem hos Solskenet

I en liten inhägnad fanns små söta varelser. Eftersom mitt arbetsminne är i det närmaste obefintligt, faktiskt ganska gravt utvecklingsstört, så minns jag inte namnet på rasen (och jag har lärt mig att inte skämmas över det)..men söta var de. Solskenet blev förtrollad av dem, och utbrast; "Åh, det här kommer jag ALDRIG att glömma!"

De två övriga dagarna spenderade vi på Legoland, detta magiska ställe där sagovärld och verklighet smälter samman. Man kan muttra hur mycket man vill om prisnivåerna på området men faktum kvarstår..Legoland är en totalupplevelse för aktiva barn..små som stora (läs vuxna..exempelvis jag).

Första dagen på Legoland spöregnade det men tack vare våra regnponchos hade vi inga nämnbara problem. Och precis som på Zoo innebar regnet att vi slapp köer och trängsel. Vi knatade omkring hela dagarna, lekte, åkte, skrattade och åt.

Väldigt trött legogubbe

Alla intryck gjorde oss väldigt trötta. Har man ADHD, Tourettes och någon form av autism så är intryck tröttande...hur roligt det än är. Kvällarna spenderades därför oavkortat på hotellrummet. Där hyrde vi svindyra hotellbiofilmer och myste i vår egen lilla bubbla.

När semestern led mot sitt slut, och vi var på väg hem, drabbades jag av en stunds plötsligt vemod. Lyckobubblan vi befunnit oss i krackelerade på något vis. Att se hur lycklig Solskenet var, och att få dela hans kloka finurliga och filosofiska funderingar kring alla nya upplevelser, var så stort. Inga sorger eller bekymmer i världen fanns i vår lyckobubbla. Inga obegripliga läxor, inga kompisar som inte vill leka, ingen oro över framtiden..och nu, på hemvägen, kändes det vemodigt. Jag hade så gärna velat att Solskenet alltid fick vara så glad och sorgfri. Jag hade så innerligt önskat...

...men så försökte jag påminna mig själv om att inget liv är fritt från sorger och bekymmer, att det är en del av livet på samma sätt som glädje och lycka. Kanske är det så att det är just sorgerna som gör att man till fullo kan uppskatta de glädjeämnen som finns. Kanske...

Det enda jag kan sammanfatta denna lillsemester med är samma ord som Solskenet yttrade; "Åh, jag kommer ALDRIG att glömma detta!"

Sitter nu och surfar runt på olika resesajter...Disneyland Paris..en ny lyckobubbla..nästa år. Tror jag ska öppna ett särskilt sparkonto bara för det.

Ute spöregnar det igen. Blir kissnödig. Måste gå.
Vi hörs!