Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare..

Jag var på ett fantastiskt härligt evenemang i helgen. Den fantastiska föreningen Ramlösa Södra FF anordnade fotbollsmatch mellan Kändislaget (innehållande..tja, kändisar) och Ramlösa Södra FFs IFA-lag (IFA = idrott för alla). Ramlösa vann...givetvis. De är ju outstanding! Var ett privilegium att ha få närvara även vid festen på kvällen.
Martin Svensson ståuppade tills vi nästan kissade på oss, bandet Cover & Others spelade tills gitarrsträngarna glödde, och våra ben värkte av hoppande och dansande. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om såväl matchen på dagen som middagen och underhållningen på kvällen men jag ska styra in det hela i NPF-filen..och även ODO-filen.

När klockan var mitt i natten släpptes allmänheten in på vår lilla privata fest. Allmänheten är lite jobbiga ibland. Jag känner inte allmänheten. Allmänheten kan vara påfrestande för nerverna...

NPF.. jag känner aldrig så mycket av mina NPF som när jag vistas i varma rum med stojjande människor och hög volym. Ljudet går rakt in, osorterat. Det spelar ingen roll hur roligt jag än tycker att det egentligen är, eller hur mycket jag än försöker se lika glad och uppsluppen ut som alla andra..emellanåt kommer jag ändå på mig själv med att sitta och titta allvarligt rakt fram. Då har jag stängt ner. Knäppt av ljudet. Rymt en sväng.

Och alla dessa människor sedan...
...jag är social sägs det, brukar inte ha några större svårigheter att vare sig lära känna nya människor eller umgås med dem jag känner. Men när homosapiens rör sig i flock blir det system overload i min skalle gång på gång.
När homosapiens rör sig i flock vet jag inte vad jag ska fokusera på. Hur väljer man vem man ska titta på i en folksamling? Och om man tittar på någon, tror de då att jag vill något? Och om de tror att jag vill något, kommer de då att vilja prata med mig? Och om de vill prata med mig, vad vill de då prata med mig om? And so on, and so on...
Men dansa kan vi ju göra, precis som alla andra. Problemet är bara att jag liksom har svårt att sprattla med både armar och ben samtidigt som jag tittar på ett live-band, försöker undvika att stampa på dem jag står bredvid, försöker lyssna vad mina vänner skriker genom musiken och dessutom återigen börja fundra över....vem ska jag titta på? Om jag tittar på någon, tror de att jag vill något?......

Jag tror inte jag är någon övergraciös varelse på dansgolvet. Fast å andra sidan bryr jag mig föga om det så det kan kvitta.

Så har vi avverkat några mil i NPF-filen.
Låt oss svänga in i ODO-filen några meter. 
ODO..Onykter, Desperat och Oförskämd.
Denna funktionsnedsättning är riktigt svårhanterlig. Har aldrig riktigt förstått varför för mig totalt okända män känner att de kan vräka ur sig i stort sett vad som helst till mig bara för att de tagit två-fyra-tolv(?) öl för mycket. Undrar alltid varför de inleder konversationer (eller ja..konversationer var nog aningen smickrande..LJUD är nog en bättre benämning--UGH..me Tarzan, you Jane..) med en kvinna som konsekvent undviker deras ögonkontakt, och som vänder sig om när de närmar sig.
Det är så ologiskt. Så oerhört ologiskt. Jag har svårt för det ologiska. Jag är logisk.
Vad vill de mig?! Eller ja..jag fattar vad de vill, men varför? Vore det inte enklare att försöka utbyta ljud med en kvinna som befinner sig i liknande sinnesstämning?
Och så ska de ta på mig också..greppa tag i armen när jag vägrar se på dem. Jag tycker INTE om när för mig främmande människor tar i mig. Jag är över lag inte överförtjust i att andra människor tar i mig, och när främmande människor gör det är det rent ut sagt obehagligt. Och kramar de mig gör det nästan ont. Å andra sidan har jag alltid ett sådant huvudbry över huruvida jag ska krama dem människa jag ska träffa eller inte. Har aldrig riktigt hajjat när det är okej att krama någon, och när man inte gör det. Finns det kriterier för detta? Var i helskotta lär man sig det i så fall?
Lika ofta som jag ryggar undan när någon annan försöker krama mig kramattackerar jag troligtvis någon som jag inte alls förväntas krama. Undrar just om de känner likadant som jag? Ska man klappa på ryggen när man kramas? Eller finns det regler för när man klappar och när man inte klappar?

För en kvinna som jag, som bävar inför sociala sammanhang av den enda anledningen att jag är rädd för att hamna bredvid någon som helt enkelt är dödstråkig, så är "utescenen" inte alltid helt bekväm. Kallprat..hm..öööh...och bilen går bra? Usch, får nästan eksem bara jag tänker på det.

Nä, jag tycker inte om när överförfriskade, extremt envetna, oförskämda män vägrar låta mig umgås med mina vänner. Å andra sidan förstår jag i stort sett aldrig om någon nykter människa faktiskt på allvar är intresserad av mig. Jag har gått på den niten några gånger. Jag tror vi är kompisar. Efter ett tag får jag ovett för att jag borde ha märkt att känslorna var starkare.
Men jag gör ju inte det. Jag märker inte. Jag behöver få det uttalat, annars går det mig förbi.

Låt oss köra med ett hjulpar i NPF-filen och ett i ODO-filen...
En man som nästan inte kunde stå greppade tag i min arm och sluddrade: "Varför är du så arg då?"
Den repliken fick mig faktiskt nästan att glömma ODO-symptomen. För faktum var att jag var glad. Skrattande. Och ändå var uppenbarligen utsidan helt allvarlig.
Undrar ibland om jag ser kall ut. Eller om jag ser uttråkad ut. Fast det sker bara när jag försvinner bort en stund, när jag är omedveten. För är jag medveten så ler jag. Ett leende är alltid användbart. Jag ler nästan jämt när jag medvetet tänker. Världen och medmänniskorna blir lättare att hantera då. Människor gillar leenden.

Jupp, lite annorlunda är jag allt. Men jag skäms inte ett dugg för det faktiskt. Annorlunda är inte synonymt med fel. Annorlunda är bara annorlunda. Emellanåt är annorlunda faktiskt till och med fantastiskt.

Jag kan lista ut det mesta. Med logiken och av erfarenheter kan man lära sig väldigt mycket. Ju högre intelligens du har desto enklare är det för dig att hitta strategier och modeller för att förklara verkligheten. Jag är inte alls oförmögen att "läsa av" människor, jag ser skillnad på glad och ledsen, jag känner av sinnesstämningar. Jag har inte alltid rätt, men ofta. Faktum är att det är väldigt svårt att säga om någon verkligen kan "känna av" andra människor eller om denne någon helt enkelt "söker mönster för att förklara beteenden". Kan du ärligt talat själv med säkerhet säga vilken metod du använder för att förstå dina medmänniskor?

Ingen orkar läsa romaner i bloggvärlden, dags att sluta. Tilläggas måste dock att jag mycket väl kan ge människor jag känner en kram. Jag kan till och med tycka att det är riktigt mysigt att kramas. Men det är med människor jag tycker om, människor jag litar på. Jag behöver inte alls ha känt dem i åratal men jag kramas inte till höger och vänster. Jag är en selektivkramare, ingen seriekramare. Och nu måste jag försöka sova.

Natti natti!