Åsikterna kring bloggandet är många. Varierande.
Många anser att det är snudd på förkastligt att skriva om sina barn i bloggar och andra internetforum.
Andra tycker inte det och blogger lungt vidare.
Jag tycker inte att man överhuvudtaget ska skriva om någon som inte är medveten om att han/hon blir omskriven, oavsett om det är barn eller ej. Jag tycker heller inte att man kategoriskt ska låta bli att skriva om sin familj.
Min, och min familjs, vardag skulle kunna stanna vid att vara verklighet för våra närmaste. Vi skulle kunna leva våra liv utan att någon visste något om oss. Å andra sidan skulle det också innebära att bara våra närmaste visste hur bra man kan ha det när man lever med NPF. För mig är det viktigt att nyansera bilden, att berätta om att våra liv är väldigt rika, och att en funktionsnedsättning inte är en dödsdom.
Därför berättar jag, därför skriver jag...men jag gör det inte i lönndom.
Solskenet har från dag 1 varit involverad i såväl föreläsningar som bloggar och andra öppna forum. Han är i allra högsta grad delaktig. Vi diskuterar upplägg och vad som är viktigt att berätta. Han är, som jag, helt öppen med sina NPF..och han skäms inte ett jäkla dugg. Eftersom Solskenets verbala tics märks lite mer än mina får han emellanåt frågor om varför han låter som han gör. Han tittar på dem då, höjer ögonbrynen och säger: "Öh..men jag har ju Tourettes?!" Emellanåt himlar han med ögonen också, för han tycker att frågan är så dum. Vi har pratat om det, om att människor inte är dumma när de frågar, om att alla inte kan veta, och om att det är bra att de frågar istället för att bara gå runt och titta snett. Solekenet är bara 12 år ännu, det tar ett tag innan han hunnit lära in andra människors känslor.
Det faktum att Solskenet är så medveten om sina NPF gör att potentiella gliringar rinner av honom som vatten på oljig hud. Han blir inte ledsen, han känner sig överlägsen av det faktum att han vet lite mer än den som ger gliringen. Jag är mycket stolt över att ha lyckats lära honom att han inte har något att skämmas över, och över att ha lyckats lära honom att han är perfekt precis som han är. De år som återstår ska vi fortsätta att träna på det, och också på insikten om att människor som inte vet det inte är dumma. Det är en fin balansgång att försöka lära Solskenet balansgången mellan att vara stolt över sig själv och att bli allt för överlägsen. Men det fixar vi..tveklöst.
Storebror är också involverad. Han vet precis vad jag skriver, och jag skulle aldrig skriva eller berätta något han inte godkänt. Han vet också att jag är mycket stolt över honom, och jag är faktiskt rätt övertygad om att han är stolt över sin mamma också. Han läser webdesign och programering just nu, och när jag berättade att jag startat eget och skaffat hemsida sa han: "Perfekt...jag pluggar ju programering och webdesign..jag kan hjälpa dig med hemsidor sedan!"
När jag ibland har frågat honom något om hans känslor kring NPF svarar han: "Är det föreläsningsmaterial? Det är bra, du måste ha riktigt material till föreläsningarna."
I början hade jag en tanke om att lämna Storebror lite utanför mina föreläsningar. Jag hade fått för mig att en 17-årig kille inte vill vara offentlig. Jag hade fel...han vill väldigt gärna vara med. Och det gör ju att bilden blir ännu mer heltäckande. Det är väldigt viktigt att berätta om hur det kan kännas att vara barn, eller syskon, till någon med NPF.
Min älskade make Pelle är en kompetent vuxen man. Den bäste av dem alla, om jag får skryta. Han stöttar mig i alla väder och applåderar allra högst när jag kommer med nya ideér. (Eller ja, mina föräldrar är kanske lite mer högljudda..men det är nog som sig bör ;D)
Pelle har en underbar familj också. Jag har en svärfar och en svägerska med familj som alla är gudagåvor. Jag har det oförskämt bra.
Jag har också ytterligare två fantastiska människor i min familj. Två unga vuxna. Pelles två barn.
Jag har hitills inte skrivit om dem eftersom jag först ville prata med dem om hur de kände. Jag har gjort det nu, och de har gett mig sitt godkännande.
Alex är en mycket intelligent ung man som lagar mat som en gud. Han är kock och hans mat är nog den godaste jag någonsin ätit. När jag och kamikaze-piloten gifte sig lagade Alex ensam alla mat...till 85 personer! Succén var total och än idag får jag frågor kring ingredienser i laxsåser, röror, och alla de andra läckerheterna som fanns på borden. Maten var helt suverän, och det säger jag inte bara för att kocken råkar finnas i släkten. Maten var suverän, för att den var det. Till och med brödet bakade han. När jag påpekade att vi kunde köpa brödet tittade Alex stelt, och aningen chockat, på mig och sa: "Det är gott med nybakat bröd!" Han klev upp kl. 05:30 på bröllopsdagen och bakade allt bröd. Tilläggas skall att han hade lagat klart maten vid fyratiden på morgonen så han sov 1 1/2 timme innan vårt bröllop. Alex var 20 år då, 20 år och mer plikttrogen än de flesta någonsin blir. Han är helt fantastisk. Han är också min trogne vapendragare i kampen om att vinna över Maken i kortspel. Vi lyckas sällan (kamikazepiloten är helt makalös på kortspel) men vi kämpar tappert.
Maja är en vacker, självständig och intelligent ung kvinna med ett hjärta av guld. Eftersom hon lever ett hektiskt gymnasieliv blir stunderna vi träffas inte särskilt många men vad gör väl det när de är bra när vi väl möts. Under den tid jag har känt Maja har hon gått från att vara en docksöt liten tjej (åh ack så söt hon var!!) till att bli en vacker ung kvinna. Hon reser världen runt och klarar sig ensam såväl i charterparadis som i storstäder. I sommar bodde hon i London. Jag hade aldrig vågat bo ensam i London en hel sommar när jag var i samma ålder, men Maja fixar det utan att blinka. Maja har också ett mycket stort hjärta. Hon vill alltid väl, alltid. Hon är den som går fram till killen eller tjejen som sitter ensam och inleder en konversation. Hon är den som inte tittar åt andra hållet. Maja sjöng på vårt bröllop, och inte ett öga var torrt.
I skrivande stund håller jag på att klura över frågor som jag ska ställa till mina bonusbarn. Jag har fått tillåtelse att intervjua dem. Det är en sak att födas in i en familj som lever med NPF, och en sak att välja det (som min make har gjort). Mina bonusbarn har aldrig haft någon valmöjlighet, och deras upplevelser är mycket viktiga att ta i beaktan.
Min familj är en samling individer med olika bakgrunder. Min familj består av många olika viljor, känslor och åsikter. Min familj är helt fantastisk!
Och nu ska jag hoppa i cafékläderna och ta emot kunder i vårt trädgårdscafé.
Trevlig helg alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar