Detta är fortsättningen på början till något nytt. Förvirrande mening måhända men sådan är jag emellanåt. Låt mig förklara...
..Vid ett lönesamtal sa min chef; "Du är så himla kompetent, och har så många bra idéer..berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar."
Jag nickade lite, mumlade en aning. Flabbergasted! Jag reagerade inte förrän jag satt i bilen på vägen hem. Det var då jag bestämde mig. Det var då jag började filosofera kring föreläsningsmaterial.
Tack chefen!!
Tack för att du fick mig att inse att jag måste berätta..för alla jag möter, om utredningar och diagnoser, och vardagslivet och initiativrikedom, om glädjeämnen och svårigheter, om mediciner och drogtester, utbildningar och yrkesliv och många många "Va?! Du funktionsnedsättning?! Du som är så normal....".
Jag är mamma till två pojkar. 17-åringen är vad vi brukar benämna som "diagnoslös". 12-åringen har diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Jag kommer att göra allt jag kan för att min 12-åring ska våga prata om sina diagnoser utan att vara rädd för att inte bli tagen på allvar. Att föreläsa och handleda är ett sätt. Att blogga ett annat.
 |
| Jag och lilla solskenet... |
Denna blogg är fortsättningen då. Fortsättningen på början till något nytt. Den kommer att uppdateras regelbundet. Den kommer att vara en del av mig....från nu och till evigheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar