Låt oss skjutsa ut rullstolen för trappan, vet jag....

Okunskap kan vara förödande.
När okunskapen dessutom florerar i miljöer där kunskapen borde ha ett starkt grepp känner jag mig stundtals uppgiven.
"Kan ni flytta er", snäste den personlige assistenten och tog min stol. Kvinnan arbetade hos en rullstolsburen kvinna och tyckte uppenbarligen att vi var i vägen. Hon blängde surt på oss och ställde aningen för hårt ned stolen bredvid kvinnan i rullstol. Jag fick sätta mig på en stol längre bak..och resultatet blev; blåmärken, rivsår, nackspärr och väldigt, väldigt öm hårbotten. Någon liten inventarie fick också stryka på foten.

Att ta bort tryggheten för en människa med autism eller autistiska drag är lika illa som att rulla ut en rullstol för en trappa. Att snäsigt ta för givet att en människa inte har behov av stöd bara för att det inte syns utanpå är helt idiotiskt. Framförallt om man befinner sig i ett sammanhang där sannolikheten är hög för att den människa som sitter bredvid har någon form av funktionsnedsättning.

Hon ska vara glad, assistenten, att det var jag som var tryggheten. För den man allra först tar ut sina frustrationer på är tryggheten, den man vet finns kvar när stormen bedarrat.
Och när lugnet åter sprider sig kommer tårarna, ångesten, ångern. Det blev ju så fel.
Varför blev det så?
Jag kan väl inte ha gjort så?
Varför gjorde jag så?
Vad är det för fel på mig?!
Jag duger inte till något!
Kommer du att försvinna nu?!

Förhoppningsvis tänker den här personlige assistenten sig för en extra gång innan hon sliter stolen från någon och snäser "kan ni flytta på er".
Förhoppningsvis insåg hon att behovet av stöd på intet sätt bara skulle vara knutet till en rullstol....

Och jag känner mig inte uppgiven mer. Jag känner än mer hur viktigt det är att berätta, för alla som vill lyssna..och de andra också!

Och svaret på den fråga jag fick av den oroliga ledsna människan med autistiska drag är:
Nej, jag kommer inte att försvinna. Jag förstår varför det blev som det blev, och jag vet att du inte hade någon annan möjlighet i just den situationen...

Någon frågade mig om detta, undrade varför jag inte brukade bli aggressiv, jag har ju också autistiska drag. Svaren är många.
1) Alla är individer, alla är olika.
2) De autistiska dragen är olika, ligger på olika nivåer och inom olika områden.
3) Jag har ingen intellektuell funktionsnedsättning. Jag besitter förmågan att skapa strategier, och att med intellektet tolka olika situationer. Har man någon form av intellektuell funktionsnedsättning däremot är det mycket svårare att tolka omgivningen. Det är inget fel med det, det är bara så det är.
4) Jag har klarat mig mycket bra i livet, jag har aldrig behövt känna på hur det känns att gång på gång drabbats av panikångestattacker eftersom omvärlden haft för stora krav på mig.