Fördomar...

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Det är synd om oss alla med jämna mellanrum; ibland mår vi bra, ibland mår vi mindre bra och ibland mår vi riktigt dåligt.
Jag mår allt som oftast bra.
Jag tycker inte att jag är onormal. Om jag tyckte att jag var onormal hade jag nog inte valt att bli attitydambassadör.

Det finns många olika fördomar i samhället, och dessa drabbar oss alla. Funderar kring de fördomar jag brukar möta.

Å ena sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att jag är mina diagnoser, eller snarare att de tror att jag är deras bild av diagnoserna; att jag absolut inte kan strukturera, att jag har ett hetsigt temperament, att jag absolut inte kan läsa av andra människor etc. Dessa människor blundar, lägger händerna för öronen och kan vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns i stora drag två läger; de som tror att jag är onormal och oberäknelig, och inte vill ha med mig att göra, och de som tror att jag helt enkelt inte klarar av lika mycket som dem och därför inte räknar med mig som de skulle göra med någon som inte har några diagnoser.

Å andra sidan finns det de fördomar som innebär att den jag möter tror att det är synd om mig, att jag lever i självförnekelse och att jag är ett offer för psykiatrin. Dessa människor målar in mig i sin egen bild av psykiatrin. De tror att jag vandrar omkring och känner mig "onormal", att omvärlden intalat mig att jag inte är "normal" och att jag mår dåligt av det. Dessa människor blundar också, och lägger händerna för öronen. De kan inte heller vare sig se eller höra vilka mina styrkor är.
Av dessa människor finns också i stora drag två läger; de som tror att jag mår dåligt av att ha fått en diagnos och som menar att jag skulle må mycket bättre av att inte ha någon "etikett", och de som tror att jag ränner omkring och känner mig "onormal" och utanför. Dessa människor lägger ofta stor energi på att redogöra för mig varför jag är "normal", och på att försöka få mig att känna mig "normal".

Ärligt talat...alla ovanstående kategorier kan vara mycket tröttsamma. Fördomar bygger oftast på okunskap, och de skapas sällan av genuint elaka människor. Jag är mycket medveten om att de fördomar jag möts av inte beror på att den som för fram dem är elaka individer.
Ändå blir det tröttsamt ibland, när orken tryter.
För ganska ofta slås jag av att den människa jag möter faktiskt inte alls är intresserad av mina upplevelser, utan istället intresserad av att berätta för mig hur de tycker att jag borde uppleva världen.
Det är en märklig företeelse tycker jag. Mycket märklig.

Jag mår inte dåligt. Jag springer inte heller omkring och känner mig "onormal", för vad i hela fridens dagar kan kategoriseras som "normal"?
Jag är lika normal, eller onormal, som alla andra människor.
Jag har valt att bli attitydambassadör för att få möjligheten att berätta för människor om vem jag är, hur jag fungerar, vad jag är bra på, vad jag har svårare för..jag har helt enkelt valt att bli attitydambassadör för att berätta för människor att jag inte är konstigare än någon annan. Jag är vare sig bättre eller sämre, mer normal eller mer onormal. Jag är bara annorlunda, precis som alla andra individer.

Vi är alla annorlunda. Och ändå är vi på många sätt så lika. Visst är det härligt!

Jag tycker inte alls att jag är mina diagnoser, men jag tycker däremot att det är väldigt skönt att ha fått ett svar på varför jag upplevt vissa svårigheter inom vissa områden. I och med att jag blivit medveten om det har jag också en helt annan möjlighet att ta itu med dem...alternativt att strunta i dem och koncentrera mig det jag är bra på istället.
När jag fick huvudvärk och ansträngda ögon gick jag till optikern. Där konstaterades att jag hade dålig syn. Om man har dålig syn kan man prova ut glasögon för att underlätta livet.
När jag fick ryggskott gick jag till vårdcentralen. Där konstaterades att jag hade nerver i kläm. Om man har nerver i kläm kan man få smärtlindrande medicin, prova sjukgymnastik eller andra metoder för att minska problemen.
När jag kom på att jag hade svårt att tänka klart mina tankar gick jag till psykiatrin. Där konstaterades att jag har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom. Om man har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom kan man få medicin för att förbättra koncentrationen, struktureringshjälpmedel och andra metoder för att underlätta vardagen.

För mig är ingen av de ovanstående mer konstigt än det andra. För mig innebär det exakt samma sak; jag har upplevt ett problem eller en svårighet, och jag har letat ett sätt att komma till rätta med det. Rätt enkelt egentligen.

Och det var allt för idag...