Vissa dagar gör man saker man inte brukar göra..

Ikväll är jag trött. Ligger här med datorn på magen och kisar. Jag gör så emellanåt har jag upptäckt, tvingar mig själv att ha ögonen öppna trots att de vill falla igen. Märkligt. Ofta har jag ju så svårt att somna in så man skulle ju kunna tycka att jag borde ta chansen när ögonlocken börjar strejka. Jag får träna på det, helt enkelt.



Från Sydnytt 6/10 kl 19:15

 Dagen som just passerat har utan tvekan varit väldigt händelserik. Jag brukar sällan bli nervös men sedan jag igår fick veta att SVT Sydnytt skulle göra ett litet inslag med mig idag kändes det faktiskt aningen sugande i magtrakten. Inför deras ankomst idag kom jag på mig själv med att vandra fram och tillbaka här hemma. Jag irrade liksom runt lite planlöst, fick inget uträttat och hade ändå inte ro att sätta mig ner och ta det lungt. Gick in i köket för att hämta en koppkaffe och glömde skeden. Gick efter skeden och glömde koppen..and so on...
En stund innan de kom fick jag dock ett telefonsamtal som fick mig på andra tankar. Vips försvann nervositeten, och den återkom inte. Har ingen aning om varför.
Reportern och kameramannen var ytterst sympatiska människor, jag kände mig helt trygg. Dessutom gillade jag deras direkta order; gå ditåt, kom häråt, titta ditåt. Sådant är skönt tycker jag, när människor berättar hur de vill ha det...
...tycker det är så tröttsamt med gissningslekar.

Solskenet hann komma hem ifrån skolan innan TV-teamet åkt. Han visste om att de skulle komma, kikade in i rummet och sa; "Är de kvar än?!" tätt följt av ett "hej" och "jag går upp till mig..." Han är inte direkt jätteintresserad av att prata med människor han inte känner. Men han var jätteduktig, han sa hej!

Solskenet tyckte att det kändes konstigt att se mamma på TV, för på TVn brukar han ju se en massa kändisar. Men sedan log han och sa att det var lite roligt också. Storebror sa att han tyckte inslaget var bra. "Bra TV-inslag, mamma", var det första han sa när jag kom hem ikväll. Det kändes härligt. Kamikazepiloten gav också sitt gillande. Det är viktigt för mig, han är ju i allra högsta grad insyltad. :) Och mina största supportrar, mamma och pappa, lyckades leta reda på SVT Play de också. Att de skulle säga att de tyckte att inslaget var bra var trots allt föga oväntat, de är nog faktiskt lite partiska. :)

Själv såg jag inslaget på SVT Play för en stund sedan. Smygkikade mellan fingrarna. Tänk så konstigt det känns att se sig själv på TV. Hör ju inte till vardagen direkt.
Hittade mig själv på deras webbsida också, kändes också väldigt annorlunda. http://svt.se/2.128339/1.2181079/attitydamassador_med_touretts_syndrom?lid=puff_2181079&lpos=lasMer

Efter fyra timmar tackade Sydnytt för sig och jag styrde kosan mot Malmö där jag skulle föreläsa på Malmö Stads Anhörigdag. Jag föreläste sist av alla och publiken hann tunnas ut dramatiskt innan det blev min tur. Kan ärligt säga att det var den minsta skara jag någonsin föreläst för..men vad gör väl det. Små församlingar inbjuder oftast enklare till öppna dialoger, det är också mycket intressant.

Tror faktiskt att jag ska följa mina ögonlocks högsta önskan och slumra in nu. Känner mig duktig.

Väl mött alla!