Välkommen till min värld..

Tourettes syndrom och ADHD med autistiska drag är diagnoserna...resten är jag

http://www.tankarikaos.se/

- Boka mig som föreläsare på lisafrick@live.se, http://www.tankarikaos.se/ eller www.nsph.se/index.php?bokaenambassador.

- Stolt Attitydambassadör - läs mer på http://www.hjarnkoll.se/ och www.skane.se/attityder

- en del av projekt:bemötande, Psykiatri Skåne

fredag 29 oktober 2010

I´m movin´ movin´ movin´..........

Detta är sista inlägget här på åtminstonde två månader. Hädanefter hittar ni mig på http://blogg.skanskan.se/tankarikaos/

Kolla höger om SKÅNSKAN.SE..märklig känsla! ;)

Den som är intresserad kan också kika in följande länk: http://www.skanskan.se/article/20101026/ESLOV/101029606
Ligger på soffan idag, iklädd flanellpyamas. Huvudet dunkar duktigt och fast jag bestämt mig för att städa så har jag ännu inte orkat börja. Jag håller på att slappna av. Jag har nu slutat arbeta. Så fort stressen försvunnit, och huvudvärken gett med sig, så ska rusa mot framtiden med stora steg. Stora glada steg.
Det känns faktiskt inte tragiskt alls. Jag är så oerhört nöjd med mitt beslut. Och kollegorna..tja, de kan jag träffa ändå, precis när jag vill.

Observera namnet..hm
Min chef och jag hade ett litet avslutningsmöte igår, Han bjöd på tjusig lunch på Gyllene Måsen (McDonalds då...men Gyllene Måsen låter bättre). Han valde inte matställe dock, det gjorde jag. Jag hade lite bråttom att komma hem nämnligen. Mitt nya liv hägrade ju.
Hur som helst så hade han med sig en avskedspresent. Han är något av en vinspecialist så jag fick en flaska Old Wine. Han skrattade gott åt namnet på vinet. Lite kul var det allt. ;) Han är sådan, min fd. chef..han är lättsam, lugn, skämtsam och mycket mycket omtänksam.

Nu kommer snart min exkollega på besök. Vi ska dricka kaffe och snacka skit. Ska bli kul.
Det ser fortfarande ut som om någon gjort inbrott här hemma men min exkollega bryr sig inte nämnvärt. Hon är nämnligen MYCKET lik mig. På de allra flesta vis. :)

Vi ses på skanskan.se hörrni!

Puss på er

torsdag 28 oktober 2010

Luktar det illa? Men så stäng munnen...

Klockan är nu 01:10. Jag ska upp kl 06:00, om mindre än fem timmar alltså. Jag lär inte heller somna än på ett tag. Gissar mig till på att jag kommer att sova runt 4 timmar i natt.
Jag är trött. Väldigt, väldigt trött.
Nattvaket är inte helt frivilligt inatt dock, det är inte så att jag är vaken bara för att jag inte vill, eller kommer mig för, att gå och lägga mig. Inatt är jag vaken eftersom jag håller på att föra över hundratals bilder från min jobbdator till min privata dator. Rätt typiskt mig att komma på sista kvällen att det måste göras.
Imorgon lämnar jag in min jobbdator for good. På den finns alla bilder från tre jular tillbaka, vårt bröllop och flera semestrar. Vore lyckat att lämna dem där, oh ja.
Därför nattarbetar jag inatt. Snart får jag vila. Snart ska jag sova ett dygn i sträck. Snart är mamma här, då brukar jag somna bums. Det är faktiskt så..jag somnar när jag träffar henne. Vi brukar skoja om att det beror på att hon är så jäkla tråkigt, men sanningen är nog snarare att jag känner mig så himla trygg när hon finns i närheten. Mamma är liksom speciell, mamma är alltid mamma. Ja, pappa är speciell han med, men han är inte lika mobil som min mor..så honom får jag bara tillfälle att somna ifrån några gånger per år.


Flydda tider...
 Imorgon bitti ska min tjänstebil lämnas på service, och på fredag lämnar jag den på jobbet tillsammans med nycklarna. Fr o m fredag eftermiddag kommer jag att köra gammel-saab. Men tja, den är himla skön att köra, så jag har inget emot det. Fyra hjul och en ratt..som jag brukar säga.

För övrigt har jag funderat mycket på värderingar och beteenden den sista tiden. Jag blir så trött ibland. Trött på kategoriska människor, människor som alltid tror att just deras sätt är det rätta. Människor som tror att ytan är viktigare än vad som finns inuti. Sådant gör mig arg emellanåt, men oftast blir jag bara uppgiven och ledsen.
Jag möter ofta människor som inte beteer sig som jag, som har andra värderingar än vad jag har, och som lever sina liv på ett annorlunda vis än vad jag gör.
Hur korkad vore jag väl om jag hävdade att deras sätt är fel?!

Varför är det så himla svårt för vissa människor att bara acceptera olikheter?
Varför retar vissa människor upp sig på bagateller?
Varför tror vissa människor att de är bättre än andra?
Och framför allt...varför tycker vissa människor att de som inte gör precis som dem på något sätt skulle vara 1) sämre människor, 2) ha sämre uppfostran, 3) vara dumma i huvudet...and so on.

Det finns då och då saker jag reagerar på hos andra, sidor jag inte tycker är allt för lockande, men jag känner inget behov av att låta dem veta detta. Jag känner inget behov av att påpeka att deras sätt är FEL, eftersom jag lärt mig att fel och rätt är ytterst flytande begrepp. Mitt fel, är ju någon annans rätt och vice versa. Jag försöker istället fokusera på de sidor jag tycker om, och de likheter som faktiskt finns. För alla människor har någon likhet. Väljer man att fokusera på olikheterna blir man nog till slut en mycket bitter och ensam människa.

Usch. Det enda jag kan säga är usch.

Det som retar dig, kanske är normalt för mig. Kom ihåg att det som är normalt för dig, troligtvis retar någon annan. Ibland är det helt enkelt bättre att hålla käften stängd..för att slippa känna stanken av sin egen obehagliga andedräkt.

Datorn tickar på här brevid. Hundarna fiser fasligt illa. Tror jag måste släppa ut dem en sväng.

Vill lämna er med en uppmaning:
Se dig i spegeln och svara ärligt; TROR DU ATT DITT SÄTT UPPFATTAS SOM TREVLIGT AV ALLA DU MÖTER?

Väl mött alla!

tisdag 26 oktober 2010

Jag planerar att vara otrogen..

Mor, lilla mor, ingen är väl som du. :)
Min eminente vän, the big cold, har växt till sig en aning idag. Nös min nya datorskärm prickig för ett tag sedan.
Någon som upplevt det? En nysning utan förvarning?
Inte ont anande sitter du där och en nanosekund senare exploderar hela flabben i en enorm regnnysning. Inte mysigt alls. Snarare rent ut sagt omysigt.

Idag har jag ägnat mig åt att städa ur mitt kontor. På fredag slutar jag det arbete jag haft i 3 1/2 år. Jag har sorterat och slängt såväl pappersdokument som de dokument jag lagrat i datorn och på servrarna.
Det är ofattbart hur mycket skit man samlar på sig.
Jag är specialist på det för övrigt. Att lägga saker på hög menar jag. Jag har högar lite varstans.

Det börjar alltid med en intention om att äntligen skapa reda i kaos. Jag sorterar, sorterar och sorterar. Sedan slänger jag åtta tiondelar och sätter in resten i fina pärmar med prydliga register. Där sitter jag sedan, nöjd och stolt, i säkert en vecka innan jag en dag får ett brev med ett viktigt innehåll. Då tänker jag att jag ska sätta in det viktiga innehållet i pärmen efter maten..så att jag inte tappar bort det. Givetvis glömmer jag det, och sedan är högarna snart ett faktum igen.
Missförstå mig inte, jag tappar sällan bort dokument. De finns ju där..någonstans i högarna. Tar bara lite längre tid att hitta dem.
Snart kommer lilla mamsen hit på besök. Hon är mästarinna när det gäller prydliga pärmar. Hon kommer att ha händerna fulla.

Lägg till www. innan och skippa å:et så hittar du mig framöver
Kan också avslöja att bloggen, as you know it, snart kommer att få stryka på foten ett tag.
Jag planerar att vara otrogen.
Fr o m nu i helgen kommer jag nämnligen inte att blogga här längre, utan på Skånska Dagbladets webbplats. Det ska onekligen bli jättekul.
Många undrar hur jag ska komma på vad jag ska skriva, och om jag inte är rädd för att få skrivkramp. Svaret är nej, jag är inte ett dugg rädd. Lider man av en sådan svår ord-inkontinens som jag så ger bloggandet samma känsla som en jul-fanatiker får av Kalles Jul på julafton. Jag vill ha mer, mer, mer.

Nu ska jag stålsätta mig, hosta nervöst fyrtio gånger, knyta händerna och rynka på näsan medan jag gödslar mina grannars ojämna jäkla grödor på farmville. Huuu..

Natti natti

Till min son...

Detta blogginlägg tillägnas Storebror.

Storebror..Linus
Min förstfödde, mitt själaljus, min glädje, min stolthet.
I hela Solskenets liv har mycket, av förklarliga skäl, kretsat kring honom. Han är fullkomligt underbar på alla sätt men emellanåt har Storebror hamnat i skymundan. Det är lätt hänt. Syskon till barn som har någon form av funktionsnedsättning gör tyvärr ofta det. Dygnet har bara 24 h, och hur mycket jag än har försökt ändra på det så har jag inte lyckats. Jag tror inte Storebror har känt sig åsidosatt. Jag har frågat honom många gånger, och varje gång har jag fått samma svar; "Det är lungt, mamma. Det är bra. Jag har aldrig tänkt på det."
Jag tror det ofta är så det är. Syskonen känner sig inte åsidosatta eftersom de vänjer sig vid vardagen...de vet inget annat. Givetvis då förutsatt att föräldrarna gör sitt yttersta för att fördela tiden så rättvist det bara går. Jag har försökt att fördela min tid men känner själv att Storebror dragit det kortaste strået. Detta blogginlägg tillägnas därför honom, Storebror..Linus.

<3
Min son..
...aldrig någonsin har du höjt rösten åt mig. Aldrig någonsin har du skrikit "kärringjävel", smällt i dörrar eller tvärvägrat göra något jag bett dig om.
...aldrig någonsin har du bråkat om pengar, eller ställt till en scen när jag svarat nej på en fråga. Alltid har du svarat; "Okej, mamma, jag förstår."
...aldrig någonsin har du blivit sur på mig om jag sagt att jag inte orkat köra dig någonstans. Du har aldrig ens blivit arg på mig om jag någon gång glömt bort något jag lovat dig. "Det är okej, mamma", brukar du säga, "jag kan göra det imorgon."
...aldrig någonsin säger du ett ont ord om någon annan. Du har något gott att säga om de allra flesta, och du retar inte upp dig över bagateller. Det har till och med hänt att du försvarat någon som uppenbart varit otrevlig, med orden; "Äh, han/hon har det kanske inte så lätt..."
...förvisso retar du din bror emellanåt, men det hör nog till syskonrollen. Och när det verkligen gäller ställer du upp i vått och torrt.

Flydda tider...
De gånger jag varit arg på dig, vet du om att det varit befogat. Du bråkar inte då, utan erkänner...och lyssnar.
Du har alltid låtit mig veta att du är stolt över mig, precis som jag alltid är noga att berätta hur stolt jag är över dig. Dina retsamma skämt får mig att le, för jag vet ju att de är just det..retsamma skämt. Alltid, alltid, alltid har jag känt den största respekt från din sida. Och jag respekterar dig, du är en underbar människa.

Jag beundrar din vidsynthet, och din förmåga att inte döma människor på förhand. Aldrig kommer jag att glömma när vi, för många år sedan, brukade ha en helggäst i form av en flerfunktionshindrad flicka. Hon kunde inte prata, och de allra flesta ansåg henne oförmögen att kommunicera med omvärlden. En dag, när du var fem år gammal, lekte du med en kompis som påpekade att flickan inte kunde prata. Du tittade på honom då, med dina stora bruna ögon, och sa; "Mäh, kan hon visst det! Hon pratar med ögonen!"

Aldrig någonsin kommer jag att glömma dina ord när du låg halvt medvetslös i ambulansen, den där ödesdigra höstkvällen förra året. "Jag älskar dig, mamma", sa du och hjärtat ville sprängas i mitt bröst. Jag ville ta dig i min famn och skydda dig mot allt. Men jag kan inte det, du är lite större än jag nu för tiden. Jag tror dock att du vet, att oavsett hur stor och tung du blir, så finns din mamma alltid här för dig.
Oavsett vad!


Då det var du och jag mot världen, mitt hjärta
 Ditt liv har inte alltid varit lätt. Inte alls lätt. Och ändå har du blivit en helt fantastisk ung man. Det har varit du och jag mot världen, mitt hjärta, bildligt talat då givetvis. Och även om vår inre cirkel idag har utökats dramatiskt med kärleksfulla människor så är jag övertygad om att vi alltid kommer att ha ett speciellt band, du och jag.

När jag tänker på dig, min älskade son, slår mitt hjärta tredubbla slag. Jag är så stolt över att vara din mamma, och så oerhört tacksam över att jag får vara en del av ditt liv.

Jag älskar dig, Linus! Tack för att jag får vara en del av ditt liv!

Din mamma

måndag 25 oktober 2010

Fiskar efter sympatier..

Nu är avtalet undertecknat, snart byter bloggen adress. Åtminstone för ett par månader framöver.
Kände mig oerhört bekväm och naturlig när jag fotograferades inför blogglanseringen. Leendet kändes inte alls påklistrat, och de blickar jag fick från förbifarande bilister var rätt obetalbara. Varför känns det så konstigt att posera? Hur som helst så var fotografen en mycket trevlig kvinna som guidade mig igenom det hela. En av bilderna ska tydligen också ligga i ovankanten på min nya blogg. Förhoppningsvis ser jag inte helgalen ut.
Å andra sidan brukar helgalna, provokativa individer gå hem i media..hm.


Äpplen..the before-picture
 Jag är inte särskilt provokativ dock. Hela poängen med mitt bloggande är liksom att påvisa hur jäkla vanlig jag är. Eller hur vanligt ovanlig jag är. För som jag alltid brukar säga..alla är vi annorlunda på vårt eget vis. Och så ska det vara.
Förvisso kan jag bli tvärsemot emellanåt, sätta mig på tvären för att påvisa en poäng, men riktigt provokativ blir jag nog sällan. Det är inte min melodi. Jag tror på att vinster nås genom dialog, ömsesidig respekt och skratt.
Ni kommer alltså vare sig få se mig lättklädd, se bilder på mig hängandes över en toalett med en vinflaska i handen eller läsa uttalanden där könsord eller allt för grova svordomar ingår. Jag hade tänkt mig att ni skulle finna det jag skriver intressant ändå. Hoppas jag har rätt...

Helgen i Billinge har för övrigt varit mycket trevlig. I fredags anordnade byalaget (där undertecknad faktiskt är sekreterare....Uuuuuulla-Bella min sekreterare..kan aldrig låta bli att lägga till det..f-låt) byafest. Jag kan dock inte ta någon credit för anordnandet, eftersom det var fest-gruppen som ordnat detta. Levande musik hade vi också.

Äpplen blir must
(Levande musik? Märkligt uttryck egentligen. Vad är motsatsen? Död musik?)

Must töms upp
Igår skrapade jag ihop de sista av våra äpplen och begav mig ner till Magasinet i Billinge för att få dem pressade. Ytterligare ett roligt initiativ från byalaget. I mitt kylskåp finns nu 4,25 l himmelsk god äppelmust, pressad av våra egna äpplen. Kanske är det därför den smakar lite extra gott?

Äpplen..the after-picture
För övrigt har jag ont i ryggen, och i huvudet. Ska ta ett litet piller och fortsätta dagen med ett leende. Och med tanke på det oerhört "roliga" uttrycket; "Huvudvärk? Äh, man kan väl inte ha ont i en protes?!" konstaterar jag glatt att jag då uppenbarlige har ett huvud med innehåll. För ont gör det. Eller så rör det sig helt enkelt om fantomsmärtor..kanske.

Tyck synd om mig. Det är en order!

Fridens liljor hörrni!

lördag 23 oktober 2010

Lisa - Queen of the Nerds....

Jag erkänner!
Farmville..jag är beroende.

Farmville är en intressant företeelse på många sätt och, ärligt talat, ytterst beroendeframkallande. Inte minst det faktum att så många farmville-entusiaster skördar i lönndom. Det är uppenbarligen lite "skämmigt" att erkänna att man finner farmville underhållande, nördigt i kvadrat..upphöjt till 7.
Well, om så är fallet kan jag i så fall hädanefter tituleras som Queen of the Nerds. Jag skördar gladeligen. Jag mjölkar kossor, sår märkliga grödor som "candy corn" och "ghost pepper", kelar med bebis-tigrar och busar med mina farmvillegranner genom att utföra halloween-bus på deras farmer (trots att jag egentligen avskyr halloween).

Jag vet inte riktigt varför jag finner Farmville så underhållande. Underhållande är egentligen fel ord..avslappnande är ett bättre ord. Kamikaze-piloten finner mitt nyfunna bonde-alterego roande. Han accepterar det, och ler...roat. Han tycker att det är lite lustigt att en 36-årig tvåbarnsmor spelar onlinespel där fiktiva fän utgör grunden.
Jag bjuder på det.
Jag skördar bort all stress där jag ligger i soffan med datorn på magen efter en hektisk dag.
Jag tycker också mycket om det faktum att jag kan bestämma exakt hur jag vill att min farm ska se ut, vad jag ska odla och vilka djur jag vill ha. Till min glädje finns nu också flera möjligheter till att förvara föremål jag inte använder utan att jag för den skull är nödgad att göra mig av med dem. Jag bestämmer ordningen på farmen, farmen är en ordnad plats. Min ordning i kaos måhända.
Fyyyyyyyy!!!!

Det finns dock ett problem. För att själv tjäna pengar, erfarenhet och möjligtvis finna saker, finns en möjlighet att gå in på sina grannars farmer och skörda såväl grödor som djur samt att gödsla grannarnas grödor. Grödorna är uppdelade i små kvadrater som, sammansatta, kan bilda stora åkrar.
Nu till problemet...när du ska hjälpa din granne har du ett begränsat hjälpantal att tillgå. Fem (5) närmare bestämt. Du kan göra din granne fem tjänster. Fem.

FEEEEEM!!!!
 Fem är ett mycket ojämt tal.

Fem är ett obehagligt ojämt tal.
I hela mitt liv har detta varit ett problem. Jag har aldrig någonsin pratat om det, inte för att jag skämts över det utan helt enkelt för att jag aldrig tänkt på att nämna det. Jag avskyr ojämna tal. Jag avskyr assymetri. Många har nog en släng av denna egenhet, för tänk bara på hur det ser ut i fönstren hemma hos de flesta människor...där står två ljusstakar, eller två lampor, kanske två blommor. Symmetri, annars känns det obehagligt.
För mig är det nog lite allvarligare dock. Jag mår fysiskt illa när jag inte kan hjälpa mina farmvillegrannar symmetriskt. Jag kan inte riktigt förklara känslan men ska göra ett försök...
....jag får en känsla av obehag i bröstet, som om jag har svårt att andas. Ett lätt illamående kommer över mig dessutom, samt att jag känner ett starkt behov av att knyta nävarna. Jag knyter inte nävarna för att jag blir arg och vill slå någon, jag knyter dem så att mina fingertoppar känner motstånd. Fingertoppar utan motstånd känns obehagligt för mig. (Vi tar det en annan dag)
Det händer att jag bara hjälper mina grannar fyra gånger men allt som oftast tvingar jag mig själv att hjälpa till fem gånger. Jag tycker själv att detta är väldigt märkligt, men å andra sidan har jag accepterat att jag är märklig så jag skäms inte över detta heller. Jag har dock löst detta problem nu. Låt mig upplysa er...
The Holy W

En kvinna i min bekantskapskrets, en kvinna jag känner stor samhörighet med, gav mig ett tips. Vi skrattade båda när vi insåg att vi hade samma svårigheter när det gäller assymetri, och hon delade med sig av hur hon löst problemet. Istället för att gödsla fyra kvadrater i par och en stackars kvadrat helt solo hade hon kommit på att det känns bättre att gödsla alla till synes assymetriskt. Assymetrin i detta fall är dock sammanhängande eftersom hon gödslar ett W. Ett, två, tre, fyra, fem...i ett W. Jag provade när jag kom hem, och det kändes ärligt talat mycket bättre. Det känns inte helt bra, men ändå bättre. Jag är henne evigt tacksam. :)
Jag kan icke fatta varför Zynga, Farmvilles förälder, envisats med att utdela ett antal tjänster som är i stort sett omöjliga att fördela symetriskt. Undrar om Zynga är Tourettes-hatare, tvånghatare..

För övrigt raderar jag Farmville-posterna på min Facebook-logg. Inte på grund av skam, utan enkom därför att alla dylika poster rör till det i min stundtals ofokuserade hjärna. För många farmvilleposter dränker alla andra potentiella inlägg som kan dyka upp på min logg. Jag vill ha ordning där också, jag vill ha avslappning, tankevila.

Och givetvis tror jag inte på allvar att Zynga hatar människor som har tvång. Jag har aldrig, hittills, lidit av förföljelsemani. Jag skriver hittills..för jag kan aldrig säkert veta. Och vet ni vad..det kan inte ni heller.

Nu ska jag skörda mina grödor här. Och jag ska lämna massor av W:n på mina grannars farmer.

Bye bye, farmer..

torsdag 21 oktober 2010

Vi har haft inbrott....

Årets första...
Det snöade igår kväll.
Har uppfattat att de flesta ser detta som något negativt. Själv blev jag förtjust som ett barn på julafton.
I mina tankar ser jag mig själv sittande i soffan, invirad i min tjocka ludna mysfilt läsandes en bra bok allt medan snön virvlar utanför fönstren och elden i kakelugnen sprakar gemytligt.
(Fastfrusna bildörrar, elavbrott, oplogade vägar, ryggskott pga skottning och frostskador raderar jag bort ur tankarna för närvarande)

Faktum är att jag tycker om vintern. Eller rättare sagt, jag tycker om RIKTIG vinter. Förra vintern var exempelvis en ren dröm. I alla fall den vinter vi hade här nere i Skåne. På nordligare breddgrader låg snön kvar långt in i maj, det är mindre kul, men här nere försvann den enligt det mönster jag är van sedan barndomen.
Jag är ju norrlänning. Måhända ett gränsfall, född och uppväxt strax norr om Dalälven, men ändock, faktum kvarstår, jag är norrlänning.

Vintern i Skåne är dock i regel ingen höjdare. Jag tycker inte om ishinnor på svarta vägar. Jag tycker inte heller om när termometern visar -2 men vinden och fukten gör att det känns som om det vore -43 och öronen håller på att frysa loss. Jag gillar inte heller när vinden släpar med sig den lilla snö som finns ut över vägarna så att man inte vet om man kör på vägen eller ute på en åker. Jag tycker inte heller om alla orutinerade, ovana vintervägsbilister som halkar omkring som käglor på en bowlingbana, eller det faktum att de uppenbarligen fått för sig att dubbdäck inte är något att ha.

Låt mig upplysa er;

Dubbdäck räddar liv. Dubbdäck är BRA på isiga vägar. Om du skaffar dubbdäck slipper du sitta som ett plåster i min bils söta lilla bakdel, OCH du slipper fastna i diket du annars skulle glida ner i.

Jag är oftast en lugn och positiv människa. Bakom ratten är situationen något förändrad. Allra helst på vintrarna. Min mamma brukar alltid säga att hon inte alls känner den kvinna som sitter bakom ratten i min bil. Det är inte så att jag hyttar med nävar eller pekar finger..men det händer att jag svär högt och jag blir omkörd sista halvmetern där två körbanor blir en, eller om alla kör i 17 km/h bara för att det snöade i förrgår, eller för den delen om någon som kör 20 km/h för sakta vägrar köra åt sidan så att det går att köra förbi. Då svär jag väldigt högt för mig själv i bilen. Varför vet jag inte, det fyller inte direkt någon funktion, mer än att jag själv då lättar på trycket och sedan leende kan fortsätta min bildfärd.

Igår fick jag en pratstund med en kär vän och hennes enormt söta lille son, Sixten. Han är ljuvlig, onekligen. Jag är över lag ingen "bebismänniska". Jag har aldrig förstått vitsen med att gulla med alla bebisar man möter, men bebisar jag på något vis har anknytning till är givetvis en annan historia.
Det var härligt att träffa hans mamma, ta en promenad och snacka lite. Framöver ska det bli mer av det, no doubt.

För övrigt gnider jag geniknölarna kring ett handledningsjobb jag har. Funderar, vänder och vrider. Ska nog bli bra det här. Det svåraste i nästan alla handledningssituationer är dock en och samma sak; MAMMA!

Vill därför passa på att lämna er med följande ord:
Mamma är mamma. Mamma älskar oftast sitt barn och gör allt för att det ska bli så bra som möjligt. Mamma oroar sig för sitt barns välbefinnande. Oro är inte alltid logisk, men alltid något att ta på allvar. Att skylla på mamma leder ingen vart. En personalgrupp kan ytterst sällan förändra mamma. Se henne som en tillgång istället, förstå hennes oro. Lägg inte all energi på en faktor ni med allra största sannolikhet inte kan påverka, lägg den istället på att hitta strategier för att få samarbetet att fungera. Ibland har mamma till och med rätt. Bekräfta henne i detta, och var ödmjuk när ni för fram egna idéer. Mamma har känt den ni arbetar med längst av alla. Och sist av allt..försök fundera över hur du själv hade reagerat om det var du som var mamman.

Givetvis kan detta gälla PAPPA också. Eller MORMOR/MORFAR eller FARMOR/FARFAR eller..ja, ni fattar.
Nu ska jag försöka samla ihop mig själv och mitt hem innan jag ger mig ut på nya äventyr.
Om någon oanmäld kommer hit, kommer jag bestämt att hävda att vi haft inbrott. För det kan absolut inte finnas någon annan orsak till att ett hem är så stökigt som vårt är just nu.

Japp..inbrott var det.

(Förlåt och jag lurades med överskriften. I couldn´t help myself! Jag har ju Tourettes...)
Parantes 2 (F-låt igen..man ska inte utnyttja diagnoser. Men å andra sidan för de med sig ett visst obehag för den som har dem så jag tycker jag har rätt att skämta emellanåt.)
Parantes 3 (Alltså jag menar inte att jag brukar "hitta på tics och tvång" bara för att komma undan med saker utan att jag brukar skämta om dem för att avdramatisera det hela.)
Parantes 4 (Alltså jag BRUKAR inte skylla på Tourettes, jag lovar.)
Parantes 5 (Jösses, nu verkar det som om jag faktiskt brukar ta tillfället i akt, vräka ur mig något och skylla på Tourettes)
Parantes 6 (Jag ger upp, tro vad ni vill... ;D)

Väl mött alla!

onsdag 20 oktober 2010

Bloggen åker på semester...

Från och med tors 28/10 kommer bloggen att flytta under en period. Jag kommer givetvis att lägga en hänvisningslänk här så att den som vill kan följa med på turen.

What?!
Så snart jag kan ska jag berätta allt, känns oerhört roligt och spännande.

Innan dess kommer jag givetvis att blogga här flera gånger till.

Vill lämna er med en bild idag.
Den som kan gissa vad den föreställer och vad motivet sysslar med vinner en klapp på kinden!

Kram på er...

Du känner dig söööömnig...

Jag är fortfarande trött.
Trött är bara förnamnet. Trött är en fis i rymden, en amöba i världsaltet. Jag är förlamande trött.
Jag är mer än trött, jag är helsliten.

Förkylningen börjar ta ut sin rätt nu, och jag vill bara vila och vila och vila. Ska försöka kämpa på de två sista veckor jag har kvar på jobbet, vill inte lämna några lösa trådar. Men vi får se, jag måste nog lyssna på kroppen nu snart. Blutsaften hjälper inte, mamma.

Zzzzzzzz....
Solskenet är för övrigt också sjuk, och har varit hemma från skolan. Tror han blir hemma imorgon också.
När jag kom hem efter jobbet i eftermiddag frågade jag:
"Hur är det, hjärtat?"
varpå Solskenet ser begrundande på mig och svarar:
"Vad menar du med det? Undrar du hur jag mår eller?"
Jag älskar hans rättframma logik. Han levererar tankeställare på löpande band.
Storebror har praktiserat idag. Jag är så himla glad över att han trivs på sin praktikplats.

Det enda jag orkar dryfta ikväll, förutom dravlandet här ovan, är följande:

"Sätt inte ljuset under skäppan."
Vad i hela fridens dagar betyder det?! Förslag emottages med nöje. Men bara om du inte googlar det först! ;)

Jag har mycket mer att säga, eller skriva rättare sagt, men ögonlocken faller ihop här. Måste sova..måste sova.

Söta drömmar nu.

måndag 18 oktober 2010

Sov sött!

Vaknade precis i soffan.
Det är inte första gången jag vaknar till och upptäcker att jag ligger på rygg i vardagsrumssoffan med datorn på magen. Ögonen hotar att trilla igen just nu. Tror jag tar chansen. Jag är helt slut. Vill sova. I en vecka!

Natti natii..

söndag 17 oktober 2010

Me, myself och Tourettes syndrom

Har nu försökt lägga upp en film här i 1 1/2 dag. Ger upp för tillfället och lägger en länk istället:


För övrigt har min dator lagt av, den nya fina. Knäppte, inte ont anande, igång den imorse och helt plötsligt stod att jag var "inloggad på en temporär fil" och följaktligen inte kommer åt mina filer (dokument, bilder etc.)

Är jag arg?!

Har jag ADHD?!

Storebror har förbarmat sig över mig, gjort en systemåterställning och div justeringar, men ändå funkar skiten inte som det ska.

I´ll be back..när blodet slutat koka!
Morr på er. Morr morr morr....

fredag 15 oktober 2010

Att blunda när man kör bil är nog ingen bra idé..

Att jag har varit förkyld väldigt länge har nog inte gått någon som läst min blogg förbi.
Att jag också har Tourettes syndrom är knappast heller en hemlighet.


Vad är bäst?! Att rynka på näsan när man kör bil....
 Att vara förkyld länge OCH ha Tourettes syndrom kan vara problematiskt. Eller ja, givetvis är det problematiskt för alla att vara förkyld länge men har man dessutom Tourettes kan problemen bli lite annorlunda.
Min förkylning har inneburit att jag har en riktigt jobbig hosta. Ett av mina tics är också just hostningar.
Jag hostar nu alltså pga att jag är förkyld. Och jag hostar också ibland pga att jag måste. Eller känner att jag måste rättare sagt.
När min förkylningshosta börjar klinga av fortsättar jag ticshosta. Resultatet blir att halsen konstant blir lite irriterad. Alltså hostar jag vidare.

Har försökt få bort mina host-tics men inte lyckats särskilt bra. När jag inte tics-hostar blundar jag istället. Det är ingen bra kombo att ha ett yrke som innefattar mycket bilkörning och samtidigt ha tics som gör att man känner att man vill blunda. Ingen bra kombo alls. Att rynka på näsan funkar dock, men jag har inte riktigt tränat in det än.

Därför hostar jag vidare, och rynkar på näsan emellanåt..for now.

..eller att blunda?! Jag väljer INTE blunda ;)
Laddar inför Skånerock på Jägersbo i Höör ikväll. Ska bli himla kul. Men först ska jag till veterinären med min stora vovve. Rocky-pojken har fått öroninflammation igen :(

Ha nu en riktigt härlig fredagkväll allesammans. Själv ska jag vicka rumpa på dansgolvet till sent inatt!

torsdag 14 oktober 2010

Ordspråk och inplastade tänder

Ordspråk! Ordspråk är väl en märklig företeelse ändå. Ofta totalt ologiska haranger, åtminstonde i relation till vad den som använder ordspråket egentligen vill säga med det.

"Där gärdsgården är lägst hoppar alla över" är ett exempel. Tänk på det en stund.
Vad i hela friden betyder det?

Vackra blommor..
Ordspråk används för att säga något trots att man egentligen säger något annat. Jag är själv ordälskare, och broderar gärna ut orden när jag skriver. Till och med när jag talar emellanåt. Viktigt är dock att komma ihåg att inte alla uppfattar det man avser när man svänger sig med ordspråk och liknelser. Uttrycket "att brodera ut orden" är också ett sådant exempel, att "svänga sig med uttryck" är ett annat. Vi gör det hela tiden..vi är ologiska, och för somliga, totalt obegripliga.
Solskenet har svårt att förstå ordspråk. Detta betyder inte att han inte har förmågan att lära in vad som egentligen avses med ordspråken, men innan han lärt in dem är de totalt obegripliga för honom. Ofta tycker han också fortfarande att de är rätt korkade, även när han lärt sig vad de betyder. Han har svårt att förstå varför människor säger en sak och menar en annan. Det är en väldigt logisk åsikt. Egentligen.
Det är inte fel att använda sig av liknelser, det är inte heller fel att tycka att liknelser är onödiga. Huvudsaken är att alla minns att vårt sätt att tolka och förstå skiljer sig åt.
Som sagt, vi är alla annorlunda..bara på olika sätt. Och som vanligt..annorlunda är inte synonymt med fel. Annorlunda är bara inte exakt lika.

Jag föreläste för övrigt i Limhamn idag. Det var oerhört roligt. I publiken satt biståndshandläggare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, assistenter, några chefer, en systemansvarig och säkerligen några till yrkeskategorier som jag glömt. Jag har dåligt arbetsminne, jag skyller på det. Det rörde sig i alla fall om en ansenlig skara.
Efteråt fick jag väldigt vackra blommor. Jag älskar blommor. Den som gav mig blommorna hade sett på TV att jag älskar blommor.
Jag blev rörd. Det var liksom inte bara blommor, det var blommor av en anledning. Det fanns en tanke bakom, en omtanke. Blommorna står nu på vårt köksbord och sprider skönhet, hoppas de står sig länge.

Kvällen spenderades med familjen, varma smörgåsar och kortspel. Kamikazepiloten vann inte idag heller. Jag vill gärna tro att det beror på att jag blivit en så oerhört skicklig kortspelare. Sanningen är dock nog snarare att han helt enkelt fick dåliga kort ikväll också. Hur som helst är han nyklippt idag. Han är en riktigt snygging, min man.
Lilla Solskenet lekte med J hela kvällen, han var för trött för att blogga ikväll sa han. Han ska blogga imorgon istället.
Storebror försöker vänja sig vid att ha inplastade tänder. Jo, jag vet..det låter helkonstigt, men uppenbarligen gör de så numera om det finns frätskador på vissa tänder. Han hade inga nya hål i alla fall, det är bra.

Höll på att glömma. Ordspråket jag tog upp i början betyder att alla vågar sig på den som är svag...utifall inte alla visste det eller listat ut det redan. Har ärligt talat svårt att förstå vitsen med att säga "där gärdsgården är lägst hoppar alla över" istället för att helt enkelt säga att alla vågar ge sig på den som är svag. Men det är klart, det är bara jag..

Sovdags nu. Vi hörs imorgon!

onsdag 13 oktober 2010

Utbildningsradion, äldre släktingar och söta drömmar...

I eftermiddag har utbildningsradion varit här och intervjuat mig och Solskenet. Vi hade en allt igenom gemytlig pratstund på verandan allt medan vi mumsade wienerbröd och kolakakor. Solskenet var väldigt framåt och berättade på sitt kloka vis hur han uppfattar livet och omvärlden. Jag försökte göra detsamma.
Den som är intresserad kan lyssna på resultatet på P1 ons 27/10 kl 21:03. För den som inte kan, eller kommer ihåg, att lyssna kommer programmet finnas på Bildningsbyråns hemsida (programmet på P1 heter så)

Piggve
En äldre (och nu menar jag äldre, över 90 år) släkting ringde mig häromdagen. Hon hade sett mig på TV och tyckte att inslaget var väldigt bra. Hon sa att hon "tycker jag är så duktig och att det är så viktigt att berätta om den där sjukdomen". Hon sa vidare att hon hoppas att jag kommer att fortsätta föreläsa även i framtiden.
Jag föreställer mig att hon ändå blev rätt förvånad när hon, för det första, såg mig på TV och, för det andra, fick veta att jag har funktionsnedsättningar. Jag har aldrig medvetet dolt detta för henne men ämnet har liksom aldrig kommit upp. Jag blev oerhört glad över hennes uppmuntrande ord. Jag kunde höra genuin stolthet i hennes röst, och det kändes fantastiskt.
Och jag tänker..
...om en kvinna som föddes för över 90 år sedan, då psykiatriska diagnoser definitivt inte var något man talade högt om, anser att min öppenhet är nödvändig och viktig så finns det gott hopp om att de barn som idag växer upp med öppnare samtal kring psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar slänger fördomarna i sopkorgen. You go Mai, eller som min son skulle ha uttryckt det; Du äger!

Första fakturan!

För övrigt skickade jag mina två första fakturor idag. Det kändes rätt på alla sätt. Fick bassning av min banktjänsteman idag när hon insåg att jag inte fått iväg dem än. "Det är typiskt", sa hon, "det sista ni företagare tänker på är att ni faktiskt måste få betalt också för att kunna överleva. Ni brinner för det ni gör, men ni måste faktiskt leva också."
Hon har ju onekligen en poäng i det. Lovar bättring. Jag måste leva också.
Har för övrigt nästan helt fått kläm på mitt sprillans nya redovisnings- och faktureringsprogram. Utformningen är så oerhört pedagogisk att inte ens jag har några större svårigheter att greppa hur det går till.
Eller vänta nu föressten..jag är ju faktiskt rätt bra på sådant..trots att jag har ADHD. Är inte det konstigt?
För det kan väl aldrig vara så att en diagnos är en diagnos, men den som har diagnosen är en individ?!

Den som gissar rätt vinner en kram..

Nu är klockan sent, dags att sova. Kan inte påstå att jag är trött men jag har bestämt mig för att skapa goda sovrutiner. Har läst någonstans att nyckeln till god nattsömn är just rutiner, och med tanke på att jag över lag mår bäst när jag har rutiner så ter det sig ändå troligt att det borde innefatta även nattsömnen.
Återkommer med facit om några veckor.

Sweet dreams...

Papsen har fin tröja han...

...det tycker i alla fall jag. :)
Observera texten på tröjan! ;D

Schizofren man kidnappar barn...

Läser i tidningen idag att den man som kidnappade tvååringen i Malmö igår lever med schizofreni. Vill därför uppmana alla att gå in på Hjärnkolls hemsida (eller någon annan relevant sida) och läsa om schizofreni. Jag känner personligen flera människor med schizofreni som aldrig skulle kidnappa ett barn.

Själv har jag hostat mig igenom natten, fick inte många timmars sömn. Kamikazepiloten har troligtvis inte sovit mycket han heller med tanke på att jag hostar loss bara någon dm från hans öra, och ändå lät han mig vila vidare och tog hand om morgonruljansen imorse. Han är min hjälte. My superman!
(Och ja, mamma..jag ska ringa doktorn..lovar!)
Jag vill bli frisk nu, krafterna tryter.

Nu fes hunden här, måste vädra.

Vi ses!

tisdag 12 oktober 2010

Korkade kommentarer och logiskt tänkande...

Det blev uppenbarligen läsarstorm efter Dagens Nyheters hemreportage Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Läsarstormen kom sig tydligen av att många läsare reagerat över det faktum att de allra flesta svenskar inte ens skulle komma i närheten av att ha råd med dylikt boende.
Förvisso ligger det något i det, även jag anser att det finns en missklädsam snedfördelning i samhället, men jag hade knappast själv reagerat över reportaget. Personligen målar jag egenhändigt väggarna här hemma först efter att noga ha räknat efter om ekonomin räcker till en färgburk just den månaden men jag tycker ändå om att läsa om andras extravaganta heminredningsprojekt. Med en mugg sött och vitt kaffe i handen bläddrar jag ivrigt igenom heminredningstidningarnas reportage med snordyra inredningsdetaljer och drömmer mig bort en stund. Samhällsdebatten faller i glömska när jag sitter där. Jag kan bara gratulera det aktuella paret i DN som uppenbarligen inte lever på sjukersättning eller behöver oroa sig över om A-kassan kommer i slutet av månaden, jag missunnar dem inte deras lyckosamma situation. (Jaha, det där LÄT missundsamt ändå, men det är inte så jag menar. Jag LOVAR!) (Och nu lät det ännu mer missundsamt..jösses, jag ger upp. Tro vad ni vill....)

DN Hems reporters mindre intelligenta kommentar reagerade jag dock över där jag satt i bilen på väg hem från jobbet och lyssnade på hans febrila försök att rättfärdiga tidningens val. Radioreporten frågade varför DN inte gör ett reportage om en ombyggnation av en 1:a i förorten varpå DN-reportern svarade; "Ja men det är svårt att hitta några sådana projekt." Radioreportern undrade då, med rätta, varför varpå DN-repporten släppte den extremt intelligenta kommentaren: "Ja men de som är med i våra hemreportage är ju människor som har heminredningsintresse."

Jag skulle aldrig ha bojkottat DNs hembilaga pga att deras reportage handlade om ett hem där pengar inte är en bristvara. Däremot kommer jag att bojkotta DNs hembilaga pga att deras reporter uppenbarligen tror att den som bor i en 1:a i förorten inte kan ha intresse för heminredning. Det var en riktigt korkad replik.

Sedan när är god smak och intresse synonymt med en tjock plånbok? Jisses...

För övrigt hade Solskenet rättstavningsläxa idag. Han satt vid köksbordet länge, vred på sig, suckade regelbundet och verkade allmänt missnöjd.
Givetvis kom jag till undsättning efter en stund, och frågade; "Har du problem med läxan?"
"Jag ska skriva 15 ord som jag inte kan", svarade Solskenet missnöjt, "och sedan ska jag träna på dem så att jag kan dem."
"Jaha", sa jag, "men då får du väl göra det då."
Solskenet tittade misstroget på mig, höjde axlarna och sa; "Men hur ska jag kunna skriva ner 15 ord jag inte kan om jag inte kan dem?!"

Frågar du mig så tycker jag att det var en ytterst befogad fråga. Han är logiken personifierad, onekligen.
Efter en timmes gemensamt arbete hade vid dock hittat ett antal ord han inte kunde stava till..men det var inte uppgiften. Uppgiften var att hitta ord han inte kunde. Punkt.

Tänk så fel det kan bli när en logisk liten kille möter en inte alltid så logisk omvärld.

För övrigt har jag feber igen. Lär nog överleva denna gång också.

Väl mött vänner!

Spännande erbjudande..

Fick precis ett spännande erbjudande som involverar mitt bloggande. Känner mig lite som ett barn på julafton. Återkommer så snart jag vet att jag kan berätta.

Lappkärringar måste ha lappmössor, står i lagen
För övrigt var det frost i gräset imorse, vintern kommer tassande. Lappmössa är obligatorisk.


Min älskade drasut...

Hade tänkt blogga igår kväll, la mig i sängen med datorn på magen...och vaknade en halvtimme senare. Insåg mina begränsningar, lyssnade på kroppen, knäppte av datorn och somnade om. Bloggar idag istället.

Gårdagen var angenäm, min snoriga näsa till trots. Pratade i telefon med flera trevliga soon to be ex.kollegor, träffade mina projektmedarbetare i projekt:bemötande och umgicks med familjen. Skickade ett litet paket till mina föräldrar igår också. Tänker inte avslöja vad som låg i. ;)
På kvällen åt vi tacos (en av ungarnas favoriter, inte helt ovanligt) och spelade kort. Alex var också här, och vet ni vad...Kamikazepiloten vann INTE i kortspel igår kväll. Där satt vi; hans fru, hans far, hans son och hans bonus son..och alla önskade vi högljutt att han skulle förlora. Låter lite elakt men han tål. Jag älskar honom, men han är utan tvekan världens sämste vinnare. Han får tåla skadeglädje när han en gång inte vinner. Och han tål det, han är stark, han är ju gift med mig.

Solskenet lekte med sin kompis J igår. De har så himla roligt ihop. Jag är själaglad! J är för övrigt en störtskön kille. Hans lillgamla kommentarer är många gånger helt obetalbara, och när han frågar "Hur står det till med dig då?" är det svårt att inte dra på mungiporna.

Storebror..Linus..min äldste..praktiserar på Arjo Huntleigh i Eslöv varje mån-tisdag detta år. Han trivs väldigt bra. "Coola killar", brukar han säga. Har förstått att de coola killarna är i min ålder, dock långt mer insatta i it-världen än vad jag någonsin kommer att bli varpå en extremt datorintresserad 17-åring känner sig jämlik i deras sällskap. Det är skönt, härligt, att han känner sig hemma.
Han är min stolthet för övrigt. Lång, vacker och ståtlig..och med ett hjärta av guld. Han är envis som synden och vill alltid ha sista ordet, precis som sin mor. Han pratar så vuxet numera, är så klok. Kan emellanåt inte förstå hur han helt plötsligt blev en ung man. Tiden flyger, onekligen.

Imorgon kommer utbildningsradion hit. Solskenet ska också vara med. Rapport kommer...

Och nu ska här jobbas.

Väl mött!

söndag 10 oktober 2010

V.I.P´s from the past...


Pappa, jag och mamma

Mamma, jag och Storstinta...

Jag och pappa





Mormor, morfar och jag


Snor och spännande projekt...

Fick ett mejl från Eric Donell i fredags med en förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att bli Tourettesinformatör. Tourettesprojektet är en del av Riksförbundet Attentions arbete med att informera om olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt att, i likhet med Attityduppdraget, slå hål på de fördomar som finns ute i sammhället.
Det är ju knappast en hemlighet att jag är öppen med mina egenheter, och att jag anser det vara av största vikt att nå ut till så många som möjligt, så den 2 november tar jag tåget till Stockholm för att få alla fakta kring Tourettesprojektet. Ser verkligen fram emot det.

Höstros
För övrigt har min förkylning återvänt. Eller kanske är det ny gäst som anlänt? Oavsett vilket är resultatet att jag återigen är genomförkyld. Näsan är helt igenmurad, hostan håller mig sömnlös och det känns som om ögonen ska ploppa ur skallen på mig. Jag måste nog ringa doktorn imorgon. Jag behöver nog penicillin.

Solen skiner där ute och jag sitter på vår ljuvliga veranda, iklädd morgonrock, med datorn i knäet. Har tryckt i mig ibumetin och hoppas på att jag mirakulöst ska bli så pigg att jag orkar bege mig ut i trädgården en sväng. Knäppte i alla fall en bild på en vacker ros utanför verandan helt nyss. Misstänker att knopparna kommer att gå hädan, det var frost imorse.

Kamikazepiloten har bakat spettkakor sedan arla morgonstund och har nu lagt sig för att få någon timmes sömn.

Nu ska jag snyta mig. Häpp!

lördag 9 oktober 2010

Arvid Lagercrantz och andra fantastiska människor.

Vaknade absolut inte utsövd imorse efter 4,5 h sömn. Är glad att kamikazepiloten bakade spettkakor så att han slapp se mig hasandes ut i köket som en zombie med gårdagens maskara utsmetad från ögonfransarna till någonstans i höjd med mungiporna. Var så trött igår kväll att jag inte orkade tvätta av mig innan jag stöp.
När jag fått två koppar i kaffe i systemet knarrade kugghjulen i gång, och jag kände mig nästan energisk när jag körde ner till Malmö.
Arvid Lagercrantz

Jag deltog vid ett tältevenemang på Gustav Adolfs torg i Malmö idag, vilket anordnades för att uppmärksamma Världsdagen för psykisk hälsa.
Jag var bara en av flera talare, och mellan de två gånger jag var uppe på scenen lyssnade jag till det de andra hade att framföra.

En av min medtalare var Arvid Lagercrantz. Han berättade om händelser ur sitt liv, sin bok "Mitt galna liv" och om sina tankar kring psykisk sjukdom.
Jag fick också förmånen att utbyta lite tankar med honom efter våra framträdanden. Jag känner den djupaste beundran för honom såväl med anledning av alla hans yrkesprestationer och hans skickliga skrivande (den som känner mig vet att det skrivna ordet ligger mig varmt om hjärtat) som för hans öppenhet. Han berättade att han aldrig dolt sin sjukdom, utan att han tvärtom varit helt öppen med det inför sina kollegor och arbetsgivare. Och ändå har han haft en helt fantastisk yrkeskarriär. Det är onekligen upplyftande att höra. Jag tänker som han, att öppenheten underlättar för såväl individen som omgivningen. Det som göms undan blir föremål för tisslande och tasslande, och tisslande och tasslande föder ytterst sällan något positivt.
Jag bad om en autograf och fick såväl en autograf på ett papper som en bok med en dedikation till mina föräldrar. Båda kommer att hamna på hedersplats!

Arvid Lagercranzt gjorde ett starkt, och oerhört positivt, intryck på mig. Detta var ett möte jag kommer att minnas resten av mitt liv. Något att berätta för barnbarnen..onekligen.

Jag mötte många andra fantastiska människor idag också. En ung kvinna med HFA berättade om sitt arbete, en man kom fram och berättade om sina erfarenheter. Så oerhört rik jag är som har förmånen att möta, och lyssna till, så många fantastiska människor. Flera av mina vänner var också där. Dagen var härlig, på alla sätt.

Jag fick skratta också, många gånger.
En man med utländsk härkomst frågade mig på knagglig svenska om jag, med enkla ord, kunde förklara vad ADHD innebär.
Jag försökte så gott jag kunde och mannen nickade och förstod, men när jag använde ordet impulsivitet bad han om en förenkling. Jag försökte då förklara att man, om man är impulsiv, kanske handlar först och tänker sedan.
Mannen funderade ett ögonblick, såg allvarligt på mig och sa; "Aa, är du farlig?"
Jag blev så paff över hans fråga att jag skrattade till men förklarade sedan för honom att jag inte alls är farlig och drog några exempel så att det skulle bli tydligare.
"Tack för att du förklarar", sa mannen och gick.

Frågan "Är du farlig?" kan måhända tyckas vara oerhört dramatisk men efter lite eftertanke måste jag säga att jag föredrar den direkta frågan istället för att han tyst hade gått därifrån och kanske felaktigt trott att människor med ADHD är farliga.

Jag tycker vi ska börjar fråga mer istället för att tysta anta.

Kvällen spenderades med min älskade familj; Kamikazepiloten, Solskenet, Storebror och svärfar. Och vet ni vad...JAG VANN I KORTSPEL IKVÄLL!!! :)

Nu ska jag läsa Arvid Lagercrantz bok. Har redan läst nästan halva...

Väl mött!

fredag 8 oktober 2010

Fördomar...

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Det är synd om oss alla med jämna mellanrum; ibland mår vi bra, ibland mår vi mindre bra och ibland mår vi riktigt dåligt.
Jag mår allt som oftast bra.
Jag tycker inte att jag är onormal. Om jag tyckte att jag var onormal hade jag nog inte valt att bli attitydambassadör.

Det finns många olika fördomar i samhället, och dessa drabbar oss alla. Funderar kring de fördomar jag brukar möta.

Å ena sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att jag är mina diagnoser, eller snarare att de tror att jag är deras bild av diagnoserna; att jag absolut inte kan strukturera, att jag har ett hetsigt temperament, att jag absolut inte kan läsa av andra människor etc. Dessa människor blundar, lägger händerna för öronen och kan vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns i stora drag två läger; de som tror att jag är onormal och oberäknelig, och inte vill ha med mig att göra, och de som tror att jag helt enkelt inte klarar av lika mycket som dem och därför inte räknar med mig som de skulle göra med någon som inte har några diagnoser.

Å andra sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att det är synd om mig, att jag lever i självförnekelse och att jag är ett offer för psykiatrin. Dessa människor målar in mig i sin egen bild av psykiatrin. De tror att jag vandrar omkring och känner mig "onormal", att omvärlden intalat mig att jag inte är "normal" och att jag mår dåligt av det. Dessa människor blundar också, och lägger händerna för öronen. De kan inte heller vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns också i stora drag två läger; de som tror att jag mår dåligt av att ha fått en diagnos och som menar att jag skulle må mycket bättre av att inte ha någon "etikett", och de som tror att jag ränner omkring och känner mig "onormal" och utanför. Dessa människor lägger ofta stor energi på att redogöra för mig varför jag är "normal", och på att försöka få mig att känna mig "normal".

Ärligt talat...alla ovanstående kategorier kan vara mycket tröttsamma. Fördomar bygger oftast på okunskap, och de skapas sällan av genuint elaka människor. Jag är mycket medveten om att de fördomar jag möts av inte beror på att den som för fram dem är elaka individer.
Ändå blir det tröttsamt ibland, när orken tryter.
För ganska ofta slås jag av att den människa jag möter faktiskt inte alls är intresserad av mina upplevelser, utan istället intresserad av att berätta för mig hur de tycker att jag borde uppleva världen.
Det är en märklig företeelse tycker jag. Mycket märklig.

Jag mår inte dåligt. Jag springer inte heller omkring och känner mig "onormal", för vad i hela fridens dagar kan kategoriseras som "normal"?
Jag är lika normal, eller onormal, som alla andra människor.
Jag har valt att bli attitydambassadör för att få möjligheten att berätta för människor om vem jag är, hur jag fungerar, vad jag är bra på, vad jag har svårare för..jag har helt enkelt valt att bli attitydambassadör för att berätta för människor att jag inte är konstigare än någon annan. Jag är vare sig bättre eller sämre, mer normal eller mer onormal. Jag är bara annorlunda, precis som alla andra individer.

Vi är alla annorlunda. Och ändå är vi på många sätt så lika. Visst är det härligt!

Jag tycker inte alls att jag är mina diagnoser, men jag tycker däremot att det är väldigt skönt att ha fått ett svar på varför jag upplevt vissa svårigheter inom vissa områden. I och med att jag blivit medveten om det har jag också en helt annan möjlighet att ta itu med dem...alternativt att strunta i dem och koncentrera mig det jag är bra på istället.
När jag fick huvudvärk och ansträngda ögon gick jag till optikern. Där konstaterades att jag hade dålig syn. Om man har dålig syn kan man prova ut glasögon för att underlätta livet.
När jag fick ryggskott gick jag till vårdcentralen. Där konstaterades att jag hade nerver i kläm. Om man har nerver i kläm kan man få smärtlindrande medicin, prova sjukgymnastik eller andra metoder för att minska problemen.
När jag kom på att jag hade svårt att tänka klart mina tankar gick jag till psykiatrin. Där konstaterades att jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom. Om man har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom kan man få medicin för att förbättra koncentrationen, struktureringshjälpmedel och andra metoder för att underlätta vardagen.

För mig är ingen av de ovanstående mer konstigt än det andra. För mig innebär det exakt samma sak; jag har upplevt ett problem eller en svårighet, och jag har letat ett sätt att komma till rätta med det. Rätt enkelt egentligen.

Och det var allt för idag...

torsdag 7 oktober 2010

Kom och träffa mig!

Kom och träffa mig på:

Lördagen den 9 oktober kl 11-15 på Gustav Adolfs torg
 
Världsdagen för psykisk hälsa


Klicka bara på länken för att få upp inbjudan..

onsdag 6 oktober 2010

Vissa dagar gör man saker man inte brukar göra..

Ikväll är jag trött. Ligger här med datorn på magen och kisar. Jag gör så emellanåt har jag upptäckt, tvingar mig själv att ha ögonen öppna trots att de vill falla igen. Märkligt. Ofta har jag ju så svårt att somna in så man skulle ju kunna tycka att jag borde ta chansen när ögonlocken börjar strejka. Jag får träna på det, helt enkelt.


Från Sydnytt 6/10 kl 19:15
 Dagen som just passerat har utan tvekan varit väldigt händelserik. Jag brukar sällan bli nervös men sedan jag igår fick veta att SVT Sydnytt skulle göra ett litet inslag med mig idag kändes det faktiskt aningen sugande i magtrakten. Inför deras ankomst idag kom jag på mig själv med att vandra fram och tillbaka här hemma. Jag irrade liksom runt lite planlöst, fick inget uträttat och hade ändå inte ro att sätta mig ner och ta det lungt. Gick in i köket för att hämta en koppkaffe och glömde skeden. Gick efter skeden och glömde koppen..and so on...
En stund innan de kom fick jag dock ett telefonsamtal som fick mig på andra tankar. Vips försvann nervositeten, och den återkom inte. Har ingen aning om varför.
Reportern och kameramannen var ytterst sympatiska människor, jag kände mig helt trygg. Dessutom gillade jag deras direkta order; gå ditåt, kom häråt, titta ditåt. Sådant är skönt tycker jag, när människor berättar hur de vill ha det...
...tycker det är så tröttsamt med gissningslekar.

Solskenet hann komma hem ifrån skolan innan TV-teamet åkt. Han visste om att de skulle komma, kikade in i rummet och sa; "Är de kvar än?!" tätt följt av ett "hej" och "jag går upp till mig..." Han är inte direkt jätteintresserad av att prata med människor han inte känner. Men han var jätteduktig, han sa hej!

Solskenet tyckte att det kändes konstigt att se mamma på TV, för på TVn brukar han ju se en massa kändisar. Men sedan log han och sa att det var lite roligt också. Storebror sa att han tyckte inslaget var bra. "Bra TV-inslag, mamma", var det första han sa när jag kom hem ikväll. Det kändes härligt. Kamikazepiloten gav också sitt gillande. Det är viktigt för mig, han är ju i allra högsta grad insyltad. :) Och mina största supportrar, mamma och pappa, lyckades leta reda på SVT Play de också. Att de skulle säga att de tyckte att inslaget var bra var trots allt föga oväntat, de är nog faktiskt lite partiska. :)

Själv såg jag inslaget på SVT Play för en stund sedan. Smygkikade mellan fingrarna. Tänk så konstigt det känns att se sig själv på TV. Hör ju inte till vardagen direkt.
Hittade mig själv på deras webbsida också, kändes också väldigt annorlunda. http://svt.se/2.128339/1.2181079/attitydamassador_med_touretts_syndrom?lid=puff_2181079&lpos=lasMer

Efter fyra timmar tackade Sydnytt för sig och jag styrde kosan mot Malmö där jag skulle föreläsa på Malmö Stads Anhörigdag. Jag föreläste sist av alla och publiken hann tunnas ut dramatiskt innan det blev min tur. Kan ärligt säga att det var den minsta skara jag någonsin föreläst för..men vad gör väl det. Små församlingar inbjuder oftast enklare till öppna dialoger, det är också mycket intressant.

Tror faktiskt att jag ska följa mina ögonlocks högsta önskan och slumra in nu. Känner mig duktig.

Väl mött alla!

tisdag 5 oktober 2010

Låt oss skjutsa ut rullstolen för trappan, vet jag....

Okunskap kan vara förödande.
När okunskapen dessutom florerar i miljöer där kunskapen borde ha ett starkt grepp känner jag mig stundtals uppgiven.
"Kan ni flytta er", snäste den personlige assistenten och tog min stol. Kvinnan arbetade hos en rullstolsburen kvinna och tyckte uppenbarligen att vi var i vägen. Hon blängde surt på oss och ställde aningen för hårt ned stolen bredvid kvinnan i rullstol. Jag fick sätta mig på en stol längre bak..och resultatet blev; blåmärken, rivsår, nackspärr och väldigt, väldigt öm hårbotten. Någon liten inventarie fick också stryka på foten.

Att ta bort tryggheten för en människa med autism eller autistiska drag är lika illa som att rulla ut en rullstol för en trappa. Att snäsigt ta för givet att en människa inte har behov av stöd bara för att det inte syns utanpå är helt idiotiskt. Framförallt om man befinner sig i ett sammanhang där sannolikheten är hög för att den människa som sitter bredvid har någon form av funktionsnedsättning.

Hon ska vara glad, assistenten, att det var jag som var tryggheten. För den man allra först tar ut sina frustrationer på är tryggheten, den man vet finns kvar när stormen bedarrat.
Och när lugnet åter sprider sig kommer tårarna, ångesten, ångern. Det blev ju så fel.
Varför blev det så?
Jag kan väl inte ha gjort så?
Varför gjorde jag så?
Vad är det för fel på mig?!
Jag duger inte till något!
Kommer du att försvinna nu?!

Förhoppningsvis tänker den här personlige assistenten sig för en extra gång innan hon sliter stolen från någon och snäser "kan ni flytta på er".
Förhoppningsvis insåg hon att behovet av stöd på intet sätt bara skulle vara knutet till en rullstol....

Och jag känner mig inte uppgiven mer. Jag känner än mer hur viktigt det är att berätta, för alla som vill lyssna..och de andra också!

Och svaret på den fråga jag fick av den oroliga ledsna människan med autistiska drag är:
Nej, jag kommer inte att försvinna. Jag förstår varför det blev som det blev, och jag vet att du inte hade någon annan möjlighet i just den situationen...

Någon frågade mig om detta, undrade varför jag inte brukade bli aggressiv, jag har ju också autistiska drag. Svaren är många.
1) Alla är individer, alla är olika.
2) De autistiska dragen är olika, ligger på olika nivåer och inom olika områden.
3) Jag har ingen intellektuell funktionsnedsättning. Jag besitter förmågan att skapa strategier, och att med intellektet tolka olika situationer. Har man någon form av intellektuell funktionsnedsättning däremot är det mycket svårare att tolka omgivningen. Det är inget fel med det, det är bara så det är.
4) Jag har klarat mig mycket bra i livet, jag har aldrig behövt känna på hur det känns att gång på gång drabbats av panikångestattacker eftersom omvärlden haft för stora krav på mig.

måndag 4 oktober 2010

Nostalgi..

Har ägnat mig åt trädgårdsarbete idag. Önskar jag kunde göra det imorgon också. Få saker gör mig så fridfull som trädgårdsarbete.
Jag längtar efter lugn och ro nu. Jag vill strosa omkring här hemma och påta i jorden, plocka lite med tvätten kanske, rulla några köttbullar, skriva några sidor, promenera med hundarna, umgås med min familj. Jag har saknat det, inte haft tid för det...men snart ska jag göra bara det i åtminstone någon månad. Själavila.

Blir alltid lite nostalgisk på hösten. Kanske beror det på löven som faller till marken och förmultnar. Kanske påminns jag om alltings förgänglighet. Fast å andra sidan blir mullen drivkraften för nya plantor så slutet är egentligen inte totalt.

En vecka kvar av dygnet-runt-arbete. En vecka. Sedan bloggar jag loss igen, precis som tidigare.

Väl mött alla!

tisdag 28 september 2010

Ålderstecken?

Den förlamande tröttheten har övermannat mig. Ögonen vill inte fortsätta vara öppna. Svider gör de också. Ögonen. Droppade dem med allergi-ögondroppar ikväll och för några minuter kändes det bättre. Det enda jag kan göra är att konstatera att orsaken till det onda troligtvis är en av två saker; antingen hör ögonsvidet ihop med min megaförkylning, eller så håller jag på att bli gammal. Minns tydligt hur frekvent det droppades med "extra tårar" på ålderdomshemmet jag jobbade på för många år sedan. Oavsett anledning..kul är det inte.

Jag har mycket att göra nu. Väldigt mycket. Bloggandet kommer troligtvis att bli lidande under denna period, men misströsta ej. I´ll be back! Jag återkommer alltid. Lite som en irriterande mygga när man ska somna.

För övrigt tittade jag på Glada Hudik-teatern ikväll, och log med hela ansiktet. Jag blir så lycklig när jag ser deras framgångar, och jag blir stolt och nostalgisk när jag ser alla bilder från min hemstad. Att jag sedan har haft äran att faktiskt fått arbeta med dessa människor för många år sedan gör att det känns lite extra i hjärtetrakten. Det var innan Elvis dock, långt innan berömmelsen..men de var lika fantastiska på den tiden.

Och nu är det dags att sova. Bums!

Natti natti..

måndag 27 september 2010

Med knätofs på IKEA.

Spettkaksgumman
Jag har piggnat till en aning, vilket är skönt med tanke på att de två kommande veckorna kommer att bli ytterst hektiska. Benen är trötta idag dock, men det beror på att vi stod på Mikaeli marknad på Fredriksdal och sålde spettkakor hela dagen igår. Tröttsamt men oerhört roligt.
Mina fina hembygdsdräkts-skor måste dock lämnas in till skomakaren. Av någon okänd anledning (misstänker fukten) släppte helt plötsligt limmet under sulorna och jag flip-floppade fram med två skor vars sulor inte riktigt satt fast i lädret. Tur jag stod still för det mesta.

Hur som haver så var jag åtminstone varm upptill. Idenorsdräkten är verkligen som gjord för fuktiga, småkyliga logar.

På vägen hem droppade vi in på IKEA en sväng. Ingen av oss är någon IKEA-fantast men eftersom vi hade några inköp att göra kändes det rimligt att göra det på vägen hem.

Behöver jag berätta vilka konstiga blickar jag fick på IKEA där jag strosade runt med min kundvagn, iklädd folkdräk?

Tänkte i mitt stilla sinne att jag väl borde vara alla sverigedemokraters drömpingla just där...folkdräkt, IKEA..kan det bli svenskare än så?

Faktum är att de enda som faktiskt log åt mig var invandrarna. De log uppskattande. Och en äldre dam i kassan. Åh, så fin du är, utbrast hon. Tänk så roligt det är att höra det...

Vi borde ge varandra komplimanger oftare.

Ville bara säga...jag tycker du är jättefin!! :)

Och nu bär det av mot Helsingborg.....

lördag 25 september 2010

Hej, jag söker arbete...

Snorar vidare här. Och filosoferar under tiden.
Låt oss ponera att du har ett företag och ska anställa. Följande personligt brev inkommer:

Lägg till bildtext
"Hej,
Jag söker den utannonserade tjänsten som enhetschef.
Mitt namn är Lisa Frick. Jag är 36 år gammal, gift och har två barn.
Jag har en socionomexamen samt en fil.kand i socialt arbete och har arbetat inom omsorgen i 16 år. Jag har såväl arbetat som personlig assistent och vårdbiträde, som biståndshandläggare och uppdragschef inom personlig assistans.  
Jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom........etc.."


Rannsaka nu dig själv noga och svara ärligt. Hade du ringt in mig till en anställningsintervju?

torsdag 23 september 2010

Nyhetsprio?

Försökte logga in på facebook helt nyss men möttes av meddelandet:
"Service Unavailable - DNS failure

The server is temporarily unable to service your request. Please try again later.
Reference #11.8fe6ef50.1285274411.11fd23"

Blev lite fundersam men tänkte att min uppkoppling krånglade. Provade att surfa in på Aftonbladet.se och överst på sajten stod:
"Problem på Facebook
Facebook ligger för närvarande nere för användare i både Sverige och USA.
Facebook skriver i ett pressmeddelande: "Vi har för närvarande problem med sajten vilket gör att den är väldigt långsam eller inte går att komma in på för vissa användare. Vi arbetar på att lösa problemet så snart som möjligt".
– Facebook har hittat felet och räknar med att ha åtgärdat det inom kort, säger Jan Fredriksson, presstalesman för Facebook i Sverige."

Längst upp på Aftonbladet.se stod det alltså. Längst upp....
Längre ner på sidan stod att läsa om val-kaos, antirasist-kampanjer, att isen smälter på Grönland, att en tredjeklassare hotade kompisar med kniv..and so on..
Men längst upp stod det om att Facebook har problem.

Bara jag som ser prioriteringsfelet i nyhetsrapporteringen?

Besökte för övrigt mässan Psykisk O-hälsa Syd idag. Lyssnade på flera intressanta föreläsningar och träffade många intressanta människor. Insåg dock framåt eftermiddagen att det var oerhört dumt gjort. Jag borde ha stannat hemma och kurerat mig. Febern blossade upp igen, och ögonen började svida.
Ligger här nu och tycker synd om mig själv, och förbannar mig själv för att jag aldrig lär mig att bli riktigt frisk innan jag startar turbomotorerna. Men det är ju så förbaskat frustrerande att vara sjuk.

Jag har inte tid med sådant!

Vampyren..

Jaha, så blev klockan över midnatt igen.
Är jag trött?
Näpp.

I will eat you alive....
Varför jag kvicknar till nattetid vet jag inte, men det är ett fenomen som följt mig sedan urminnes tider. Eller ja, åtminstone så länge jag kan dra mig till minnes.
Minns hur jag som barn brukade tända ficklampan under täcket och smygläsa Bamse. Upptäckte du det någon gång, mamsen? ;)
Som tonåring somnade jag med hörlurar på öronen (ja, på den tiden var det på, eller alternativt över, öronen. På den tiden fanns inte hörlurar man sticker in i öronen) och min fina gula walkman i handen.

Jag sover ganska lite egentligen. Konstigt att jag fungerar. Antar det helt enkelt är så att sömnbehov varierar människor emellan.

Om jag vore envåldshärskare skulle jag börja arbeta kl. 12:00. Jag skulle inte nödvändigtvis sova till tolv, men åtminstone till tio. Sedan skulle jag sitta och dricka kaffe och läsa tidning i lugn och ro.
Arbetsdagen skulle sluta vid 19-tiden på kvällen, och i säng skulle jag troligtvis inte komma förrän vid två-tre på natten. Fyra om jag ville götta mig lite extra.

Rullade köttbullar idag, för övrigt. Gott blev det. Det är något särskilt med hemmarullade köttbullar.
Solskenet tycker dock mycket bättre om frysta köpeköttbullar, så jag fick lov att steka några sådana till honom. Jag bråkar inte om bagateller. Huvudsaken är att han blir mätt, och att vi har det bra tillsammans.

Storebror ska iväg på intervju inför en potentiell praktikplats imorgon. Önskar jag fick följa med. Då skulle jag stå bredvid honom, le med hela ansiktet och vara stolt till bristningsgränsen.
Varför jag är stolt över att han ska praktisera?
Ingen aning..jag är bara stolt i största allmänhet över mina söner.
Ibland hittar de på hyss. Möjligtvis gruffar jag i stunden men i förlägningen tackar jag min lyckliga stjärna för att mina söner är sådana fantastiska människor.
För vet ni vad..även fantastiska människor gör fel ibland. Till och med jag. Till och med. Det ni.

Det värsta är egentligen inte att göra fel, det värsta är att göra fel och inte försöka lära sig något av det.

Nu ska jag jobba lite, den sena timmen till trots. Jag jobbar bäst på natten när det är tyst och lungt. På natten är koncentrationen på topp. Jag är en nattvarelse, utan tvekan.

Kram från
Vampyren....

tisdag 21 september 2010

Transexuella är knäppa (?)

Jag och Solskenet såg, tidigare ikväll, en dokumentär om en transexuell man.
Mannen var stor, grov och hade skäggstubb. Han satte på sig BH och kjol, och målade läpparna.

"Han är knäpp?", sa Solskenet till mig. Han rynkade näsan och ögonbrynen och såg på mig.
Den som inte känner Solskenet skulle kanske tycka att det lät fördomsfullt. De som inte känner Solskenet hör troligtvis inte frågetecknet i slutet.

"Nej", sa jag, "han är inte knäpp. Det finns män som känner att de egentligen borde ha blivit kvinnor, och kvinnor som känner att de egentligen borde ha blivit män. De känner att de har ett annat kön än vad de föddes med. Om en man känner att han borde ha blivit kvinna tycker han ofta om att klä sig i kvinnokläder, precis som jag tycker om att klä mig i kvinnokläder. Sådana människor kallas för transexuella. Det finns också män som tycker om att klä sig i kvinnokläder, och kvinnor som tycker om att klä sig i manskläder, utan att de för den skull vill byta kön. Sådana människor kallas för transvestieter. Det är inget fel på dem. De är vanliga människor. Alla är ju olika, det vet du ju."

"Jaha", svarade Solskenet, "då förstår jag."
Och så tittade vi vidare.
Solskenet tyckte att mannen verkade snäll.

En man i kvinnokläder var något Solskenet inte stött på tidigare, alltså vet han inte hur han ska förhålla sig till det.

Tänk om alla människor hade samma inställning som Solskenet...."Jaha, då förstår jag."

Världen skulle vara ett bättre ställe....