Vi har haft inbrott....

Årets första...

Det snöade igår kväll.
Har uppfattat att de flesta ser detta som något negativt. Själv blev jag förtjust som ett barn på julafton.
I mina tankar ser jag mig själv sittande i soffan, invirad i min tjocka ludna mysfilt läsandes en bra bok allt medan snön virvlar utanför fönstren och elden i kakelugnen sprakar gemytligt.
(Fastfrusna bildörrar, elavbrott, oplogade vägar, ryggskott pga skottning och frostskador raderar jag bort ur tankarna för närvarande)

Faktum är att jag tycker om vintern. Eller rättare sagt, jag tycker om RIKTIG vinter. Förra vintern var exempelvis en ren dröm. I alla fall den vinter vi hade här nere i Skåne. På nordligare breddgrader låg snön kvar långt in i maj, det är mindre kul, men här nere försvann den enligt det mönster jag är van sedan barndomen.
Jag är ju norrlänning. Måhända ett gränsfall, född och uppväxt strax norr om Dalälven, men ändock, faktum kvarstår, jag är norrlänning.

Vintern i Skåne är dock i regel ingen höjdare. Jag tycker inte om ishinnor på svarta vägar. Jag tycker inte heller om när termometern visar -2 men vinden och fukten gör att det känns som om det vore -43 och öronen håller på att frysa loss. Jag gillar inte heller när vinden släpar med sig den lilla snö som finns ut över vägarna så att man inte vet om man kör på vägen eller ute på en åker. Jag tycker inte heller om alla orutinerade, ovana vintervägsbilister som halkar omkring som käglor på en bowlingbana, eller det faktum att de uppenbarligen fått för sig att dubbdäck inte är något att ha.

Låt mig upplysa er;

Dubbdäck räddar liv. Dubbdäck är BRA på isiga vägar. Om du skaffar dubbdäck slipper du sitta som ett plåster i min bils söta lilla bakdel, OCH du slipper fastna i diket du annars skulle glida ner i.

Jag är oftast en lugn och positiv människa. Bakom ratten är situationen något förändrad. Allra helst på vintrarna. Min mamma brukar alltid säga att hon inte alls känner den kvinna som sitter bakom ratten i min bil. Det är inte så att jag hyttar med nävar eller pekar finger..men det händer att jag svär högt och jag blir omkörd sista halvmetern där två körbanor blir en, eller om alla kör i 17 km/h bara för att det snöade i förrgår, eller för den delen om någon som kör 20 km/h för sakta vägrar köra åt sidan så att det går att köra förbi. Då svär jag väldigt högt för mig själv i bilen. Varför vet jag inte, det fyller inte direkt någon funktion, mer än att jag själv då lättar på trycket och sedan leende kan fortsätta min bildfärd.

Igår fick jag en pratstund med en kär vän och hennes enormt söta lille son, Sixten. Han är ljuvlig, onekligen. Jag är över lag ingen "bebismänniska". Jag har aldrig förstått vitsen med att gulla med alla bebisar man möter, men bebisar jag på något vis har anknytning till är givetvis en annan historia.
Det var härligt att träffa hans mamma, ta en promenad och snacka lite. Framöver ska det bli mer av det, no doubt.

För övrigt gnider jag geniknölarna kring ett handledningsjobb jag har. Funderar, vänder och vrider. Ska nog bli bra det här. Det svåraste i nästan alla handledningssituationer är dock en och samma sak; MAMMA!

Vill därför passa på att lämna er med följande ord:
Mamma är mamma. Mamma älskar oftast sitt barn och gör allt för att det ska bli så bra som möjligt. Mamma oroar sig för sitt barns välbefinnande. Oro är inte alltid logisk, men alltid något att ta på allvar. Att skylla på mamma leder ingen vart. En personalgrupp kan ytterst sällan förändra mamma. Se henne som en tillgång istället, förstå hennes oro. Lägg inte all energi på en faktor ni med allra största sannolikhet inte kan påverka, lägg den istället på att hitta strategier för att få samarbetet att fungera. Ibland har mamma till och med rätt. Bekräfta henne i detta, och var ödmjuk när ni för fram egna idéer. Mamma har känt den ni arbetar med längst av alla. Och sist av allt..försök fundera över hur du själv hade reagerat om det var du som var mamman.

Givetvis kan detta gälla PAPPA också. Eller MORMOR/MORFAR eller FARMOR/FARFAR eller..ja, ni fattar.
Nu ska jag försöka samla ihop mig själv och mitt hem innan jag ger mig ut på nya äventyr.
Om någon oanmäld kommer hit, kommer jag bestämt att hävda att vi haft inbrott. För det kan absolut inte finnas någon annan orsak till att ett hem är så stökigt som vårt är just nu.

Japp..inbrott var det.

(Förlåt och jag lurades med överskriften. I couldn´t help myself! Jag har ju Tourettes...)
Parantes 2 (F-låt igen..man ska inte utnyttja diagnoser. Men å andra sidan för de med sig ett visst obehag för den som har dem så jag tycker jag har rätt att skämta emellanåt.)
Parantes 3 (Alltså jag menar inte att jag brukar "hitta på tics och tvång" bara för att komma undan med saker utan att jag brukar skämta om dem för att avdramatisera det hela.)
Parantes 4 (Alltså jag BRUKAR inte skylla på Tourettes, jag lovar.)
Parantes 5 (Jösses, nu verkar det som om jag faktiskt brukar ta tillfället i akt, vräka ur mig något och skylla på Tourettes)
Parantes 6 (Jag ger upp, tro vad ni vill... ;D)

Väl mött alla!