Ålderstecken?

Den förlamande tröttheten har övermannat mig. Ögonen vill inte fortsätta vara öppna. Svider gör de också. Ögonen. Droppade dem med allergi-ögondroppar ikväll och för några minuter kändes det bättre. Det enda jag kan göra är att konstatera att orsaken till det onda troligtvis är en av två saker; antingen hör ögonsvidet ihop med min megaförkylning, eller så håller jag på att bli gammal. Minns tydligt hur frekvent det droppades med "extra tårar" på ålderdomshemmet jag jobbade på för många år sedan. Oavsett anledning..kul är det inte.

Jag har mycket att göra nu. Väldigt mycket. Bloggandet kommer troligtvis att bli lidande under denna period, men misströsta ej. I´ll be back! Jag återkommer alltid. Lite som en irriterande mygga när man ska somna.

För övrigt tittade jag på Glada Hudik-teatern ikväll, och log med hela ansiktet. Jag blir så lycklig när jag ser deras framgångar, och jag blir stolt och nostalgisk när jag ser alla bilder från min hemstad. Att jag sedan har haft äran att faktiskt fått arbeta med dessa människor för många år sedan gör att det känns lite extra i hjärtetrakten. Det var innan Elvis dock, långt innan berömmelsen..men de var lika fantastiska på den tiden.

Och nu är det dags att sova. Bums!

Natti natti..

Med knätofs på IKEA.

Spettkaksgumman

Jag har piggnat till en aning, vilket är skönt med tanke på att de två kommande veckorna kommer att bli ytterst hektiska. Benen är trötta idag dock, men det beror på att vi stod på Mikaeli marknad på Fredriksdal och sålde spettkakor hela dagen igår. Tröttsamt men oerhört roligt.
Mina fina hembygdsdräkts-skor måste dock lämnas in till skomakaren. Av någon okänd anledning (misstänker fukten) släppte helt plötsligt limmet under sulorna och jag flip-floppade fram med två skor vars sulor inte riktigt satt fast i lädret. Tur jag stod still för det mesta.

Hur som haver så var jag åtminstone varm upptill. Idenorsdräkten är verkligen som gjord för fuktiga, småkyliga logar.

På vägen hem droppade vi in på IKEA en sväng. Ingen av oss är någon IKEA-fantast men eftersom vi hade några inköp att göra kändes det rimligt att göra det på vägen hem.

Behöver jag berätta vilka konstiga blickar jag fick på IKEA där jag strosade runt med min kundvagn, iklädd folkdräk?

Tänkte i mitt stilla sinne att jag väl borde vara alla sverigedemokraters drömpingla just där...folkdräkt, IKEA..kan det bli svenskare än så?

Faktum är att de enda som faktiskt log åt mig var invandrarna. De log uppskattande. Och en äldre dam i kassan. Åh, så fin du är, utbrast hon. Tänk så roligt det är att höra det...

Vi borde ge varandra komplimanger oftare.

Ville bara säga...jag tycker du är jättefin!! :)

Och nu bär det av mot Helsingborg.....

Hej, jag söker arbete...

Snorar vidare här. Och filosoferar under tiden.
Låt oss ponera att du har ett företag och ska anställa. Följande personligt brev inkommer:

Lägg till bildtext

"Hej,
Jag söker den utannonserade tjänsten som enhetschef.
Mitt namn är Lisa Frick. Jag är 36 år gammal, gift och har två barn.
Jag har en socionomexamen samt en fil.kand i socialt arbete och har arbetat inom omsorgen i 16 år. Jag har såväl arbetat som personlig assistent och vårdbiträde, som biståndshandläggare och uppdragschef inom personlig assistans.  
Jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom........etc.."


Rannsaka nu dig själv noga och svara ärligt. Hade du ringt in mig till en anställningsintervju?

Nyhetsprio?

Försökte logga in på facebook helt nyss men möttes av meddelandet:
"Service Unavailable - DNS failure

The server is temporarily unable to service your request. Please try again later.
Reference #11.8fe6ef50.1285274411.11fd23"

Blev lite fundersam men tänkte att min uppkoppling krånglade. Provade att surfa in på Aftonbladet.se och överst på sajten stod:
"Problem på Facebook
Facebook ligger för närvarande nere för användare i både Sverige och USA.
Facebook skriver i ett pressmeddelande: "Vi har för närvarande problem med sajten vilket gör att den är väldigt långsam eller inte går att komma in på för vissa användare. Vi arbetar på att lösa problemet så snart som möjligt".
– Facebook har hittat felet och räknar med att ha åtgärdat det inom kort, säger Jan Fredriksson, presstalesman för Facebook i Sverige."

Längst upp på Aftonbladet.se stod det alltså. Längst upp....
Längre ner på sidan stod att läsa om val-kaos, antirasist-kampanjer, att isen smälter på Grönland, att en tredjeklassare hotade kompisar med kniv..and so on..
Men längst upp stod det om att Facebook har problem.

Bara jag som ser prioriteringsfelet i nyhetsrapporteringen?

Besökte för övrigt mässan Psykisk O-hälsa Syd idag. Lyssnade på flera intressanta föreläsningar och träffade många intressanta människor. Insåg dock framåt eftermiddagen att det var oerhört dumt gjort. Jag borde ha stannat hemma och kurerat mig. Febern blossade upp igen, och ögonen började svida.
Ligger här nu och tycker synd om mig själv, och förbannar mig själv för att jag aldrig lär mig att bli riktigt frisk innan jag startar turbomotorerna. Men det är ju så förbaskat frustrerande att vara sjuk.

Jag har inte tid med sådant!

Vampyren..

Jaha, så blev klockan över midnatt igen.
Är jag trött?
Näpp.

I will eat you alive....

Varför jag kvicknar till nattetid vet jag inte, men det är ett fenomen som följt mig sedan urminnes tider. Eller ja, åtminstone så länge jag kan dra mig till minnes.
Minns hur jag som barn brukade tända ficklampan under täcket och smygläsa Bamse. Upptäckte du det någon gång, mamsen? ;)
Som tonåring somnade jag med hörlurar på öronen (ja, på den tiden var det på, eller alternativt över, öronen. På den tiden fanns inte hörlurar man sticker in i öronen) och min fina gula walkman i handen.

Jag sover ganska lite egentligen. Konstigt att jag fungerar. Antar det helt enkelt är så att sömnbehov varierar människor emellan.

Om jag vore envåldshärskare skulle jag börja arbeta kl. 12:00. Jag skulle inte nödvändigtvis sova till tolv, men åtminstone till tio. Sedan skulle jag sitta och dricka kaffe och läsa tidning i lugn och ro.
Arbetsdagen skulle sluta vid 19-tiden på kvällen, och i säng skulle jag troligtvis inte komma förrän vid två-tre på natten. Fyra om jag ville götta mig lite extra.

Rullade köttbullar idag, för övrigt. Gott blev det. Det är något särskilt med hemmarullade köttbullar.
Solskenet tycker dock mycket bättre om frysta köpeköttbullar, så jag fick lov att steka några sådana till honom. Jag bråkar inte om bagateller. Huvudsaken är att han blir mätt, och att vi har det bra tillsammans.

Storebror ska iväg på intervju inför en potentiell praktikplats imorgon. Önskar jag fick följa med. Då skulle jag stå bredvid honom, le med hela ansiktet och vara stolt till bristningsgränsen.
Varför jag är stolt över att han ska praktisera?
Ingen aning..jag är bara stolt i största allmänhet över mina söner.
Ibland hittar de på hyss. Möjligtvis gruffar jag i stunden men i förlägningen tackar jag min lyckliga stjärna för att mina söner är sådana fantastiska människor.
För vet ni vad..även fantastiska människor gör fel ibland. Till och med jag. Till och med. Det ni.

Det värsta är egentligen inte att göra fel, det värsta är att göra fel och inte försöka lära sig något av det.

Nu ska jag jobba lite, den sena timmen till trots. Jag jobbar bäst på natten när det är tyst och lungt. På natten är koncentrationen på topp. Jag är en nattvarelse, utan tvekan.

Kram från
Vampyren....

Transexuella är knäppa (?)

Jag och Solskenet såg, tidigare ikväll, en dokumentär om en transexuell man.
Mannen var stor, grov och hade skäggstubb. Han satte på sig BH och kjol, och målade läpparna.

"Han är knäpp?", sa Solskenet till mig. Han rynkade näsan och ögonbrynen och såg på mig.
Den som inte känner Solskenet skulle kanske tycka att det lät fördomsfullt. De som inte känner Solskenet hör troligtvis inte frågetecknet i slutet.

"Nej", sa jag, "han är inte knäpp. Det finns män som känner att de egentligen borde ha blivit kvinnor, och kvinnor som känner att de egentligen borde ha blivit män. De känner att de har ett annat kön än vad de föddes med. Om en man känner att han borde ha blivit kvinna tycker han ofta om att klä sig i kvinnokläder, precis som jag tycker om att klä mig i kvinnokläder. Sådana människor kallas för transexuella. Det finns också män som tycker om att klä sig i kvinnokläder, och kvinnor som tycker om att klä sig i manskläder, utan att de för den skull vill byta kön. Sådana människor kallas för transvestieter. Det är inget fel på dem. De är vanliga människor. Alla är ju olika, det vet du ju."

"Jaha", svarade Solskenet, "då förstår jag."
Och så tittade vi vidare.
Solskenet tyckte att mannen verkade snäll.

En man i kvinnokläder var något Solskenet inte stött på tidigare, alltså vet han inte hur han ska förhålla sig till det.

Tänk om alla människor hade samma inställning som Solskenet...."Jaha, då förstår jag."

Världen skulle vara ett bättre ställe....

Politiska funderingar...

Sverigedemokraterna i riksdagen. Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner inför det. Känslorna är ett virrvarr av förtvivlan, skam och ilska.

"Bli inte arg på dem, analysera varför", sägs det nu.

Och så har vi min favorit: "Man är inte främlingsfientlig bara för att man röstar på SD."

Nähä, det är man inte alltså. Mina tankar spinner loss och jag kan inte annat än undra; Om man INTE är främlingsfientlig, varför röstar man då på SD?

1) Är det SDs åsikter kring kvinnor, familj och jämställdhet, man sympatiserar med?
"Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden… Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra olika saker på olika sätt. Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse."  - hämtat ur SDs principprogram

"De ständiga attackerna mot och viljan att splittra kärnfamiljens ställning är en av de orsakerna varför kvinnonätverket behövs. De sista årtiondenas överdrivna hävdande av individualism, har skapat ett dåligt klimat för familjen och för barnens uppväxt. Nedvärderandet av kvinnors insatser som mödrar, förhärligandet av karriär och yrkesarbete har matats in i de senaste generationernas medvetande. De splittrande krafterna i samhället är alldeles för starka och i hög grad oemotsagda. Här behövs vi verkligen som en balanserande kraft tillbaka till det sunda förnuftet." - Anna Hagwall, ledare SD-kvinnoförbund

Vidare vill SD att kvinnor föder fler barn. Fast endast SVENSKA kvinnor då givetvis....

"Självklart kan vi i Sverige föda det antal barn som behövs för att garantera vårt kommande behov av arbetskraft. Detta skulle dock kräva att vi var villiga att ändra våra liv och levnadsmönster och sådant är som bekant inte alldeles lätt. Vi skulle behöva satsa mer på familjen och mindre på oss själva som individer. Sverigedemokraterna kommer att vidta politiska åtgärder för att underlätta ett stort barnafödande i landet" - Katarina Bengtsdotter, SD-kvinnor

...eftersom Jimmie Å själv skrev följande i en debattartikel:
"Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling [islamiseringen] kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker."

Hörde igår på radion hur Jimmie Å fick frågan om vilken jämställdhetspolitik SD har. Han svarade att SD satsar på kvinnorfrid eftersom det är det största kvinnorproblemet. Det största problemet är att kvinnor inte kan känna sig trygga utomhus på kvällarna, därför vill SD avsätta pengar för att öka säkerheten utomhus.
Men tack, Jimmie Å. Som kvinna ska jag alltså vara tacksam och känna mig som en del av ett jämställt samhälle så länge jag inte blir våldtagen och/eller misshandlad?
Våldtäkt är en brottslig handling. Kvinnovåld är kriminellt. Det handlar inte om jämställdhet, det handlar om kriminella handlingar.
Fast det är klart, om jag skulle leva i SDs drömsamhälle skulle jag ju vara hemmafru, föda många barn, "måna om kärnvärdena" och inte stressa ut och göra karriär. Givetvis skulle ju jämställdheten vara bortkastad då. Förlåt Jimmie, jag glömde.

2) Är det SDs åsikter kring homosexuella man sympatiserar med?
"Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare." - SDs partisekreterare i SD-kuriren
Att SD också är emot homo-vigslar och adoptioner har också Jimmie Å tydligt deklarerat.

3) Är det SDs enorma kunskaper kring bugdetplanering man sympatiserar med?
Att SD är dåliga på att räkna erkänner de till och med själva. Svaret på alla budgetproblem är uppenbarligen invandringen. Jag tänker inte påstå att jag är expert utan hänvisar istället till andra som faktiskt är det:
Anders Borg kritisk till SDs manifest
SDs ekonomiska politik underkänns i ny genomgång
En dålig invandringspolitik kostar men långt ifrån 300 miljarder

Mina ej helt perfekta ekonomikunskaper till trots kan jag ändå inse att SDs budget inte håller.

4) Är det SDs härliga syn på FN och mänskliga rättigheter man sympatiserar med?
I SDs principprogram står förvisso; "Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund."
MEN...
SDs internationella sekreterare, som också står på 16:e plats på SDs riksdagslista skriver så här i sin blogg; "FN är passé. Det är en kolossal byråkrati, kapad av diverse diktaturer och islamistiska stater; korrupt, ineffektiv och rent av kontraproduktiv. Släng den organisationen på soptippen – skapa något nytt där endast ria demokratier får ingå."
Känns inte riktigt som det överensstämmer...

För om det nu är så att man INTE sympatiserar med ovanstående punkter i SDs politik...varför proteströstade man då inte på något annat litet parti, om man INTE är främlingsfientlig?
Piratpartiet kanske?
Eller Fi?
Varför inte Kalle Anka?

Att påstå att Sverige håller på att islamifieras, att brottsligheten till största del beror på kultur och ursprung (trots att forskning visar att det i allra högsta grad generellt sett beror på social ställning, arbetslöshet, bostadsort etc), att säga att man inte kan vara svensk om man är muslim, att säga att man "med piska och morot ska driva muslimerna ut ur Sverige" etc kan knappas anses vara något annat än främlingsfientligt. Hur dyr och snygg kavaj den som säger det än har på sig.

Cut the crap!

Har Sverige misslyckats med integrationspolitiken?
Japp, tveklöst.
Ingen vågar säga något. Om vi håller händerna för öronen och blundar så kanske problemen försvinner?!

Visst finns det kriminella invandrare. Det finns också kriminella svenskar. Det finns statistik som visar att invandrare aningen oftare misstänkts för brott. Det finns också forskning kring orsakerna till detta. Ingen som besitter förmågan till analytiskt tänkande tror att anledningen är att invandrarna är just invandrare, alltså "icke-svenskar" i den bemärkelse SD ser dem. Varför är riksdagspartierna så rädda för att prata högt kring detta?
Tystnad föder idioter. Tystnad föder SD.
Plocka fram plånboken istället, tillsätt en ordentlig utredning och låt den resultera i reella handlingsplaner för hur Sverige och svenskarna ska få till stånd en förändring i de socialt eftersatta problemområden som när kriminaliteten vid sitt bröst.

Jag lovar att de som kommer att uppskatta en sådan allra mest är de människor som bor i dessa områden. Och den ekonomiska vinsten torde bli outstanding. För att inte tala om vinsterna för Sveriges humankapital.

Det är inte rasistiskt att prata om sociala problem i invandrartäta områden, men det är rasistiskt att påstå att problemens kärna är individernas ursprung.

Och med samma demokratiska rätt som SD har att hänföra alla Sveriges problem till muslimerna vill jag härmed säga:
Jag tycker att den som röstat på SD har gjort ett idiotiskt val. Jag kan inte respektera dina åsikter, jag har till och med svårt att respektera dig..
..men jag respekterar din rätt att uttrycka dina åsikter, så länge du håller dig inom lagens råmärken.
Vi kommer troligtvis aldrig att bli vänner, eftersom våra värderingar skiljer sig allt för mycket åt, men det innebär inte per automatik att vi måste bli ovänner. Låt oss existera parallellt.
För vet du vad...i Sverige har vi åsiktsfrihet, OCH religionsfrihet.
Det är alltså fullt lagligt att vara Sverigedemokrat, och att inte vara det.
Och det är också fullt lagligt att vara muslim. 


Hon är min nya idol!!!

ICA = ADHD

Märkte av min ADHD i eftermiddag, mer än på länge.

ICA Kvantum bygger ut. Alla varor har flyttats runt.

Jag irrade omkring inne på ICA i 40 min, fram och tillbaka mellan hyllor utan att riktigt veta var jag var på väg. Till slut blev jag stående mitt i en gång och sökte desperat efter små nätta juiceförpackningar. Jag såg dem inte.

Det blev ingen jucie.

40 minuter för att åstadkomma en halv matkasse. Tror det stavas ADHD.

Har för övrigt ett långt blogginlägg lurandes i huvudet men jag orkar banne mig inte skriva ner det. Kanske imorgon. Kanske.

Natti

Ett vrak spekulerar..

Jag är ett vrak. Tveklöst.
Hostan vägrar ge med sig, har snarare tagit ny kraft och beslutat sig för att rida mig som en mara hela nätterna. Febern kikar in på kaffe med jämna mellanrum, ni vet ungefär som en sådan där jobbig granne som knackar på dörren fyra gånger per dag och som man allra helst vill ska dra åt pipsvängen. Nytt för i helgen är också små härliga yrselattacker. Det är inte de vanliga "yribollennärjagresermigupp-attackerna", dem är jag van, utan en helt ny härlig företeelse..jag blir yr när jag sitter ner, eller går, eller ligger..ja, lite när som helst med andra ord. Något är nog vaj med balansnerven nu.
Som om det inte räckte så tilltar hesheten snarare än klingar av, och inte många förstår längre vad jag försöker väsa fram.
Imorgon ska jag besöka farbror, eller tant, doktorn på förmiddagen. Lovar ta mig själv i den berömda kragen för nu börjar situationen bli ohållbar. Om man, som jag, lider av allvarlig mundiarré är ofrivillig stumhet ett mardrömsscenario. Jag har ju så mycket att säga!

Victory?

Och till råga på allt är det val idag. Givetvis ska jag rösta, men jag har ännu inte bestämt vem som ska få min röst. Jag har aldrig varit så osäker politiskt som jag är i år. Jag känner det som om valet i år mer har handlat om färgblandningar än partipolitik. Det känns som om det jag ska bestämma är om jag ska rösta på GULT* eller TURKOST* (och då snackar jag inte turkisk fetaost). Möjligtvis kan man välja Fi..de står ju liksom helt ensamma på något vis.

Har kommit fram till att jag är långt mer GUL än TURKOS i alla fall. LÅNGT mer. Men hur GUL är jag? Är jag grön? Eller är jag ljusröd? Eller går jag till och mer åt mörkaste blodrött?

Jag har gjort alla tänkbara valbarometertest för att försöka få pejl på mina sympatier och resultaten har varierat, blockfärgen har dock varit densamma...GUL.

I något test blev jag miljöpartist med stor majoritet, i ett annat blev jag vänsterpartist med ännu större majorietet, i ett tredje delades förstaplatsen av Fi och V, och i ytterligare ett annat låg Mp och C högst upp. I alla utom ett hamnade S på fjärde plats. De hamnade faktiskt näst sist i ett av testerna jag gjorde, vilket ju var lite av en chock med tanke på att jag är gammal avdankad S-politiker.

Frågan kvarstår..vad friden ska jag rösta på?!
Just i ögonblicket lutar det åt Mp, detta just med anledning av min stora förvirring. Mp behövs trots allt. Miljöfrågorna är avgörande för mänsklighetens fortlevnad, och jag är lite rädd att miljöfrågorna hamnar i skymundan om Mp inte längre är med i matchen.

Skulle jag rösta på C röstar jag ju på Reinfeldt och även om han är en kompetent charmknutte så överensstämmer mina värderingar inte med hans. Jag tror också på en arbetslinje, jag tror också att människor i allmänhet mår allra bäst av att ha ett lönearbete, jag tror också att det finns människor som utnyttjar systemet, och jag tror att det finns människor som helt enkelt vant sig av med att arbeta och vant sig vid att befinna sig inom bidragssystemen..MEN..arbetslinjen fungerar enbart om den kompletteras med ett enormt arbete kring HUR människor som tidigare varit bidragstagare ska kunna slå sig in på arbetsplatserna. Så länge en diagnos, exempelvis ADHD, depression etc., klingar obekvämt i arbetsgivarnas öron har människor med diagnoser inte samma förutsättningar till att faktiskt ha ett lönearbete..det är den krassa sanningen.

Nu ska jag krypa längre in under min filt och tänka lite till innan jag tar röstkortet i handen och masar mig ner till byns gympasal för att vara med att avgöra Moder Sveas framtid.

På återseende. Väl mött!


Färglära
*GULT = blandning av rött och grönt blir gult
*TURKOST = blandning av blått och grönt (Centern då) blir turkost

Uppföljning av vårdbidrag - samtal med försäkringskassan

Jag har vårdbidrag för Solskenet. Ett halvt sådant. Jag har haft det i många år. Med två års mellanrum görs uppföljningar med eventuella omprövningar. Eftersom försäkringskassan 2008 ansåg att Solskenets behov inte skulle kunna anses förändras märkbart under de följande fem åren fick vi faktiskt vårdbidrag på fem år, dock med uppföljning efter två.

Två år har gått nu. Idag pratade jag med försäkringskassan.

Under en uppföljning går man igenom hur hela dygnets behov ser ut, och om detta har förändrats sedan sist. Efter att ha gått igenom dagen utbrister handläggaren:

"Men du..varför har du bara ett halvt vårdbidrag?"Jag blev lite perplex och mumlade något om att jag inte riktigt visste varpå handläggaren fortsätter:
"Ofta blir man som förälder van och reagerar inte men jag tycker faktiskt att du ska söka om ditt vårdbidrag. Det halva vårdbidraget behåller du givetvis men jag skickar ansökningshandlingar till dig idag. Jag tycker att ett halvt vårdbidrag är för lite."

Där ser man. Det är inte alltid försäkringskassan gör allt för att spara in. Ibland fyller de faktiskt precis den funktion de ska ha. Denna handläggares uppföljning resulterade alltså inte i indragning, utan istället om en anmodan att söka mer.
Jag blir glad ända in i själen. Inte för att jag kanske potentiellt får mer vårdbidrag utan för att det jag fick bevis på att det finns handläggare på försäkringskassan som arbetar precis som de ska.

Jag vet egentligen att jag borde ha sökt mer vårdbidrag för länge sedan, jag brukar ofta prata om vikten av det. Men tänk så lätt det är att glömma bort sig själv mitt i allt..

Jag är fortfarande fruktansvärt förkyld men det känns ändå skönt i magtrakten idag, på alla sätt!

Yrsel och feber...

Sjuk...

Hälsan har inte varit på topp den senaste tiden. Förkylningar och ryggproblem har avlöst varandra och spetsats till av Solskenets brutna tå.
Solskenet fick förkylningsbacillen först den här gången. Han förde den vidare till Storebror, som smittade av dig till Kamikazepiloten som i sin tur fört den vidare till mig. Så nu ligger jag här igen, på soffan, och kan inte sova.
Jag har feber, ont i magen, hostar, har huvudvärk och är yr. Känns lite som om denna bacill hade beslutsångest, och inte kunde bestämma sig för exakt vad den skulle angripa. Istället angrep den lite planslöst, allt som kom i vägen...
Men jag lär överleva. Måste bara vila lite först....

Riven ost....

"Vad är det mer än äpplen i äppelkakan?", frågade Storebror härom kvällen när vi åt efterrätt.
"Riven ost", skojjade jag och alla skrattade högt. Solskenet skrattade högst av alla. Så med ens blev han tyst, tittade på mig med rynkade ögonbryn och sa: "Jag förstod inte egentligen vad som var roligt med det!"

Jag förklarade att riven ost och äpplen i en äppelkaka nog skulle bli ganska äckligt, och att alla skrattade eftersom de förstod att jag drev lite skämtsamt med Storebror.
"Öh, okej...", sa Solskenet.

Sarkasmer och ologiska skämt är en ren vetenskap egentligen, framförallt om man har Asperger syndrom. Men han lär, varje dag, och han skäms inte för att fråga eller säga till om han någon gång inte förstår.
Han är vetgirig, Solskenet. Precis som sin mor.

Persikomarmelad á la Lisa

För övrigt har jag kokat persikomarmelad idag. Det är onekligen är härlig känsla att stå där med några burkar nykokad persikomarmelad och veta att persikorna växt till sig på vårt eget träd. Känns ytterst exotiskt för en norrländska i exil.

Har drabbats av förkylning i kvadrat här. Vill inte alls. Jag har inte tid att vara sjuk. Inser dock att jag får så lov att kapitulera och ta det lungt några dagar. Vare sig jag vill eller ej.

Väl mött, vänner!

På 6:e våningen utan räcke....

Låt oss ponera att du är livrädd för höga höjder.
Låt oss ponera att du efter många samtal och mycket träning till slut vågar dig ut på en balkong på 6:e våningen.
Och låt oss ponera att någon, när du slutligen står där på balkongen och blåhåller dig i räcket, helt plötsligt sliter bort det och säger; "Nu klarar du dig banne mig utan balkongräcke..du är ju såååå duktig."
Skräckinjagande känsla..eller hur?!

Behåll den och tänk dig in i att du har jättesvårt att hantera sociala situationer, att du inte klarar av att koncentrera dig och sortera intryck, att du kanske har svårt att läsa av andra människor.
Tänk dig att du med hjälp av din elevassistent, efter månader av arbete, till slut känner dig så trygg att du kan leka ensam på rasterna och att elevassistenten bara behöver finnas i närheten.
Och tänk då att din elevassistent helt plötligt inte fick stanna kvar, och någon sa; "Nu klarar du dig utan elevassistent...du är ju såååå duktig."

Det var allt. For now...

Man ska inte hänga ut sin familj på nätet!!

Åsikterna kring bloggandet är många. Varierande.
Många anser att det är snudd på förkastligt att skriva om sina barn i bloggar och andra internetforum.
Andra tycker inte det och blogger lungt vidare.

Jag tycker inte att man överhuvudtaget ska skriva om någon som inte är medveten om att han/hon blir omskriven, oavsett om det är barn eller ej. Jag tycker heller inte att man kategoriskt ska låta bli att skriva om sin familj.
Min, och min familjs, vardag skulle kunna stanna vid att vara verklighet för våra närmaste. Vi skulle kunna leva våra liv utan att någon visste något om oss. Å andra sidan skulle det också innebära att bara våra närmaste visste hur bra man kan ha det när man lever med NPF. För mig är det viktigt att nyansera bilden, att berätta om att våra liv är väldigt rika, och att en funktionsnedsättning inte är en dödsdom.
Därför berättar jag, därför skriver jag...men jag gör det inte i lönndom.

Solskenet har från dag 1 varit involverad i såväl föreläsningar som bloggar och andra öppna forum. Han är i allra högsta grad delaktig. Vi diskuterar upplägg och vad som är viktigt att berätta. Han är, som jag, helt öppen med sina NPF..och han skäms inte ett jäkla dugg. Eftersom Solskenets verbala tics märks lite mer än mina får han emellanåt frågor om varför han låter som han gör. Han tittar på dem då, höjer ögonbrynen och säger: "Öh..men jag har ju Tourettes?!" Emellanåt himlar han med ögonen också, för han tycker att frågan är så dum. Vi har pratat om det, om att människor inte är dumma när de frågar, om att alla inte kan veta, och om att det är bra att de frågar istället för att bara gå runt och titta snett. Solekenet är bara 12 år ännu, det tar ett tag innan han hunnit lära in andra människors känslor.
Det faktum att Solskenet är så medveten om sina NPF gör att potentiella gliringar rinner av honom som vatten på oljig hud. Han blir inte ledsen, han känner sig överlägsen av det faktum att han vet lite mer än den som ger gliringen. Jag är mycket stolt över att ha lyckats lära honom att han inte har något att skämmas över, och över att ha lyckats lära honom att han är perfekt precis som han är. De år som återstår ska vi fortsätta att träna på det, och också på insikten om att människor som inte vet det inte är dumma. Det är en fin balansgång att försöka lära Solskenet balansgången mellan att vara stolt över sig själv och att bli allt för överlägsen. Men det fixar vi..tveklöst.

Storebror är också involverad. Han vet precis vad jag skriver, och jag skulle aldrig skriva eller berätta något han inte godkänt. Han vet också att jag är mycket stolt över honom, och jag är faktiskt rätt övertygad om att han är stolt över sin mamma också. Han läser webdesign och programering just nu, och när jag berättade att jag startat eget och skaffat hemsida sa han: "Perfekt...jag pluggar ju programering och webdesign..jag kan hjälpa dig med hemsidor sedan!"
När jag ibland har frågat honom något om hans känslor kring NPF svarar han: "Är det föreläsningsmaterial? Det är bra, du måste ha riktigt material till föreläsningarna."
I början hade jag en tanke om att lämna Storebror lite utanför mina föreläsningar. Jag hade fått för mig att en 17-årig kille inte vill vara offentlig. Jag hade fel...han vill väldigt gärna vara med. Och det gör ju att bilden blir ännu mer heltäckande. Det är väldigt viktigt att berätta om hur det kan kännas att vara barn, eller syskon, till någon med NPF.

Min älskade make Pelle är en kompetent vuxen man. Den bäste av dem alla, om jag får skryta. Han stöttar mig i alla väder och applåderar allra högst när jag kommer med nya ideér. (Eller ja, mina föräldrar är kanske lite mer högljudda..men det är nog som sig bör  ;D)
Pelle har en underbar familj också. Jag har en svärfar och en svägerska med familj som alla är gudagåvor. Jag har det oförskämt bra.

Jag har också ytterligare två fantastiska människor i min familj. Två unga vuxna. Pelles två barn.
Jag har hitills inte skrivit om dem eftersom jag först ville prata med dem om hur de kände. Jag har gjort det nu, och de har gett mig sitt godkännande.

Alex är en mycket intelligent ung man som lagar mat som en gud. Han är kock och hans mat är nog den godaste jag någonsin ätit. När jag och kamikaze-piloten gifte sig lagade Alex ensam alla mat...till 85 personer! Succén var total och än idag får jag frågor kring ingredienser i laxsåser, röror, och alla de andra läckerheterna som fanns på borden. Maten var helt suverän, och det säger jag inte bara för att kocken råkar finnas i släkten. Maten var suverän, för att den var det. Till och med brödet bakade han. När jag påpekade att vi kunde köpa brödet tittade Alex stelt, och aningen chockat, på mig och sa: "Det är gott med nybakat bröd!"  Han klev upp kl. 05:30 på bröllopsdagen och bakade allt bröd. Tilläggas skall att han hade lagat klart maten vid fyratiden på morgonen så han sov 1 1/2 timme innan vårt bröllop. Alex var 20 år då, 20 år och mer plikttrogen än de flesta någonsin blir. Han är helt fantastisk. Han är också min trogne vapendragare i kampen om att vinna över Maken i kortspel. Vi lyckas sällan (kamikazepiloten är helt makalös på kortspel) men vi kämpar tappert.

Maja är en vacker, självständig och intelligent ung kvinna med ett hjärta av guld. Eftersom hon lever ett hektiskt gymnasieliv blir stunderna vi träffas inte särskilt många men vad gör väl det när de är bra när vi väl möts. Under den tid jag har känt Maja har hon gått från att vara en docksöt liten tjej (åh ack så söt hon var!!) till att bli en vacker ung kvinna. Hon reser världen runt och klarar sig ensam såväl i charterparadis som i storstäder. I sommar bodde hon i London. Jag hade aldrig vågat bo ensam i London en hel sommar när jag var i samma ålder, men Maja fixar det utan att blinka. Maja har också ett mycket stort hjärta. Hon vill alltid väl, alltid. Hon är den som går fram till killen eller tjejen som sitter ensam och inleder en konversation. Hon är den som inte tittar åt andra hållet. Maja sjöng på vårt bröllop, och inte ett öga var torrt.

I skrivande stund håller jag på att klura över frågor som jag ska ställa till mina bonusbarn. Jag har fått tillåtelse att intervjua dem. Det är en sak att födas in i en familj som lever med NPF, och en sak att välja det (som min make har gjort). Mina bonusbarn har aldrig haft någon valmöjlighet, och deras upplevelser är mycket viktiga att ta i beaktan.

Min familj är en samling individer med olika bakgrunder. Min familj består av många olika viljor, känslor och åsikter. Min familj är helt fantastisk!

Och nu ska jag hoppa i cafékläderna och ta emot kunder i vårt trädgårdscafé.
Trevlig helg alla!

Solskenets elevassistent gör ingenting!!!

Det är sant!
Hon gör i stort sett ingenting.
Hon står allt som oftast på andra sidan skolgården när det är rast, och ibland är hon till och med inne i lärarrummet och fikar när min son är ute och leker.
Vissa dagar pratar hon mer med de andra eleverna än med Solskenet.
Det vore lätt att muttra: "Vad friden gör människan?! Varför ska han ha assistent?! Hon gör ju ingenting."

Men den som muttrar detta gör det i okunskap. Den som muttrar förstår inte eller har missförstått.
Solskenets elevassistent är av högsta tänkbara kvalitet. Hon är professionell ända ut i fingertopparna och vet exakt vad hennes yrke går ut på.

Jag och Solskenet

Under lång tid har Solskenets elevassistent Helen lär känna honom, och låtit honom lära känna henne. Hon har aldrig tvingat sig på honom, och definitivt aldrig använt förkastliga metoder som fasthållning och dylikt. Hon har vunnit hans förtroende, fullt ut. Idag händer det till och med att han ber henne om lite rygg- och axelmassage emellanåt. Det är stort när det handlar om en liten kille som i stort sett aldrig suttit i mammas knä eller på andra sätt sökt fysisk kontakt.
Om Helen, av någon anledning går in när det är rast, frågar Solskenet henne alltid efteråt var hon tog vägen.
Han är inte med henne på rasterna, men han vet så väl var hon är. Hon är hans trygghet, och han vet av erfarenhet att om han behöver hennes stöd så kommer hon..som en blixt.
Solskenet kan tryggt leka med sina kamrater när han vet att uppbackningen finns i närheten. Han är tvärsäker på att Helen alltid finns där, vilket gör att han kan koncentrera sig på att leka istället för att oroa sig över vad som skulle hända om något "blir fel". Och om någon incident inträffar finns Helen där för att hjälpa Solskenet att tolka.

Helen följer inte efter Solskenet som en blodhund. Hon finns i periferin. Hon låter honom växa och utvecklas, och hon uppmuntrar självständighet och eget tänkande, men när det behövs ett stöd finns hon där.

Min sons elevassistent Helen, gör i stort sett ingenting. Och ändå gör hon allt.

Jag önskar att alla barn hade en elevassistent som Helen. Tyvärr får ni inte låna henne. Hon är vår!

Nästa år börjar Solskenet på högstadiet...men det tänker jag inte tänka på idag. Idag ska jag vara tacksam över att allt är bra. Vi har det bra. Och vi mår bra!

Trevlig helg till alla!!

Big boys!

Solskenet är sjuk. Han är genomförkyld, stackars hjärta. När han är hemma ensam brukar jag ringa honom och påminna honom om att ta sina tabletter. Solskenet har, i likhet med mig, dåligt minne. Han har också relativt dålig tidsuppfattning, så det här med att komma ihåg olika tider är en ren vetenskap för honom. Eftersom jag inte var hemma idag vid den tid då tabletten skulle tas ringde jag, och när jag sa; "Nu är det dags att ta stora tabletten, hjärtat." Svarade han: "Det har jag redan gjort!"
"Va?!", sa jag chockad, "kom du ihåg det?!" varpå Solskenet svarade (som om det vore världens mest naturliga sak): "Jag tittade på klockan bara och så tog jag den när klockan var så mycket som den brukar vara när jag tar den!"

Idag är en historisk dag. Idag har Solskenet stormat förbi en enorm milstolpe i sitt liv..och mitt modershjärta vet inga gränser av lycka och stolthet!! <3

Sedan har vi Storebror. Storebror går i 2:an på gymnasiet, och han ska praktisera två dagar i veckan under hela året. Eftersom hans önskan är att praktisera med spelprogramering eller webdesign är en praktikplats inte helt enkel att hitta. De växer inte direkt på träd. Storebror är en mycket intelligent ung man, men det händer att han glömmer bort saker. Jag brukar sällan förebrå honom, jag är ju likadan. Det händer också att han inte glömmer, men ändå inte riktigt kommer sig för. Finns ju så många andra viktiga och intressanta saker som lockar. Han är 17. Han är precis så som en 17-åring ska vara. :)
Påminde honom vid matbordet om att han skulle ringa ang. en praktiskplats vi fått nys om..och han svarar: "Det har jag redan gjort..ringde några fler också."

This is a day full of surprices..
Mina älskade barn håller på att blir stora. Jag är stolt, mycket stolt.
Och samtidigt känns det overkligt..hur kunde de bli så stora så fort?

Rock on...

Idag har jag varit i Halmstad. Jag är involverad i ett helt nytt projekt vid namn HallandsRock. Någon direkt ära kan jag dock inte ta åt mig här men jag är stolt över att åtminstone vara delaktig.
HallandsRock är ett samarbetsprojekt mellan Frösunda LSS, Region Halland, Musik i Halland och Halmstad Högskola, och kommer att resultera i en rockkonsert 8/10 där målgruppen är människor som har någon form av funktionsnedsättning. Inspirationen till HallandsRock är hämtad från det fantastiska evenemanget SkåneRock som sjösatts av Eslövs folkhögskola, och som sedan starten 1996 växt till ett enormt uppskattat och välbesökt evenemang. HallandsRock är ingen exakt kopia av SkåneRock men jag är övertygad om att slutresultatet kan bli minst lika uppskattat ändå.

Anledningen till Halmstadbesöket idag var att vi skulle informera studenter på högskolan om projektet, och försöka få dem intresserada av att delta. Studenterna var verkligen intresserade, kom med egna idéer och ställde många frågor. Känslan var fantastisk! När vi var på väg därifrån hade vi en anmälningslista full med namn! I samarbete med dessa underbara människor, och deras engagerade lärare, känns projektet HallandsRock som om det redan är i hamn.

Initiativtagaren till detta fantastiska projekt är en nära vän vid namn Daniel Langemark. Han jobbar på Frösunda LSS och har någon frågor kring HallandsRock nås han på 0770-93 33 34 eller daniel.langemark@frosunda.se.  

En stor eloge till dig, Daniel, för att du med ditt brinnande engagemang och envishet gjort detta möjligt!

Mina jag..

Jag har handlett personalgrupper många gånger. Jag har lyssnat, guidat, hittat lösningar, stöttat. Jag har också föreläst många gånger. Människor lyssnar på mig då, jag har något viktigt att säga.

Jag är den professionelle, den beläste. Den som har kunskap och erfarenhet...

Jag har arbetat ideellt för att sprida kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag har deltagit i projekt, berättat om mina funktionsnedsättningar.

Jag är patienten/brukaren/personen med psykisk ohälsa...

Vissa dagar har jag åkt direkt från arbetet till de ideella engagemangen. Vissa eftermiddagar har jag satt mig i bilen som den professionelle och klivit ur den som patienten. Handledaren blir den handledde på något sätt.

Givetvis är jag alltid samma Lisa men skillnaden mellan de bemötanden jag får som professionell och de jag får som patient är ganska markant. Långt ifrån alltid sämre, men definitivt annorlunda.

Känslan är mycket märklig. Märklig indeed...

Jag = misstänkt

Jag är 36 år, gift, har två barn, är utbildad socionom och har arbetat heltid inom det sociala fältet i många år. Jag har aldrig haft missbruksproblematik och är inte kriminellt belastad. Jag kan nog anses vara väldigt "vanlig" (vad det nu innebär). Men jag har också Tourettes syndrom och ADHD med autistiska drag så i allas ögon är jag inte "vanlig".

För min ADHD medicinerar jag med en låg dos Concerta, och när jag första gången skulle gå till sjuksköterskan för provtagning fick jag en smärre chock. Eftersom Concerta kan ge högt blodtryck och påverka vikten hade jag föreställt mig att blodtrycksmätning och vägning skulle ingå i undersökningen. Jag blev förvånad när jag insåg att det hela också gällde blodprov. Rör efter rör pumpades ur min arm, för att kolla så att jag inte hade några "otillåtna substanser" i blodet sedan tidigare. Och mina tankar var i uppror..

"Jaha", sa sjuksköterskan, "då var det dags för ett bevakat urinprov".
"Varför då?", frågade jag varpå sjuksköterskan svarade "Jamen du äter ju Concerta!"
"Jo", svarade jag, "men varför ska jag lämna ett bevakat urinprov?"
"Jamen du har ju ADHD och då måste vi göra drogtester".
"Okej", sa jag, "så alla som har ADHD är alltså drogmissbrukare?"
"Nej", svarade sjuksköterskan (nu lite förvirrat), "men många har ju drogproblem och då är de tacksamma över att det upptäcks här."
"Okej", sa jag, "men jag har ju aldrig haft några drogproblem över huvudtaget. Jag dricker ju i stort sett inte ens alkohol. Varför ska jag drogtestas?"
"Ehh, så är det inom psykiatrin", svarade sjuksköterskan.
"Men om jag inte vill då", sa jag, "kan du tvinga mig då?"
Sjuksköterskan såg aningen obekväm ut och sa: "Nej, inte rent lagligt. Men det skulle ju i så fall innebära att du kanske inte får din medicin. Om du vägrar menar jag."

Jag vägrade inte. Jag behöver min medicin. Men jag är chockad, och upprörd.

När jag för några år sedan skadade nacken fick jag mycket starka värktabletter..i hundratal. Ingen frågade någonsin efter ett drogtest, trots att det är allmänt känt att många människor blir beroende av värktabletter.

Ingen som inte har någon tidigare missbruksproblematik tvingas kissa inför publik när de har ont i nacken.
Men får du medicinen utskriven genom psykiatrin och har ADHD då ska du drogtestas.

För så gör man inom psykiatrin...

Har du psykisk ohälsa..så bra, då kan jag spara pengar på dig!!!

Logikern Lisa funderar rundor igen.

Jag har NPF, och jag har kontakt med psykiatrin. Jag är över lag inte överförtjust i kategoriserande men klumpar ihop mig själv och säger att jag kategoriseras till gruppen "människor som har/lever med psykisk ohälsa". Tänker inte gå in på begreppet "psykist Ohälsa" just nu..spar det till ett senare blogginlägg.

Jag föreläser, och jag älskar det. För mig känns det så oerhört viktigt. Jag har många gånger föreläst gratis eftersom jag brinner för det jag pratar om. Men mig veterligen kan ingen leva på luft, och i dagens samhälle behövs pengar för att överleva. Jag har alltid arbetat heltid, och vid sidan engagerat mig ideellt. Mina föreläsningar har jag gjort på fritiden, och jag har planerat dem på kvällar och helger. Eftersom efterfrågan blivit större, och föreläsandet och handledandet känns oerhört viktigt för mig, har jag valt att säga upp mig från mitt nuvarande arbete. Ingen, inte ens jag, orkar arbeta 200 % år efter år.

Det jag funderar över är:

Att boka en Attitydambassadör kostar 3500 kr (halvdag, 1-4 timmar) och 6000 kr (heldag, 4-8 timmar). Jag är Attitydambassadör och jag har valt att ha samma taxa när jag är ute och föreläser utanför attityduppdraget. Anledningen till detta är att jag vill att alla ska ha råd att lära sig mer om NPF. Alla som någonsin bokat en föreläsare vet att 3500 kr för en halvdag är jäkligt billigt.

"Mmm...", sa en person som funderade över att boka mig, "3500 kr..det är ganska dyrt. Vi har ju inte så mycket pengar..."
"Ursäkta", sa jag, "men jag vet att ni köper in såväl föreläsare som konsulter för engångsummor på 10.000 kr och ibland ännu mer."
"Jo, men det är ju professionella som bokas in i utbildningssyfte eller för att utveckla verksamheten."
"Okej", sa jag och tillade lite pillimariskt, "men jag är faktiskt socionom med många års yrkeserfarenhet OCH har egna erfarenheter av NPF. Och jag ska väl komma i utbildningssyfte. Du tror inte jag kan anses vara professionell?"
"Eehh...jo", svarade personen i fråga, "när det gäller dig kan vi nog ordna det. Men andra som är ute och föreläser om egna erfarenheter kanske inte kan få så mycket betalt."
"Så du menar", sa jag (nu väldigt intresserad), "att om man inte har en utbildning, eller har utbildning i något som inte rör psykologi eller liknande, men har egna erfarenheter av psykisk ohälsa, så har det ett mindre ekonomiskt värde? Hur är det då med exempelvis idrottsmän som är ute och föreläser för dyra pengar om exempelvis "vinnar-vilja" och dylikt. Vad är det annat än erfarenheter och personlighet? Vem vet bättre än den som själv har psykisk ohälsa hur det är?"
"Jo, men de ideella organisationerna är ju ute och berättar gratis liksom. Det ger dem ju något att göra också."
Och nu började jag bli riktigt intresserad...
"Okej, så du menar att alla som har psykisk ohälsa springer runt och är helt sysslolösa annars?"
"Nej, absolut inte..men de brukar ju tycka att det är så viktigt att komma ut och berätta att de gör det på fritiden."
"Aha", svarade jag, "då förstår jag. Eftersom ideella brukar berätta gratis så är det dumt att betala någon för att göra det?"
"Ja, visst är det så..."

Varför betala när man kan få det gratis?!

Detta innebär ju då alltså att människor som har psykisk ohälsa egentligen anses vara ett gäng übermenchen som klarar att både ha ett lönearbete och sedan utöver det lägga en massa tid på att föreläsa. Det är mer än de flesta orkar med i längden.

Det innebär också alltså att de som har psykisk ohälsa egentligen faktiskt betalar, genom att de skänker sin lediga tid, för att vara ute och sprida kunskap och skänka lärdomar till andra människor. (Om jag bad retorik-föreläsaren att föreläsa för min personal gratis..vilket svar tror ni jag hade fått?)

Och, än värre, det innebär alltså att om man pga psykisk ohälsa är sjukskriven, eller av någon annan anledning inte kan ha ett lönearbete, så ska man vara vara tacksam över att "ha något att göra".

Och ärligt talat..."de brukar tycka det är viktigt...". Att sprida kunskap och minska fördomar kring psykisk ohälsa gynnar hela samhället, det är viktigt för alla. För ingen i samhället kan vara säker på att inte själv få någon form av psykisk ohälsa.
Jag är också långt ifrån ensam om att ha en utbildning. Jag känner många människor som lever med psykisk ohälsa som har högre utbildningar än vad jag har. Jag känner en kvinna som är utbildad specialpedagog med lång yrkeserfarenhet..hon borde få ett högt arvode. Men det får hon inte. 

Ganska skrämmande, eller hur?!

Att det inte skulle finnas pengar är en myt. Det finns pengar. Pengar läggs på dyra konsulter och på utbildningsföretag som läst sig till kunskapen. Vore det inte rimligt att samma summor betalades ut till ALLA människor som föreläser om relevanta saker och faktiskt sprider kunskap? Åtminstone att skäliga summor betalas ut (för själv har jag svårt att se hur någon människas föreläsning skulle kunna vara värd 30000 kr för ett tillfälle..men det är en annan femma). Är det rimligt att vissa utbildningstillfällen är kostnadsfria bara för att den som föreläser hör till en grupp som kämpar mot fördomar?
Det finns ju också, som jag tidigare nämnt, många högt utbildade och kompetenta människor bland de som föreläser om egna erfarenheter av psykisk ohälsa, och som utan tvekan hade fått bra betalt om de föreläst om något annat än just sin kontakt med psykiatrin.
Socialstyrelsen uppskattar att 20-40 % av svenskarna upplever någon form av psykisk ohälsa, och att 10-15 % av dessa anses ha så allvarliga besvär att de kan behöva behandling.
Det är många människor det..många många som borde vara ute och föreläsa gratis. Jösses vad mycket pengar som finns att spara..

Jag blir lite sarkastisk ibland men det kan emellanåt behövas för att få fram poängen.

Och vet ni vad...med all säkerhet har det omedvetet lagts ut tusenlappar på "professionella föreläsare" som faktiskt har psykisk ohälsa men inte berättat om det. Pilutta dig, säger jag...

Det var väl allt..for now.

(Och nej, jag tänker inte avslöja vem den andre parten i ovanstående samtal är, eller vilken funktion denne har. Jag vill är att attityder och fördomar i sammhället i stort ska ändras, inte peka ut enskilda individer. Denna människa är inte elak, denna människa menade inte att särskilja, denna människa är långt ifrån unik i sina attityder....och det är tragiskt.)

Ögonlocken är så tunga...

...och jag får verkligen anstränga mig för att inte somna.

Varför ligger jag i TV-soffan?
Varför har jag inte gått och lagt mig?

Ett av livets mysterier...

"Öhhh...Concerta?"

Hämtade ut såväl min som Solskenets medicin idag. Solskenet äter Ritalin och jag äter Concerta. För oss båda fungerar det väldigt bra. Solskenet har haft problem kring doserna men har nu, förhoppningsvis, hamnat på den perfekta dosen. Själv har jag aldrig haft några problem. Jag äter en relativt låg dos, 36 mg/dag. För mig räcker det, alla är vi olika.
 
Tog alltså nummerlapp på apoteket och satte mig för att vänta på min tur. Att man tålmodigt måste vänta vet alla som någonsin varit på ett apotek. Köbildning är mer regel än undantag där, åtminstonde enligt mina erfarenheter.
Slutligen blev det min tur, och jag knatade fram till kassan och placerade gumpen på den lilla bänken framför. Eftersom jag är en duktig, och van, apoteksbesökare hade jag redan mitt körkort redo och lämnade lydigt fram det till receptarien.
Jag frågade kring en smärtstillande medicin som jag fick under min akuta ryggskottsperiod, och hon svarade med ord som "smärtsymptom", "användningsfrekvens" och "påverka tarmfloran". Jag nickade och tackade för informationen.

Receptariens bild av mig innan hon såg
att jag medicinerar med Concerta

Receptarien log artigt, förde in mitt körkort under streckkodsläsaren, tittade på skärmen och fortsatte vara tyst. Hon tittade ytterligare en stund på skärmen, sneglade lite på mig, tittade på skärmen igen, vände sig så slutligen försiktigt mot mig med en aningen chockerad min och sa: "Öhhh...Concerta?"

"Japp", sa jag och log.
Receptarien log så åt mig och sa tydligt och med aningen högre röst än tidigare: "Jaha, vänta lite så kommer jag strax. Jag ska hämta medicinen."
Hon försvann och återkom efter en stund med mina mediciner. Med tydligt uttal och hög röst förklarade hon pedagogiskt hur många tabletter jag ska ta per dag (vilket inte är särskilt komplicerat med tanke på att jag bara tar en per dag ;D) och förstärkte det hela med att peka på burkens doseringstejp samtidigt som hon talade. Hon påpekade också att det inte är lämpligt att dricka alkohol tillsammans med Concerta.
"Tack, tack", sa jag, "men jag har ätit Concerta förr så jag har koll på både docering, och vad medicineringen innebär."
"Jo, men det är viktigt att du vet hur många tabletter du ska ta, och att det blir rätt" , sa receptarien och log vänligt.

Jag kunde inte annat än att le. Och inombords gapskrattade jag. Jag kan inte anklaga henne för att vara otrevlig, hon var tvärtom mycket trevlig. Situationen var dock väldigt dråplig, och jag fick verkligen anstränga mig för att inte skratta högt.
Det faktum att hon höjde rösten var ytterst roande. Det är faktiskt väldigt få människor som har nedsatt hörsel som symptom på ADHD. Det allra lustigaste var nog ändå den enormt stora skillnad det var på vår konversation innan hon såg att jag medicinerade med Concerta, och vår konversation efter det att hon upptäckt att jag medicinerade med Concerta. Jag försöker på intet sätt framställa receptarien i dålig dager. Hon var trevlig och försökte nog allt hon kunde. Jag ville helt enkelt bara bjuda er på en, i mitt tycke, rätt dråplig anekdot. Situationen var rolig, och ändå kanske den kan väcka en tanke eller två.

Receptariens bild av mig efter det att
hon såg att jag medicinerar med Concerta

Hade jag mötts av samma reaktion om jag hämtat ut Kåvepenin?

Kalla kårar...

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/polisutredning-om-bakbunden-i-malmo_5247543.svd

Jag är bäst i världen på att vara jag!

Jag har växt upp med vetskapen om att jag är bra. Om jag bara fick en 2:a på matteprovet sa mina föräldrar: "Du är jätteduktig på religion!"
Jag har alltid fokuserat på det som är positivt, vilket givetvis är en nedärvd förmåga från mina fantastiska föräldrar. Min allra största uppgift i livet är att föra vidare denna förmåga till mina barn, och i nästa led till människor jag möter på min livsvandring.

Att göra sitt bästa är gott nog, om detta råder ingen tvivel. Så länge man gör sitt bästa ska man vara oerhört stolt över sig själv. Och när man gör sitt bästa förtjänar man positiva reaktioner från omgivningen.

I såväl privatlivet som i yrkeslivet har jag mött många människor som har någon form av funktionsnedsättning, och många har också någon form av intellektuell funktionsnedsättning. I läkarintygen står det ofta "utvecklingsstörning" eller "begåvningshandikapp" av någon grad. Allt för ofta har människor jag mött, som har lindrig-måttlig utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp, ett allt för dåligt självförtroende. Många gånger har jag hört människor säga att "de inte är lika bra som andra", eller att "andra nog tycker att de är kontsiga" eller till och med "jag kan ingenting".
Jag brukar alltid säga: "När du känner dig ledsen, eller tänker tankar om att du inte duger, så titta dig i spegeln, le åt dig själv och säg till dig själv att du är en fantastisk människa som gör ditt allra bästa, och att det är mer än vad många andra gör".Jag har faktiskt fått höra flera gånger att det fungerar. Jag vet att det fungerar, jag har praktiserat det själv flera gånger.

Ordet "utvecklingsstörning" eller "begåvningshandikapp" är en teknisk term för att beskriva att en människa har en långsammare eller annorlunda inlärningsprocess, och/eller att en människa inte har lika lätt att lära in eller förstå vissa saker. Exempel på sådana saker kan vara olika skolämnen som matte, kemi etc. Det betyder inte att samma människa inte kan vara bra på andra saker! Det kan också vara så att en människa kan vara jätteduktig på exempelvis matematik och sedan ha väldigt svårt att lära in olika språk. Det brukar man kalla för att någon har en "ojämn begåvningsprofil". De allra flesta människor har till viss del en ojämn begåvningsprofil eftersom nästan alla har vissa saker de är bättre på, men när läkarna börjar tala om "ojämn begåvningsprofil" betyder det att skillnaderna mellan saker man kan, och saker man inte kan, är större än hos genomsnittsmänniskan. Andra människor kan ha svårt att lära in många saker, men inte heller det betyder att de inte är bra på någonting alls.
Kanske är man jättebra på att hålla rent och fint i sin lägenhet.
Kanske är man jättebra på att vara snäll mot andra människor.
Kanske är man jättebra på att måla eller på att komma ihåg siffror.

Alla har vi saker vi är bra på, och saker vi är mindre bra på. Det är därför det är så himla bra att vi är olika, så att vi kan komplettera varandra. Det finns inte heller någon som kan säga att några kunskaper är bättre, eller mer värda, än andra.
Att vara väldigt duktig på matematik är ju jätteviktigt om man vill arbeta med det. Men vill man arbeta med exempelvis städning så är det ju jätteviktigt att man är duktig på att städa. Det finns ju också väldigt många saker man kan göra utan att vara bra på matematik.
För 200 år sedan ansågs det vara oerhört goda egenskaper att vara plikttrogen och stark så att man kunde sköta jordbruk eller på annat sätt se till att familjen fick mat. Idag anser många att det är viktigare att kunna lära in många teoretiska saker och få arbeten som exempelvis arkitekt, läkare, datortekniker etc eftersom det idag är sådana yrken som ger mest i lön. Sanningen är att det viktigaste alltid är att människor ser och uppskattar det de själva, och andra, är bra på, oavsett vad det är.

Jag har ADHD. Jag har väldigt dåligt arbetsminne vilket gör att jag måste ställa flera larm för att komma ihåg saker. Jag skäms inte ett dugg över det utan är istället mycket stolt över allt jag kan trots att jag har dåligt arbetsminne. Jag vet också att det finns många andra saker jag är jättebra på.

Jag vill att alla ska tänka på att poängtera de positiva egenskaperna i mötet med andra människor.
Nästa gång någon inte klarar en arbetsuppgift, vill jag inte att du säger: "Du klarade inte den arbetsuppgiften..." utan "Så bra att du försökte, ska vi prova något annat?"

Over and out...

En av mina favoritmän...

..har börjat blogga!!! :)

http://solskenetsblogg.blogspot.com/

Tvättmaskinen som blir osynlig...

Jag har världens märkligaste tvättmaskin. Den försvinner, förstår ni.
Jag stoppar in tvätten, preparerar den med tvätt- och sköljmedel och startar den. Den snurrar igång och går ett tag....och sedan försvinner den...lagom tills den är färdigtvättad.
Märkligt det där. Mycket märkligt.

Jag glömmer nämnligen bort att den finns. Kamikazepiloten jag är gift med brukar fråga emellanåt om det är så att tvätten verkligen tar 1 1/2 dag på sig att tvätta klart. "Oj", säger jag..och går och hänger upp den.

Visst är det väl märkligt hur jag kan lösa komplexa problem, läsa avhandlingar på engelska, handleda personalgrupper..och ja, köra bil..och ändå klickar mekanismen vid en så enkel sak som att hänga upp tvätten. Det är rätt intressant egentligen.

Måste börja ställa larmet i samband med att jag sätter igång tvättmaskinen.
Om jag bara kunde komma ihåg att göra det.....

Min vanliga kvällsposition...

Hej och välkommen till psykakuten...

Jag är involverad flera olika projekt. Uppdraget som Attitydambassadör är ett av dem, projekt:bemötande inom Psykiatri Skåne ett annat.
Jag har alltid varit en tänkande människa, och alltid sett till att göra något av mina tankar. När jag hade synpunkter på skolvärlden såg jag till att jag hamnade i Utbildningsnämnden, som andra vice ordförande faktiskt, och när jag fick upp ögonen för problemen inom psykiatrin beslutade jag mig för att engagera mig i detta.

Det finns så väldigt många märkliga fenomen inom psykiatrin, och jag är ärligt talat ganska chockad över vilka reaktioner man kan få när man belyser dem. Det är en ytterst delikat uppgift att få professionella människor att förstå att de problem man belyser inte är negativ personligt riktad kritik utan tankeväckande förslag till förbättringar. Det är också en delikat uppgift att få de människor som kommer i kontakt med professionella att förstå att de professionella också är människor med fel och rätt, glädjeämnen och sorger. Balansgången är svår men om man inte övar kommer man aldrig att klara av att dansa på lina. Man behöver inte ens dansa, det räcker att lära sig hålla balansen en stund med jämna mellanrum.

Om jag säger till en personalgrupp att flera av de människor de möter i sitt arbete upplever att deras bemötande lämnar mycket över att önska så menar jag inte att denna personalgrupp består av elaka människor. Jag menar exakt det jag säger.."många människor ni möter i ert arbete upplever att bemötande lämnar mycket över att önska...". Hur ska vi hjälpas åt för att ändra på det?
Vad beror det på? Är ni stressade på arbetet? Får ni handledning? Lyssnar er chef på er? Får ni fortbildning? Finns det vikarier när ni är lediga? Finns där ordentliga handlingsplaner så att ni kan känna er trygga i mötet med den som behöver ert stöd?
Grupprocesser är också kraftfulla mekanismer. En grupps kollektiva tänkande kan ändra tankebanorna på i stort sätt alla individer. I ytterst få fall handlar dåligt bemötande om att den professionelle i grunden är en elak människa som älskar att sätta sig på andra människor. Och detta är bland det allra viktigaste att komma ihåg.

Åter till vad jag från början hade tänkt skriva om (mina tankar tenderar att vandra iväg emellanåt men jag har ju faktiskt ADHD).
Jag har kontakt med psykiatrin. Jag har NPF. Jag medicinerar. Över lag är jag dock en väldigt lycklig människa. Jag har aldrig lidit av depression, aldrig drabbats av psykos, aldrig haft ätstörningar...etc. Detta finns dokumenterat, jag är ju utredd.
Undersökningar i syfte att förbättra verksamheter är väldigt positiva, men det är då viktigt att undersökningarna är relevanta. Annars kan de enbart liknas med att bränna pengar över öppen eld.
Vid mitt första besök på psykmottagningen fick jag fylla i en enkät om min psykiska status. Denna enkät fick jag i receptionen och den skulle fyllas i och lämnas tillbaka där. Jag fyllde i den i väntrummet. Jag hade inte sökt mig till psyk pga någon av de frågor enkäten tog upp men kunde ändå någonstans köpa att de ville bilda sig en första bild över min mentala hälsa.
Några månader senare fick jag samma enkät hemskickad. Jag fyllde i den igen utan att reflektera nämnvärt. Jag var inne i en hektisk period just då och orkade inte lägga energi på att fundera över enkäten.
Igår fick jag samma enkät igen...och den motivering som står på den är:

"Vi behöver hjälp att utveckla vår verksamhet. Du fyllde i ett skattningsformulär vid ditt första besök på psykiatriska mottagningen...blabla..Vi ber dig nu att fylla i det medsända fomuläret och återsända det i medföljande frankerade kuvert...blabla..tack för din hjälp!"

Ett utdrag av frågorna:
(samtliga med en skattningsskala från 0-5 där 0 är Inte alls och 5 Väldigt mycket.
1. Nervositet och inre oro
2. Svimningskänsla eller yrsel
3. Känsla av att någon annan kan kontrollera Dina tankar
4. Känsla av att andra är skuld till de flesta av Dina problem
blablabla (fortsättning i sammastil..även inne på suicidtemat och känslor av okontrollerbar ilska)
17. Nedstämdhet
23. Illamående eller orolig mage
25. Svårigheter att sova
34. Tankar att du borde bli straffad för dina synder
40. Impulser att slå sönder eller krossa saker
46. Att ofta hamna i häftiga ordväxlingar
51. Känsla av att människor skulle utnyttja dig om de kunde
53. Föreställningen att det är något fel på ditt förstånd

Längst ner i enkäten kommer ett litet avsnitt med följande frågor:
Hur nöjd är Du?
1. Med den behandling Du har fått för Dina besvär?
2. Med det bemötande Du har fått på mottagningen?
3. Har besöket/besöken motsvarat Dina förväntningar?
4. Tänk dig en mottagning som är perfekt i alla avseenden. Hur mycket liknar denna mottagning ett sådant ideal?
Tack för hjälpen!

What?!
De fyra sista frågorna är relevanta för det syfte som anges i informationen, dvs. "Vi behöver hjälp att utveckla vår verksamhet." Men de andra?!
Hur i helskotta blir verksamheten bättre av att jag svarar på frågor om huruvida jag känner mig förföljd, blir okontrollerat aggressiv eller har orolig mage?!
Framförallt när anledningen till att jag sökte mig till psyk från början inte var något av det ovanstående.
Och även om det hade varit så att jag var suicidal, på vilket sätt hjälper det verksamheten om jag kryssar i detta i en enkät. Jag hoppas ju att min läkare/psykolog hade tagit reda på detta på andra sätt än att skicka ut en enkät. Men det är en annan diskussion..

Och ja..givetvis står mitt personnummer redan ifyllt, och namn och datum ska jag själv fylla i. Hur stor är chansen att svaren blir helt sanningsenliga? Jag har personliga inga svårigheter att ifrågasätta och belysa om jag anser att något inte är rätt, men många människor har svårt att säga det direkt. Många människor svarar ärligare om de kan vara anonyma. Resultatet blir ju att den som utvärderar enkäten, rent teoretiskt, kan kika på de svar jag gett och sedan bedöma det sätt på vilket jag anser mig blivit bemött på mottagningen.

"Så hon tycker inte att hon blivit väl bemött...aahh..men hon har ju svarat 5=väldigt mycket på nr.10 En känsla av att människor inte går att lita på...det förklarar saken...."

Jag tror inte att det är avsikten med enkäten, och jag är rätt övertygad om att utvärderaren bestämt skulle ta avstånd från ovanstående påstående men faktum kvarstår...det är teoretiskt möjligt. Någon eller några har suttit och utformat denna enkät och fått för sig att resultaten av den nog är relevant för verksamhetens utveckling. Det är lite skrämmande egentligen..

Den/de som utformat enkäten är med största sannolikhet inga elaka människor, intentionen har säkert varit god, MEN de behöver utan tvekan stöd att tänka igenom saker några gånger. Och kanske lite fortbildning...

Å andra sidan står det i min journal att jag har "auktoritetsproblematik" eftersom jag ifrågasatte vissa delmoment i tester etc så jag kanske bråkar bara för att bråka. Bråka är egentligen fel ord. Jag bråkar i stort sett aldrig. Jag frågar vänligt men är enveten när det gäller att få relevanta svar. I min värld är det inte auktoritetsproblematik att ifrågasätta saker, i min värld är det enda sättet att se till att utvecklingen inte stagnerar.
Jag har mött många fantastiska människor inom psykiatrin, jag kritiserar inte enskilda individer. Jag ifrågasätter metoder och attityder och det kommer jag att fortsätta med...och jag är övertygad om att det gagnar såväl människor med egen erfarenhet av psykiatrin som de som arbetar där.