Jag är involverad flera olika projekt. Uppdraget som Attitydambassadör är ett av dem, projekt:bemötande inom Psykiatri Skåne ett annat.
Jag har alltid varit en tänkande människa, och alltid sett till att göra något av mina tankar. När jag hade synpunkter på skolvärlden såg jag till att jag hamnade i Utbildningsnämnden, som andra vice ordförande faktiskt, och när jag fick upp ögonen för problemen inom psykiatrin beslutade jag mig för att engagera mig i detta.
Det finns så väldigt många märkliga fenomen inom psykiatrin, och jag är ärligt talat ganska chockad över vilka reaktioner man kan få när man belyser dem. Det är en ytterst delikat uppgift att få professionella människor att förstå att de problem man belyser inte är negativ personligt riktad kritik utan tankeväckande förslag till förbättringar. Det är också en delikat uppgift att få de människor som kommer i kontakt med professionella att förstå att de professionella också är människor med fel och rätt, glädjeämnen och sorger. Balansgången är svår men om man inte övar kommer man aldrig att klara av att dansa på lina. Man behöver inte ens dansa, det räcker att lära sig hålla balansen en stund med jämna mellanrum.
Om jag säger till en personalgrupp att flera av de människor de möter i sitt arbete upplever att deras bemötande lämnar mycket över att önska så menar jag inte att denna personalgrupp består av elaka människor. Jag menar exakt det jag säger.."många människor ni möter i ert arbete upplever att bemötande lämnar mycket över att önska...". Hur ska vi hjälpas åt för att ändra på det?
Vad beror det på? Är ni stressade på arbetet? Får ni handledning? Lyssnar er chef på er? Får ni fortbildning? Finns det vikarier när ni är lediga? Finns där ordentliga handlingsplaner så att ni kan känna er trygga i mötet med den som behöver ert stöd?
Grupprocesser är också kraftfulla mekanismer. En grupps kollektiva tänkande kan ändra tankebanorna på i stort sätt alla individer. I ytterst få fall handlar dåligt bemötande om att den professionelle i grunden är en elak människa som älskar att sätta sig på andra människor. Och detta är bland det allra viktigaste att komma ihåg.
Åter till vad jag från början hade tänkt skriva om (mina tankar tenderar att vandra iväg emellanåt men jag har ju faktiskt ADHD).
Jag har kontakt med psykiatrin. Jag har NPF. Jag medicinerar. Över lag är jag dock en väldigt lycklig människa. Jag har aldrig lidit av depression, aldrig drabbats av psykos, aldrig haft ätstörningar...etc. Detta finns dokumenterat, jag är ju utredd.
Undersökningar i syfte att förbättra verksamheter är väldigt positiva, men det är då viktigt att undersökningarna är relevanta. Annars kan de enbart liknas med att bränna pengar över öppen eld.
Vid mitt första besök på psykmottagningen fick jag fylla i en enkät om min psykiska status. Denna enkät fick jag i receptionen och den skulle fyllas i och lämnas tillbaka där. Jag fyllde i den i väntrummet. Jag hade inte sökt mig till psyk pga någon av de frågor enkäten tog upp men kunde ändå någonstans köpa att de ville bilda sig en första bild över min mentala hälsa.
Några månader senare fick jag samma enkät hemskickad. Jag fyllde i den igen utan att reflektera nämnvärt. Jag var inne i en hektisk period just då och orkade inte lägga energi på att fundera över enkäten.
Igår fick jag samma enkät igen...och den motivering som står på den är:
"Vi behöver hjälp att utveckla vår verksamhet. Du fyllde i ett skattningsformulär vid ditt första besök på psykiatriska mottagningen...blabla..Vi ber dig nu att fylla i det medsända fomuläret och återsända det i medföljande frankerade kuvert...blabla..tack för din hjälp!"
Ett utdrag av frågorna:
(samtliga med en skattningsskala från 0-5 där 0 är Inte alls och 5 Väldigt mycket.
1. Nervositet och inre oro
2. Svimningskänsla eller yrsel
3. Känsla av att någon annan kan kontrollera Dina tankar
4. Känsla av att andra är skuld till de flesta av Dina problem
blablabla (fortsättning i sammastil..även inne på suicidtemat och känslor av okontrollerbar ilska)
17. Nedstämdhet
23. Illamående eller orolig mage
25. Svårigheter att sova
34. Tankar att du borde bli straffad för dina synder
40. Impulser att slå sönder eller krossa saker
46. Att ofta hamna i häftiga ordväxlingar
51. Känsla av att människor skulle utnyttja dig om de kunde
53. Föreställningen att det är något fel på ditt förstånd
Längst ner i enkäten kommer ett litet avsnitt med följande frågor:
Hur nöjd är Du?
1. Med den behandling Du har fått för Dina besvär?
2. Med det bemötande Du har fått på mottagningen?
3. Har besöket/besöken motsvarat Dina förväntningar?
4. Tänk dig en mottagning som är perfekt i alla avseenden. Hur mycket liknar denna mottagning ett sådant ideal?
Tack för hjälpen!
What?!
De fyra sista frågorna är relevanta för det syfte som anges i informationen, dvs. "Vi behöver hjälp att utveckla vår verksamhet." Men de andra?!
Hur i helskotta blir verksamheten bättre av att jag svarar på frågor om huruvida jag känner mig förföljd, blir okontrollerat aggressiv eller har orolig mage?!
Framförallt när anledningen till att jag sökte mig till psyk från början inte var något av det ovanstående.
Och även om det hade varit så att jag var suicidal, på vilket sätt hjälper det verksamheten om jag kryssar i detta i en enkät. Jag hoppas ju att min läkare/psykolog hade tagit reda på detta på andra sätt än att skicka ut en enkät. Men det är en annan diskussion..
Och ja..givetvis står mitt personnummer redan ifyllt, och namn och datum ska jag själv fylla i. Hur stor är chansen att svaren blir helt sanningsenliga? Jag har personliga inga svårigheter att ifrågasätta och belysa om jag anser att något inte är rätt, men många människor har svårt att säga det direkt. Många människor svarar ärligare om de kan vara anonyma. Resultatet blir ju att den som utvärderar enkäten, rent teoretiskt, kan kika på de svar jag gett och sedan bedöma det sätt på vilket jag anser mig blivit bemött på mottagningen.
"Så hon tycker inte att hon blivit väl bemött...aahh..men hon har ju svarat 5=väldigt mycket på nr.10 En känsla av att människor inte går att lita på...det förklarar saken...."
Jag tror inte att det är avsikten med enkäten, och jag är rätt övertygad om att utvärderaren bestämt skulle ta avstånd från ovanstående påstående men faktum kvarstår...det är teoretiskt möjligt. Någon eller några har suttit och utformat denna enkät och fått för sig att resultaten av den nog är relevant för verksamhetens utveckling. Det är lite skrämmande egentligen..
Den/de som utformat enkäten är med största sannolikhet inga elaka människor, intentionen har säkert varit god, MEN de behöver utan tvekan stöd att tänka igenom saker några gånger. Och kanske lite fortbildning...
Å andra sidan står det i min journal att jag har "auktoritetsproblematik" eftersom jag ifrågasatte vissa delmoment i tester etc så jag kanske bråkar bara för att bråka. Bråka är egentligen fel ord. Jag bråkar i stort sett aldrig. Jag frågar vänligt men är enveten när det gäller att få relevanta svar. I min värld är det inte auktoritetsproblematik att ifrågasätta saker, i min värld är det enda sättet att se till att utvecklingen inte stagnerar.
Jag har mött många fantastiska människor inom psykiatrin, jag kritiserar inte enskilda individer. Jag ifrågasätter metoder och attityder och det kommer jag att fortsätta med...och jag är övertygad om att det gagnar såväl människor med egen erfarenhet av psykiatrin som de som arbetar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar